Mysiga Nyköping

1991/92 blev den femte säsongen jag aktivt följde Huddinge Hockey från start. Det året var Nyköpings NH 90, Nyköping Hockeyklubb 1990, nya i serien. Nyköpings BIS hade en tradition lik Huddinges i ettan, fast en division nedanför, att nästan alltid vara i topp och försöka kvala upp mot ettan, men aldrig lyckats. Till säsongen 1988 eller 1989 hade några killar bildat en ny egen klubb i stan med det fyndiga namnet NHL, Nyköpings HockeyLag, som startade längst ner, dvs ända nere i trean, och genast gick upp i tvåan. Och då slog de två klubbarna ihop till en ny, dvs nu en tredje klubb som ersatte de tidigare. Och den gick upp i division 1 direkt första året.

Och det var väl trevligt med lite nya kollegor i division ett? Nej, tack, jag hade varit gladare att slippa skiten!

Det var också detta år Håkan Södergren avslutade sin aktiva karriär med sin säsong i Huddinge.

Huddinge fick sitt första seriemöte med NH90 på bortaplan, i Rosvalla i gästabudsstadens utkant. Vann ganska lätt. 5-2, tror jag. Jag är just nu på sjukhus, och har inte mina Årets Ishockey tillgängliga, och Huddinge har tyvärr inte hållit koll på vad som funnits på befintliga servers vid hemsideskiften på senare år och tappat bort material jag hade kvar som del av hemsidan jag skötte fram till ca 2011-12. Det fanns en statistikdatabas på den sajten med tabeller och enskilda resultat ända sedan starten som hockeysektion i Huddinge IF 1946. Nu bortsopad. Nåväl. vi säger 2-5.

Strax före matchslut kommer ca fem normalbegåvade, empatiska, välartade, trevliga, väluppfostrade Nyköpingsungdomar och tackar artigt för lektionen och äran att få se legenden Håkan Södergren gästa deras ärorika arena genom att ytterst snällt och vänligt sjunga en snäll visa om hur roligt det var att se Håkan tappa hår! Ja, ni hör vad jag säger! Detta var normalt beteende för dessa vänliga själar.

Grabbarna var med andra ord snarare per definition sjukligt oförskämda, personlighetsstörda, sinnessvaga, illvilliga, onda och rent ut sagt äckligt elaka jävla barn, som på allvar tyckte att kombinationen vara tonåring och befinna sig på en idrottsläktare är en legitim ursäkt för att bete sig som så geunint äckliga människor, som genom att ha fötts knappast kan anses vara annat än en kontamination av den mänskliga rasen. Med andra ord – fy fan för att deras föräldrars defekta gener har fått föras vidare, det var ju verkligen en vinst för oss att dessa – ja, som sagt, var, att dessa äckliga barn ens har fötts. Denna syn står jag för av hela mitt hjärta och kommer alltid att göra. Människor som är störda i huvudet i sin syn på hur de anser sig ha rätt att agera mot människor är inte människor vi andra borde ha behövt dela världen med. Det är inte så människor är menade att fungera och agera med varandra, och de som har fått för sig att det är så har kommit alldeles fel. Vi andra är värda bättre än att över huvud taget ha sådana med oss i världen.

Något sådant som karma ska vi ju också vara fullt medvetna om att det inte finns något som heter. Det finns inget som säger att inte varenda en av de här grabbarna må ha vuxit upp till fullt njutbara liv, mött partners, bildat egna familjer, fört sina blaha-blaha-gener vidare, har fått skapliga jobb och tjänat ganska bra. Det behöver inte vara så, och jag lär aldrig få veta något om saken, men jag hoppas uppriktigt att så inte är fallet. Ingen av dem kan ha förtjänat det, men det skulle inte förvåna mig det minsta.

Själv har jag aldrig varit elak mot någon annan för att vara elak mot någon annan, för att jag ansett mig ledsen eller sur över något och tyckt att jag skulle ha rätt att ta ut det över någon annan. Men desto fler andra människor har uppenbarligen den predispositionen. Det är alltid lika vämjeligt att skåda.

Lika lite som i någon annan liknande situation i mitt liv sade jag något i stil med det jag har skrivit här ovan. Men jag blev förbannad, och agerade så kallad vuxen i rummet och upphävde min stämma och sade ”Förbannat moget gjort, grabbar!”

Det så kallade ”karma” tackade mig för detta med att låta grabbarna vinna hela situationen och ”slaget”.

De välartade, snälla, väluppfostrade pojkarna hade uppenbarligen uppnått exakt sitt önskade syfte och kastade nu tillbaka på mig personligen för min oförskämdhet att ironiskt kalla deras vänliga sång om en man som gått ut i media med att han under sin karriär som ishockeyspelare med hjälm på huvudet hade drabbats av alopecia areata, fläckvis håravfall, som ”moget”. De började med fantastiskt intelligenta och genomtänkta anklagelser omväxlande om att vara ”bonnjävel” och omväxlande ”stockholmsjävel” – begreppet förort till Stockholm var uppenbarligen direkt svårbegripligt för dem… – och förföljde oss huddingesupportrar ut till parkeringen.

När jag sätter mig i baksätet på vännen Sundbergs bil sträcker sig ett av de snuskiga asen – det var så tarvligt, lågt och sjukt dumt att jag inte ens tänkte tanken att det kunde ske – och rycker av mig, springer bort med och kommer undan med min Huddinge Hockey-keps. En fridskränkning, en kränkning, ett sårande, en ren stöld. Av något som visade sig vid hemkomst till Björkängshallen att det inte ens längre fanns att köpa, och som jag kom att vara utan några år efter detta, tills nästa gång Huddinge Hockey kom att trycka upp just kepsar.

Detta såg ”livet” och ”karma” till att denna ynkliga lilla skitstövel fick vinna över mig. För att jag var vuxen mot en inte bara ouppfostrad och oförskämd utan sjukt och sjukligt tarvlig liten mindervärdig usel lowlife skulle få vinna över mig. Som om den – jag vill inte ens säga han – skulle ha en ”heder” som skulle stå över min gentemot honom. Knappast!

Jag erkänner. Jag har alltid hatat livet för att det är så här livet alltid har strävat efter att vara mot mig. Och jag har hatat den grabben i 29 år sedan dess. Kommer alltid att göra. Jag kommer naturligtvis aldrig ha en aning om vem det äckliga jävla svinet är. Skulle det här blogginlägget råka leta sig fram så att han får klart för sig att det finns och förstå att han är den jag skriver om skulle det lända honom till heder om han hörde av sig – anonymt om han inte skulle tordas annat, och kanske skicka mig med ränta på ränta kanske 25.000 kronor i skadestånd för den totala kräkningen i det han gjorde. Där någonstans skulle mitt anspråk ligga, inte tal om annat.

Jag hoppas den jäveln ändå hade något samvete någonstans, och att det här skulle skava i honom att få veta, om han fick det. Men jag räknar inte med att ”livet” eller ”karma” kommer att välja att se till att han någonsin skulle få det. Och de erfarenheter jag har totalt sett av livet säger mig generellt att han troligen aldrig har reflekterat nämnvärt över det där, och att han än idag skulle hånskratta åt mig om han hittade och läste detta, och naturligtvis inte ha någon som helst tanke på att kompensera för något han skulle ha hålla med om att ha åsamkat mig.

Skulle ”livet” och ”karma” faktiskt behaga vilja bevisa något helt annat för en gångs skull skulle det vara något alldeles fantastiskt. Jag skulle ytterligare över tio år senare i mitt vuxna liv visa mig ha levt i alla tider med Aspergers syndrom, hade aldrig förutsättningar för annat än sjukpension och fick sedan redan vid 47 en hjärtinfarkt bara att gå omkring med Asperger och försöka orka, hinna och hänga med i de normalas värld. Det är tacken livet och ”karma” har gett mig för att vara en ideell typ som gjort vad jag kunnat för att dela med mig av tid och kraft i mer eller mindre obetalda sammanhang så att jag inte ens hunnit med mig själv ordentligt samtidigt. Snacka om att jag förtjänade episoder som den här. Och den är möjligen en av de mer extrema situationerna av dylikt slag som jag varit med om, men det är inte direkt som att fler liknande har saknats – mitt bland insatser där jag hjälpt människor få igång bilar, komma loss ur snön med dem vintertid, jobbat ideellt i otals föreningssammanhang, men aldrig riktigt dugt till betalda jobb som de flesta andra får göra så att de kan försörja sig och ”göra rätt för sig” som det kallas först då att man gör – då det inte heller är särskilt självklart för någon direkt majoritet av de vanliga människorna att också få tid över till allt sådant som jag har försökt passa på att göra direkt just för att jag har haft tiden över till det i stället.

Så har så kallad ”karma” valt att se ut. Just nu är jag som bekant på femte sjukhusvistelsen totalt pga infarkten i januari 2016. Tack för det här livet, själva ”livet”. Det är ju roligt att jag har fått överleva världens vanligaste dödsorsak hjärtinfarkt. Det ser nästan ut som att det finns ett syfte med att jag är här. Jag har bara aldrig riktigt fått veta vilket det är. Ofta har det känts som att det rör sig om att vara just den det ändå mest bara ska gå fel för i slutändan. Om det är något helt annat livet alltid har försökt säga mig kunde det få gärna göra det på något mer begripligt sätt så att jag blev säker. Det enda det egentligen känns som i så fall är att det är det mer egna projektet att kartlägga det gigantiska släktträdet av alla ättlingar från släkten Pemer som ”livet” har tänkt att jag faktiskt ska få ”bli klar” med innan jag lämnar in. Stämmer det vore det roligt. Det är det jag tänker försöka. Men fanns det lite empati hos den där tonårsgrabben på Rosvallas parkering hösten 1991, och han nås av det här? Det skulle vara fantastiskt! Då skulle jag ärligt talat återfå en smula hopp jag nästan aldrig har trott att det finns!

Just härliga Nyköping bara råkade bli den stad där min egen syster av rena tillfälligheter kom att hamna sitt vuxna liv, och där båda mina älskade syskonbarn är uppvuxna. Det har alltid känts lite…. ”så där”, kan man väl minst sagt säga! 😉

En reaktion på “Mysiga Nyköping

  1. När Huddinge mötte Färjestad i Karlstad i premiären av allsvenskan efter jul tre säsonger senare sjöng för övrigt hela FBK-klacken motsvarande sång med ”han har tappat hår” om en redan rätt tunnhårig kille i 35-40-årsåldern i Huddinges klack. Empatistörning är uppenbart något drivande i klassisk supporterverksamhet.

    Den gången redigerade för övrigt NWT:s sportredaktion den öppna brevväxling mellan de officiella supporterklubbarna som följde. De publicerade mitt upprörda brev och dåvarande FBK-supporterklubben Guldsopornas ganska goddagyxskaft-betonade svar med formuleringar som ”vi tar inte bara emot skit utan kastar även tillbaka det vi fått höra från stockholmare förut” (vad hade Huddinges klack som till 100% hejade fram vårt lag och inget annat för ansvar för vad djurgårds- och AIK-klackar må ha skanderat i Karlstad förr i världen???)

    Men man struntade högaktningsfullt i att publicera mitt genmäle på det bedrövliga svaret, utan lät sina läsare få tro att ”där blev det allt tyst om di där stöckhölmera”.

    Och låtsades inte höra något när jag skrev till dem och ifrågasatte detta agerande.

    Fruktansvärt tarvligt av ett till synes seriöst massmedium!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *