NPF-kunskaper i berörda yrken

Alltså… Jag läser inlägg på Facebook och i bloggar om hur barn och vuxna med NPF bemöts av berörda yrken som LSS-handläggare och what have you…

Jag kan inte låta bli att göra en liknelse…

Du kör in till verkstaden med din bil. ”Kopplingen slirar, kan du titta på det?”

Killen som är bilmekaniker och ska förväntas jobba med det kikar osäkert in i bilen och frågar: ”Kopplingen, det är pedalen… eh… längst till vänster, va?”

Skulle nog inte kunna hända.

Men överför det till någon som ska ha akademisk utbildning och sitter och ska besluta om din ansökan om en stödinsats enligt t ex LSS. Då är ungefär samma kunskapsnivå faktiskt fullt möjligt.

Jag säger inte mer nu, så har jag ingenting sagt…

”Lätt” Asperger?

Detta med ”svår” eller ”lätt” Asperger. Eller ”Asperger light”. Alla som talar om något slags ”lätt” Asperger syftar på en enda aspekt – att det inte *ser* särskilt svårt ut för den utomstående. För det har de fått för sig att det ska göra.

Hur ”svårt” ska det se ut då? Det är det väl frågan om alla vet själva. Men oftast tenderar nog folks bild av autism att vara den gungande gnällande ”pojken i glasbubblan”, och bilden av Aspergers syndrom är den av någon i gränslandet mellan Asperger- och autism-diagnos. Allt som ser ”lindrigare” ut än så måste alltså vara ”väldigt lätt” Asperger. Eller så ifrågasätter man att diagnosen kan vara riktig över huvud taget.

Sanningen är ju att en riktig normal bild av någon med Asperger är i princip… någon som ser mer eller mindre helt normal ut. Det är ju inte för inte som en jättemajoritet med AST-diagnoser har valt att inte vara öppna med sina diagnoser, och faktiskt klarar att spela normala och ofta har ett umgänge både i arbete och sällskapsliv – som ingenting märker och förstår.

Många typiska aspergerdrag känns inte igen som just typiska aspergerdrag. I filmen ”I rymden finns inga känslor” tycker både jag och många andra att Simon må vara den ende som är skriven som aspergare i manus, men att definitivt Per Anderssons busschaufför/kock-roll och möjligen även Simons dartkastande arbetsledare känns ”aspiga” också. Men filmens upphovsmän hade inte haft en tanke på att busschauffören som ständigt maler och maler på om sina åtta års kockstudier i Paris (men inte kan franska) skulle uppvisa några AS-drag. Var och varannan tycker sådana typer kan vara jättejobbiga, men det är nog faktiskt inte många som har en susning om att det skulle vara särdeles typiskt för Aspergers syndrom. Det har de bara hört andra kännetecken för. Oftast mycket om bokstavstolkande och ack så ofta denna låga eller obefintliga empati.

Vad är det sedan som är så ”lindrigt”? Jämfört med andra med Aspergers syndrom? Jag har själv sannerligen fått min beskärda del av direkta ifrågasättanden av min diagnos. Vad är det som säger att jag är så social och normal? Att jag låter så normal när jag talar, och ser så normal ut, utan att… ja, vadå? Hade det räckt att råka vara lite skelögd? Eller ha lite mer monoton röst? Eller bägge delar?

Svårigheterna ligger ju i hur man själv klarar av social interaktion. Hur man klarar av att läsa av och förstå andras intentioner, och hur man själv blir avläst och förstådd av andra. Plus då att man har påtagliga begränsningar i beteenden och intressen. Där specialintressen är ett av de sätt detta kan visas på – inte något kriterium som måste vara uppfyllt (som den breda allmänheten ofta tror).

Jag har aldrig fungerat på något arbete så att jag har blivit accepterad att få vara kvar där i längden. Jag har aldrig lyckats med det motsatta könet, så att civilstånd ”singel” någonsin har kunnat bytas mot mer än ”dejtar någon”. Jag har inte kunnat hantera min ekonomi bättre än att jag till sist (på tok för sent) insåg att acceptera ett godmanskap. Inte lyckats ta körkort. Och jag har aldrig lyckats upprätta eller hålla några vettiga rutiner i mitt liv – i något avseende. Diet och motion så att jag hade haft en smärt kropp – nej. Ekonomi, som sagt – nej. Hålla ordning hemma – nej. Sammantaget tycker jag inte att just någonting kan kallas särskilt ”lätt” i mitt fall.

När jag arrangerar AS-träffar brukar i allmänhet den stora majoriteten av de närvarande ha klarat ett ”normalt” vuxenliv bättre än jag på en eller flera av dessa punkter. Yrkesliv, familj, körkort och bil – många har fixat alltihop. Men de har naturligtvis, precis som jag, jobbigt med jättemycket annat.

