”Lätt” Asperger?

Detta med ”svår” eller ”lätt” Asperger. Eller ”Asperger light”. Alla som talar om något slags ”lätt” Asperger syftar på en enda aspekt – att det inte *ser* särskilt svårt ut för den utomstående. För det har de fått för sig att det ska göra.

Hur ”svårt” ska det se ut då? Det är det väl frågan om alla vet själva. Men oftast tenderar nog folks bild av autism att vara den gungande gnällande ”pojken i glasbubblan”, och bilden av Aspergers syndrom är den av någon i gränslandet mellan Asperger- och autism-diagnos. Allt som ser ”lindrigare” ut än så måste alltså vara ”väldigt lätt” Asperger. Eller så ifrågasätter man att diagnosen kan vara riktig över huvud taget.

Sanningen är ju att en riktig normal bild av någon med Asperger är i princip… någon som ser mer eller mindre helt normal ut. Det är ju inte för inte som en jättemajoritet med AST-diagnoser har valt att inte vara öppna med sina diagnoser, och faktiskt klarar att spela normala och ofta har ett umgänge både i arbete och sällskapsliv – som ingenting märker och förstår.

Många typiska aspergerdrag känns inte igen som just typiska aspergerdrag. I filmen ”I rymden finns inga känslor” tycker både jag och många andra att Simon må vara den ende som är skriven som aspergare i manus, men att definitivt Per Anderssons busschaufför/kock-roll och möjligen även Simons dartkastande arbetsledare känns ”aspiga” också. Men filmens upphovsmän hade inte haft en tanke på att busschauffören som ständigt maler och maler på om sina åtta års kockstudier i Paris (men inte kan franska) skulle uppvisa några AS-drag. Var och varannan tycker sådana typer kan vara jättejobbiga, men det är nog faktiskt inte många som har en susning om att det skulle vara särdeles typiskt för Aspergers syndrom. Det har de bara hört andra kännetecken för. Oftast mycket om bokstavstolkande och ack så ofta denna låga eller obefintliga empati.

Vad är det sedan som är så ”lindrigt”? Jämfört med andra med Aspergers syndrom? Jag har själv sannerligen fått min beskärda del av direkta ifrågasättanden av min diagnos. Vad är det som säger att jag är så social och normal? Att jag låter så normal när jag talar, och ser så normal ut, utan att… ja, vadå? Hade det räckt att råka vara lite skelögd? Eller ha lite mer monoton röst? Eller bägge delar?

Svårigheterna ligger ju i hur man själv klarar av social interaktion. Hur man klarar av att läsa av och förstå andras intentioner, och hur man själv blir avläst och förstådd av andra. Plus då att man har påtagliga begränsningar i beteenden och intressen. Där specialintressen är ett av de sätt detta kan visas på – inte något kriterium som måste vara uppfyllt (som den breda allmänheten ofta tror).

Jag har aldrig fungerat på något arbete så att jag har blivit accepterad att få vara kvar där i längden. Jag har aldrig lyckats med det motsatta könet, så att civilstånd ”singel” någonsin har kunnat bytas mot mer än ”dejtar någon”. Jag har inte kunnat hantera min ekonomi bättre än att jag till sist (på tok för sent) insåg att acceptera ett godmanskap. Inte lyckats ta körkort. Och jag har aldrig lyckats upprätta eller hålla några vettiga rutiner i mitt liv – i något avseende. Diet och motion så att jag hade haft en smärt kropp – nej. Ekonomi, som sagt – nej. Hålla ordning hemma – nej. Sammantaget tycker jag inte att just någonting kan kallas särskilt ”lätt” i mitt fall.

När jag arrangerar AS-träffar brukar i allmänhet den stora majoriteten av de närvarande ha klarat ett ”normalt” vuxenliv bättre än jag på en eller flera av dessa punkter. Yrkesliv, familj, körkort och bil – många har fixat alltihop. Men de har naturligtvis, precis som jag, jobbigt med jättemycket annat.

Har man väl utretts och fått diagnos Aspergers syndrom så har man stora svårigheter. Hos en del är de mer öppet synliga. Vi andra har lika mycket svårigheter. Inte minst just för att det inte syns lika mycket, så att vi hela tiden också får denna skepticism och dessa ifrågasättanden. Handikapp uppstår i mötet med omgivningen. Någon som ser ”tillräckligt” funktionsnedsatt ut blir bedömd som funktionsnedsatt och får inte en massa förväntningar på sig att klara av en massa som normala människor antas klara av. Någon som ”ser normal” ut får normala förväntningar på sig, och därmed ständiga slitningar. Vilken av dessa grupper blir mest handikappade i dagens samhälle? Ja, det kan man ju milt sagt fråga sig.

12 reaktion på “”Lätt” Asperger?

  1. Så bra du har skrivit Anders, som om det är enkelt, man går till psykolog och lurar dem. Egentligen den som tror att vet om AS utan att riktigt plugga ämnet tror deras street smart aytityd räcker att förstå oss. (ofta förekommer samma flock beteende och enkel observation mer än väl räcker att första allt! )

  2. Det ”lindriga” speglar nog bara hur omvärlden uppfattar personer med AS-diagnoser, inte hur den funktionshindrade själv upplever det.

    Jag tycker för övrigt att alla är normala – vi har olika normer helt enkelt. Det som funkar för mig är normalt för mig, alltså är jag normal. Och du. Och alla andra.

  3. Jättebra skrivet! Och gud vad jag känner igen mig. Just för att jag har blivit en bra skådespelerska och i vuxen ålder har lärt mig ungefär vad jag förväntas säga i olika situationer så tror människor att jag har en ”mild” form.

    Men om de bara visste hur mitt liv såg ut! Hela mitt liv handlar i princip bara om mina specialintressen, och jag har överhuvudtaget ingen kunskap om andra ämnen. Jag hade t ex nyligen ingen aning om vem Zlatan eller lady Gaga är. Jag kan inte hålla ordning hemma, klarar inte av ”normala” förhållanden, har precis som du inte lyckats ta körkort och har aldrig lyckats med något annat jobb än föreläsandet. Men ändå tror många att jag har en ”mild” form bara för att mitt utseende inte avviker på något sätt.

  4. Pingback: En annan syn: neurodiversitet! | p e m e r . n e t

  5. Fast jag har ju gått runt hela livet och trott att jag varit ”normal” har inte märkt några svårigheter som skulle kunna härledas till Asperger men blev ju diagnostiserad som vuxen för 1½ år sen.
    Allmänbildad, körkort, utbildning, jobb och har koll på allt och alla planer i huvudet.
    Depression och utmattningssyndrom ledde till min diagnos.

  6. Så bra skrivet! Tack för det! Har själv starka misstankar om AS diagnos, men har blivit avskriven eftersom jag beter mig ”normalt”, kan föra ett samtal med ögonkontakt osv… Har haft ångest i 18 år nu, fått diagnos ADHD men det besvarar inte allt jag upplever och har upplevt. Blir inte tagen på allvar, vill faktiskt inte leva längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *