Olsson mot Anderhage 1991

Ett nördigt försök att identifiera slutresultatet mellan Stig-Helmer Olsson och Bruno Anderhage i utmanarmatchen i filmen Den ofrivillige golfaren från 1991…

Den ofrivillige golfaren gick på TV4 och jag satt och Facebookade och småsåg på filmen, första gången på några år som jag såg om den. Mot slutet råkade jag få för mig att pausa, skriva och lägga ut följande siffror som Facebook-status:

9 7 9 10 6 10 8 7
10 5 9 8 10 13 5 6

Det är spelarnas respektive resultat på hål 10-17, enligt ett scorekort som Anderhages kompanjon Tom verkar hålla i, och som syns i bild, vid kommentaren om att ”om han går i på två slag, så delar ni”. Det framgår inte vilken rad som är vems. Summan är 66 lika på de hålen.

Vi får se och höra den skotske tv-kommentatorn nämna att ställningen var 129 lika efter 17 slag, så då kan vi räkna ut att det var 63 lika efter de första nio, och vi har en exakt uppgift om antal slag på vart och ett av hål 10 till 17, pikant nog alltså utan att veta vem av dem som hade vilken rad.

Men hur många slag blev det egentligen på hål 18? Det blev klurigt att försöka bena ut. Jag förstår att jag har värjt mig mot att ge mig på det här under de tidigare 28 åren filmen funnits… 🙂

Den skotske tv-kommentatorn beskriver, såvitt jag förstår, deras respektive första slag som ”Olsson slicade och hamnade i ett dike bakom mig” och ”Anderhage toppade ut i ruffen. Det är hans tur att spela nu.” Om det var 129 lika efter 17:e hålet ska de alltså ligga på 130 lika där. Om de hade slagit var sitt slag på 18:e då. Men i så fall går inte matematiken ihop med slutresultatet.

Det vi sedan får se är Anderhage som slår slaget där bollen studsar på ett träd och rakt ut på green, någon meter från hålet. Sedan gör Stig-Helmer slaget där bollen hamnar på lastbilen från Runes Schakt.

Sedan går Anderhage ut och sätter bollen i hålet. Och efter det kommer upptäckten att Stig-Helmer har rätt att spela bollen där den ligger, och föraren på Runes Schakt, som ju spelas av producenten Bo Helge Jonsson, blir uppringd och kommer tillbaka mot en tusenlapp i ersättning.

I detta läge heter det nu i filmen att ”klarar han det nu på två slag, då delar ni”, men han sätter bollen rakt ut på green och ner i hålet, och vinner. Det innebär att vi har sett två slag vardera på hål 18 ”live” i filmen, plus 129 lika efter de 17 första. Det ger 131 lika. Då måste alltså Anderhage ha slagit ett slag mer än Stig-Helmer under de inledande slagen på hål 18. Troligast hade han alltså toppat ut i ruffen med två slag och Stig-Helmer slicat ut i diket med ett.

Frågan är bara hur det stämmer med hur de egentligen spelade. Slog de alltid ett slag i taget vardera? Eller fick samme spelare spela två slag i rad eller fler ibland? Ska slagen på hål 18 få rätt slutresultat måste i varje fall Anderhage ha slagit först, sedan Stig-Helmer, sedan Anderhage en gång och sedan en gång till när han slår det första slaget vi får se. Det kan jag köpa i så fall.

I så fall känns det som att vi som mest exakt kan sätta upp slutresultatet 132+X slag för Stig-Helmer mot 133+X för Anderhage, där det helt enkelt inte har framgått i filmen om X är lika med 0 eller, som jag ser det, på sin högsta höjd, 1. Jag skulle inte gissa att det var 2 eller mer.

Så nu vet alla det. Som alla måste ha undrat! 😀

Femte Pemer-ättlingen i Huddinge Hockeys A-lag!

Håhåjaja, ännu en Pemer-ättling visar sig ha spelat i Huddinges A-lag, de två senaste säsongernas lagkapten Martin Eklund. Där det inte har kommit någon nyhet än om ifall han fortsätter i HIK eller inte. Vad är egentligen oddsen att just spelare i Huddinge ska överlappa såpass med den rätt begränsade egenheten att händelsevis vara ättling till Nicolaus Pemer som kom till Sverige någon gång mellan 1630 och 1634? Det kan ändå inte vara mer än några tusen personer, kanske tiotusen, som härstammar från honom. Hur många kändisar, folk jag känner eller haft som kemilärare eller arbetsgivare och inte minst spelare i Huddinge Hockey kan det egentligen dyka upp? :-O

Nu är det uppe i fem för mig kända spelare i Huddinges A-lag som har Pemer-rötter. I kronologisk ordning:

Bertz Zetterberg på 50-talet, som kom till Huddinge som fyrfaldig svensk mästare med Djurgården.
Den alldeles för tidigt avlidne Torbjörn Soreby på tidigt 60-tal (avled tragiskt av en reaktion på bedövningen vid en vanlig blindtarmsoperation)
Torbjörns bror Kjell Soreby har också gjort några A-lagsmatcher.
Egna produkten Dave Lindarv med A-lagsspel 2007/08-08/09 (ja, brorsonsson till en känd speedway- och isracingförare och kusinbarn till en mycket känd, ”flamboyant”, artist) och nu alltså också Martin, spel i A-laget sedan 2010/11 och alltså lagkapten de två senaste säsongerna. Frågan är som sagt om han blir kvar till hösten. Hoppas det!

Innan jag upptäckte någon av dem hade det dessutom visat sig att tre målvakter i A-laget under skilda perioder hade tre olika sorters indirekt koppling. En hade haft en Pemer-ättling som svärson (Kjell Allgurin, vaktade kassen i mitten av 60-talet), en hade gift sig med en ättling (Svenne Malmborg, skarven 60/70-tal, stod sedan i Södertälje) och en har en ättling som svåger, alltså en syster gift med en ättling (Putte Lindh, keeper under 80/90-tal och till härom året klubbens ordförande några år).

Jag kom förbi vad som skulle visa sig vara Martins farmors mor Signe Olivia Dahlmans familj i min släktuppställning. Hon var av den av Riddarhuset 1992 återupprättade adliga ätten nr 2, Forstenasläkten, som hade trotts vara utdöd sedan 1660-talet, men där det 1990 hittades ett brev från 1666 där släktmedlemmen Olof Christoffersson nämnde en dittills okänd förskjuten son, kaptenen Jon Olofsson Dahlman. På sin mors sida hade Signe Olivia sina rötter från Anna Lisa Pemer, 1734-1820, en äldre halvsyster till min farfars farfars farfar.

Jag får se att jag från Signe Olivias bouppteckning 1989 bara hade namn och adress på hennes yngre dotter Birgit, som då tydligen var gift Eklund, och att jag aldrig hade lyckats identifiera henne i databaserna över Sveriges befolkning 1980 eller 1990 utifrån de knapphändiga uppgifterna. Kommer ju ihåg det nu, det var några år sedan. Nåväl, numera har jag bättre befolkningsregister till betydligt fler hållpunkter under 1900-talet, genom abonnemanget hos Arkiv Digital, nämligen Sveriges befolkning 1940, 1950, 1960, 1975 och 1985, och dessutom Stockholms befolkning 1945. När jag fick förstasidan med dödsbodelägare från Signe Olivias bouppteckning var tanken förstås att jag skulle få lov att kika närmare på det när jag hade bättre resurser. Och nu hade jag alltså det.

Signe Olivias äldre dotter Ingrid Margot hade jag lyckats identifiera via bouppteckningen när det begav sig. Hon var född 1925, så jag sökte på hennes namn och födelsedatum i registret till befolkningen 1940, och där fanns förstås familjen och så kunde Birgit Ingegärd identifieras med födelsedatum och födelseort. Sedan var allt ganska enkelt. 1960 gift med sin make Eklund, och i familjen finns bl a en son född några månader efter vigseldatumet några få år tidigare.

När jag slår upp honom i CD-ROM-databasen över Sveriges befolkning 1990 finns två barn födda 1987 och 1990. Han bodde då i Västerhaninge. När jag slår upp honom på upplysning.se bor han i nutid på en annan adress i Västerhaninge och en son bor hemma, vars tilltalsnamn är Martin.

Jag med mitt minne för namn tänker genast ”hehe, det är väl knappast Martin Eklund i Huddinge Hockey…”, men med en ilning av förtjusning söker jag fram namnet Martin Eklund på spelardatabasen eliteprospects.com, och ishockeyspelaren med samma namn visar sig vara född samma datum och ha moderklubb Haninge. Och det finns bara en Martin Eklund född det datumet.