Har man väl utretts och fått diagnos Aspergers syndrom så har man stora svårigheter. Hos en del är de mer öppet synliga. Vi andra har lika mycket svårigheter. Inte minst just för att det inte syns lika mycket, så att vi hela tiden också får denna skepticism och dessa ifrågasättanden. Handikapp uppstår i mötet med omgivningen. Någon som ser ”tillräckligt” funktionsnedsatt ut blir bedömd som funktionsnedsatt och får inte en massa förväntningar på sig att klara av en massa som normala människor antas klara av. Någon som ”ser normal” ut får normala förväntningar på sig, och därmed ständiga slitningar. Vilken av dessa grupper blir mest handikappade i dagens samhälle? Ja, det kan man ju milt sagt fråga sig.

Höstterminen startar…

På väg in mot Odenplan för stadspromenad, höstens första tisdagsaktivitet. Huddinge Hockey har tajmat in träningsmatch mot SSK i kväll. Kunde ju ha varit kul att se. Hade jag hållit koll på listan över försäsongsmatcher kunde jag ju faktiskt ha ruckat på det här till i morgon när jag lade schemat. Men jag har alltså inte ens den kollen. Så långt har det alltså gått!

Blogga på språng

Så där ja! Inloggad i paddan, och bloggar på Huddinge station. ”Bara för att”…

Det blev en fin sportdag för Huddinges två största klubbar i lagsport. 4-0 för hockeyn, träningsmatch mot nygamla Hockeyettan-konkurrenterna Haninge Anchors. 3-0 för Huddinge IF i fotbollens division 1 norra mot IF Sylvia.

På tisdag kväll har hockeyn nästa träningsmatch, hemma mot SSK… Men den missar jag…

Fick möjlighet att åka bil snabbt till Källbrink och sista dryga kvarten av fotbollsmatchen direkt efter hockeyn. Var speaker på hockeyn eftersom matcherna krockade. Båda lagen har nämligen samma ordinarie speaker…

Tog sedan en stärkande promenad från Källbrink till stationen.

Alltså…

Så här pass mitt i natten kan väl ändå inte den stora koncentrationen av släktforskare och utställare på Släktforskardagarna i Karlstad vara en förklaring till att BÅDE Arkiv Digital och Riksarkivet/SVAR krånglar som fan så att jag inte kan kolla utan störningar i kyrkböcker när jag råkar vilja göra det??? Jag betalar en massa pengar för de här tjänsterna! INTE coolt! Hos AD är det dessutom andra gången inom en vecka som det krånglar så här, så att inloggningsproblemen har fått mig att tappa böcker jag hade öppna och som skulle förväntas gå att få välja att öppna via minnesfunktionen nästa gång man startade programvaran. Härligt… 🙁

Första grödingeträffen som aktiv bloggare

Nu kan ni börja komma! Klockan är 14.00 och här är uppdukat för grödingeträff…

För den som kommer in här och inte vet: Mitt öppna hus oftast sista lördagen i de flesta månader, för i första hand personer inom autismspektrumet men även andra NPF om någon med kanske inte minst ADHD hittar info och vill komma.

Jag har ju även startat adhdforum.se och varit med och försökt dra igång den renodlade brukarföreningen ADHD-föreningen, medan jag fortfarande antog att jag vid en omutredning skulle kunna antas få dels Asperger-, dels ADHD-diagnos. Men när det blev en ny utredning blev ”domen” klockren Asperger, men inte fler sådana drag som även är typiska för ADHD än att de kan förklaras av min Asperger.

Jag har dessutom lagt till att diagnosticerad persons ”respektive” får följa med även utan egen diagnos, om man själv räknar med att trivas i vårt sällskap. Erfarenheterna säger att trivseln i sådana lägen brukar vara högst ömsesidig.

Nästa träff är 27 september, som ursprungligen planerat. Ingenting annat. (Redigerat)

Info och anmälningsformulär finns alltid här. (Sidan uppdateras alltid med datum för nästa träff strax efter att en träff har varit.)

Filmklipp från rysk trafik…

Många av klippen man kan få se på t ex Youtube av ryska krockar och annat spektakulärt från allas dash-cams förvånar mig att de sprids vidare.

Massor av klippen är ju bilen som det filmas från som vållar, och det är frapperande hur många gånger i de klippen som man får höra bilens förare reagera på det ”vi” är på väg att krocka med långt efter att man själv sett vad som var på gång att hända.

Och när det är klipp från övervakningskameror och man ser alla inblandade bilar utifrån är det lika frapperande hur ofta två bilar håller kurs rakt mot varandra en bra stund innan de faktiskt smäller.

Folk verkar ha allt annat än uppsikt på hur och vart de kör…

Men underhållande är det. Det är svårt att inte dras till de där klippen med jämna mellanrum…