Inför nyåret

Tillbringar nyåret i Karlstad hos min käre far som idag fyller 70 år.

Hos pappa visade sig finnas en bränd skiva med en version av min släktfil med Pemer-ättlingar, från september 1997. Då gick släktuppställningen till familj 1195. Idag är den inte ens en enda fil längre, utan uppdelad i delfiler med familjer 1-2500, 2501-5000, 5001-7500, 7501-10000, 10001-12250 och 12251-…

Jag har hållit på att numrera om familjerna i omgångar i snart fyra år, men hela tiden samtidigt forskat för fullt, upptäckt nytt längre bak i uppställningen och fått börja om. Klart idag är att det är definitivt över 17000 familjetabeller. Och börjar bli tveksamt om jag kommer att orka fullborda omnumreringen, eller helt enkelt fokusera på att lägga in allt i rejäl programvara för släktregistrering och sluta behöva bekymra mig över att numrera om familjer manuellt i en Word-fil…

Men det skulle vara trevligt att lyckas numrera om färdigt och se vilket nummer den sista familjen då faktiskt får. Innan jag började numrera om någon gång på våren 2011 hade den nummer 4440. Sedan gjorde jag faktiskt en omnumrering enbart av alla familjers rubriker och gick i mål med den, och då steg sista familjen från 4440 till 5873. Det tyckte jag var rejält mycket då…

Stamfadern har alltså familj 1, och i varje familj har sedan varje barn som själv fått egna barn sin egen familj. I filen från 1997 är det den länge äldste kände stamfadern Nicolaus Pemer I, död 1610, till vars minne vår släktförening bildades, som har familj 1 och är ensam medlem av den då absolut första generationen.

Idag har han familj 3 och hör till den tredje generationen. Familj 1 är för hans till namnet okände farfar, för att jag ska kunna få med den än så länge oinpassade släktingen Stephan Pemer på de två håll där det är rimligt att han omnämns. Han kan ha varit antingen en bror till Nicolaus, eller också till Nicolaus far Wolf Pemer.

Det är Stephan Pemer som fått borgerligt vapenbrev för det vapen som Nicolaus också upptar, och som vår släkt för från och med honom, så släkt är de uppenbarligen. Frågan är bara riktigt hur han är det. Och om det någonsin skulle kunna utrönas.

Att han skulle vara Wolfs far och Nicolaus farfar verkar dock omöjligt hålla ihop tidsmässigt. Vapenbrevet är odaterat, men stämplat/signerat av Ferdinand I, som var tyskromersk kejsare 1558-1564. Så dags var redan Nicolaus ung vuxen, ungefär vid den tiden kom han till Augsburg där han slog sig ned. En farfar till honom borde vara minst 50-60 år äldre, och i så fall närmare 80-90 år gammal då. Det verkar smått orimligt, minst talat…

Nåväl. Återkommer i morgon!

”Frisk från autism”…. Gaaaaaaaaaah!!!!!

TV4 underblåser stigmatiseringen. En pappa som tyckte att ett autistiskt funktionssätt var icke önskvärt har lagt ner hur mycket tid och pengar som helst på en ifrågasatt terarapimetod, och nu fungerar hans son tillräckligt normalt för att passera som… ehhh… ”frisk”, kallades det visst.

Visst, med samma logik är det ”frisk” jag är i varje situation jag klarar av att bemästra lika bra som en normalstörd. I nästa moment där jag får en autistisk reaktion på något stressande är jag däremot… ”sjuk” igen?

Jädra skräpmedia att slarva så med centrala begrepp som frisk/sjuk!

Men till saken hör också sådana detaljer som att grabben det handlar om hade utvecklats normalt i ett par år, och sedan fått ett beteende med autistiska drag. Så brukar inte autism börja visa sig. Låter klart troligare att det i så fall aldrig har varit autism det har handlat om. Pandas? Något helt annat? (Desintegrativ störning hos barn verkar inte troligt att man skulle träna sig normal från igen. Det börjar annars visa sig på just det sättet.)

Efter en massiv kritikstorm har TV4 nu smugit ut en smärre rättelse, men även Aftonbladet har ju skrivit idag och säkerligen haft löpsedlar. Nu har den breda massan fått se en massa om att ”bli frisk från autism”.

Hur kommer det att drabba oss autister, när vi t ex ska få biståndshandläggning gjord av någon typisk vanlig handläggare som inte haft någon utbildning om NPF i sin socionomutbildning och går på magkänslor och vad hen har snappat upp i någon broschyr från habiliteringen här, och någon enstaka blogg där?

Vi är inte ”sjuka” och ska inte ”botas”, vi har ett annat operativsystem. En Apple-dator är inte ”trasig” för att den inte har Windows, men den behöver program som är skrivna för sitt OS, Windowsprogram funkar inte.,,

Uppdaterad anagramtunnelbana!

Den klassiska roliga anagramtunnelbanan, uppdaterad med de kommande nya stationerna och namnbytet från Vreten till Solna Strand, och dessutom har jag bytt ut några anagram som jag inte tyckte var så bra. Städade dessutom bort Hallonbergen-varianten ”Bollnegern, ha”. Dessutom hade jag nyligen upptäckt att ”Dagens hets” faktiskt inte stämde med Stadshagen… Den har varit fel i alla år!!!

Mina egna nya är således Nyttobarbariska, Babyn Kastrerad, Renade Satan, Hatades Agn, Larsons Tand, Hon Bella Gren, I Ofas, AB Hammarkanyl, Slicka, Jästa Jollras, Morfa Nucka, IF Tjat och Oas mm.

Anne Lönnermark kom på Dagens Hast.

anagramtunnelbana uppdaterad

NPF-kunskaper i berörda yrken

Alltså… Jag läser inlägg på Facebook och i bloggar om hur barn och vuxna med NPF bemöts av berörda yrken som LSS-handläggare och what have you…

Jag kan inte låta bli att göra en liknelse…

Du kör in till verkstaden med din bil. ”Kopplingen slirar, kan du titta på det?”

Killen som är bilmekaniker och ska förväntas jobba med det kikar osäkert in i bilen och frågar: ”Kopplingen, det är pedalen… eh… längst till vänster, va?”

Skulle nog inte kunna hända.

Men överför det till någon som ska ha akademisk utbildning och sitter och ska besluta om din ansökan om en stödinsats enligt t ex LSS. Då är ungefär samma kunskapsnivå faktiskt fullt möjligt.

Jag säger inte mer nu, så har jag ingenting sagt…

”Lätt” Asperger?

Detta med ”svår” eller ”lätt” Asperger. Eller ”Asperger light”. Alla som talar om något slags ”lätt” Asperger syftar på en enda aspekt – att det inte *ser* särskilt svårt ut för den utomstående. För det har de fått för sig att det ska göra.

Hur ”svårt” ska det se ut då? Det är det väl frågan om alla vet själva. Men oftast tenderar nog folks bild av autism att vara den gungande gnällande ”pojken i glasbubblan”, och bilden av Aspergers syndrom är den av någon i gränslandet mellan Asperger- och autism-diagnos. Allt som ser ”lindrigare” ut än så måste alltså vara ”väldigt lätt” Asperger. Eller så ifrågasätter man att diagnosen kan vara riktig över huvud taget.

Sanningen är ju att en riktig normal bild av någon med Asperger är i princip… någon som ser mer eller mindre helt normal ut. Det är ju inte för inte som en jättemajoritet med AST-diagnoser har valt att inte vara öppna med sina diagnoser, och faktiskt klarar att spela normala och ofta har ett umgänge både i arbete och sällskapsliv – som ingenting märker och förstår.

Många typiska aspergerdrag känns inte igen som just typiska aspergerdrag. I filmen ”I rymden finns inga känslor” tycker både jag och många andra att Simon må vara den ende som är skriven som aspergare i manus, men att definitivt Per Anderssons busschaufför/kock-roll och möjligen även Simons dartkastande arbetsledare känns ”aspiga” också. Men filmens upphovsmän hade inte haft en tanke på att busschauffören som ständigt maler och maler på om sina åtta års kockstudier i Paris (men inte kan franska) skulle uppvisa några AS-drag. Var och varannan tycker sådana typer kan vara jättejobbiga, men det är nog faktiskt inte många som har en susning om att det skulle vara särdeles typiskt för Aspergers syndrom. Det har de bara hört andra kännetecken för. Oftast mycket om bokstavstolkande och ack så ofta denna låga eller obefintliga empati.

Vad är det sedan som är så ”lindrigt”? Jämfört med andra med Aspergers syndrom? Jag har själv sannerligen fått min beskärda del av direkta ifrågasättanden av min diagnos. Vad är det som säger att jag är så social och normal? Att jag låter så normal när jag talar, och ser så normal ut, utan att… ja, vadå? Hade det räckt att råka vara lite skelögd? Eller ha lite mer monoton röst? Eller bägge delar?

Svårigheterna ligger ju i hur man själv klarar av social interaktion. Hur man klarar av att läsa av och förstå andras intentioner, och hur man själv blir avläst och förstådd av andra. Plus då att man har påtagliga begränsningar i beteenden och intressen. Där specialintressen är ett av de sätt detta kan visas på – inte något kriterium som måste vara uppfyllt (som den breda allmänheten ofta tror).

Jag har aldrig fungerat på något arbete så att jag har blivit accepterad att få vara kvar där i längden. Jag har aldrig lyckats med det motsatta könet, så att civilstånd ”singel” någonsin har kunnat bytas mot mer än ”dejtar någon”. Jag har inte kunnat hantera min ekonomi bättre än att jag till sist (på tok för sent) insåg att acceptera ett godmanskap. Inte lyckats ta körkort. Och jag har aldrig lyckats upprätta eller hålla några vettiga rutiner i mitt liv – i något avseende. Diet och motion så att jag hade haft en smärt kropp – nej. Ekonomi, som sagt – nej. Hålla ordning hemma – nej. Sammantaget tycker jag inte att just någonting kan kallas särskilt ”lätt” i mitt fall.

När jag arrangerar AS-träffar brukar i allmänhet den stora majoriteten av de närvarande ha klarat ett ”normalt” vuxenliv bättre än jag på en eller flera av dessa punkter. Yrkesliv, familj, körkort och bil – många har fixat alltihop. Men de har naturligtvis, precis som jag, jobbigt med jättemycket annat.

Har man väl utretts och fått diagnos Aspergers syndrom så har man stora svårigheter. Hos en del är de mer öppet synliga. Vi andra har lika mycket svårigheter. Inte minst just för att det inte syns lika mycket, så att vi hela tiden också får denna skepticism och dessa ifrågasättanden. Handikapp uppstår i mötet med omgivningen. Någon som ser ”tillräckligt” funktionsnedsatt ut blir bedömd som funktionsnedsatt och får inte en massa förväntningar på sig att klara av en massa som normala människor antas klara av. Någon som ”ser normal” ut får normala förväntningar på sig, och därmed ständiga slitningar. Vilken av dessa grupper blir mest handikappade i dagens samhälle? Ja, det kan man ju milt sagt fråga sig.

Höstterminen startar…

På väg in mot Odenplan för stadspromenad, höstens första tisdagsaktivitet. Huddinge Hockey har tajmat in träningsmatch mot SSK i kväll. Kunde ju ha varit kul att se. Hade jag hållit koll på listan över försäsongsmatcher kunde jag ju faktiskt ha ruckat på det här till i morgon när jag lade schemat. Men jag har alltså inte ens den kollen. Så långt har det alltså gått!