Ja, vad ska man säga? Har jag slagit i taket nu, eller kommer jag att identifiera några Pemer-ättlingar till i A-laget? För några månader sedan upptäckte jag att en kille i klacken har Pemer-rötter. Håll ögonen öppna! Man vet aldrig vad som händer! 🙂

Mormors morfars föräldrar hittade!

Se där, ja! Mormors morfar Gustaf Gustafsson (som kronobåtsman ett tag kallad Gustaf Höjer) var enligt senare källor född 5/10 1830 i Blidö. Där den äldsta bevarade födelseboken börjar 1834, och husförhörslängder saknas 1823-1844. Jag hade följt honom ner bak i tid i livet till hans inflyttning 1834 från Blidö som fosterson hos Erik Andersson och Brita Jansdotter i Skiftängen i Frötuna, och sedan aldrig kommit längre. Har tittat på det ibland, men inte kommit på några uppslag. Han var nog körd. Min närmaste ana som jag hade inte hade lyckats finna några föräldrar till. Bara 30 av 32 anor kända i femte generationen…

Men inte nu längre! Och det var ju hur enkelt som helst! Idag slår det mig att dödbok däremot finns i Blidö för hela perioden 1801-1860. Kunde det vara så enkelt att någon avliden Gustaf 1834 eller möjligen 1833 kunde ge någon ledtråd till en Gustaf Gustafsson som får komma till fosterfamilj 1834?

Ja. Precis så enkelt visade det sig vara.

Den andre inskrivne avlidne år 1834 i Blidö dödbok (men den först avlidne, fem dagar före nummer 1) är kronobåtsman Gustaf Ringbom på Oxhalsö, död 14 januari. Googlar snabbt på det ganska särpräglade namnet på man och hemort och hittar ett register över vigda i Blidö där hans och Britta Stina Andersdotters vigselnotis står med. Gifta 31 maj 1826. Oj, det är t o m i rätt ålder. Vigselbok finns alltså också bevarad vid tiden, ”bara” inte husförhörslängd eller födelsebok…

Söker på Gustaf Ringboms namn i Arkiv Digitals bouppteckningsregister. Bingo! Hans bouppteckning är bevarad. Enda efterlevande är den lille sonen Gustaf, 3 år. Dessutom listade den sökningen bouppteckning efter kronobåtsman Gustaf Ringboms hustru Brita Stina Andersdotter, avliden 3 januari 1833, som efterlevdes av maken och sonen Gustaf, 2 år. Vid hennes notis i dödboken angavs hon vara 38 år, 11 månader och 6 dagar, vilket skulle indikera födelsedatum 28 januari 1794.

Nu började det ju se väldigt rätt ut. Men så länge det inte finns någon helt säker identifiering är ju allt bara en hypotes. Båtsmansparets Gustaf skulle ju fortfarande kunna vara en helt annan Gustaf, som hade skickats någon helt annanstans. Jag kunde inte bevisa att ”min” Gustaf är densamme som sonen i den här familjen.

Jag kikade lite efter någon Gustaf med eller utan båtsmansnamnet Ringbom, och efter någon Brita Stina Andersdotter, i Oxhalsö, i Blidös husförhörslängd närmast före luckan, som alltså sträcker sig till 1823. En Brita Stina Andersdotter, född 1798 28/1, hittade jag i varje fall som piga på tredje sidan inom Oxhalsö. Tämligen troligt alldeles rätt Brita Stina, kunde man nog anta. Helt rätt datum, men i så fall lite pikant angiven hela fyra år för gammal i åldersuppgiften i dödboken. Men sådant är ack så vanligt.

Men jag hade ju inte letat fram och tittat på vigselnotisen i original i Blidö vigselbok. Så det gör jag. Och då är makan Britta Stina Andersdotters giftoman – Erik Andersson i Skiftängen I Frötuna. Just densamme som ”min” Gustaf hade kommit till som fosterson. Andersdotter. Andersson. Rimligen hennes bror, och morbror till den lille föräldralöse gosse han tog hand om 1834.

Ja, det var ju bara att följa Erik Andersson bakåt i böckerna. I husförhörslängden 1821-26 är han och hans fru inflyttade från sidan 142 i samma bok. Skafsta, och Hästhagen överst på sidan. En massa grötiga överstrukna rader närmast över Erik Andersson, och han har redan burit med sig en anteckning i flera böcker i rad om inflyttning från Länna 1814, så jag öppnar boken närmast före på en gång, längden för 1816-1820. Och där är det ju inte att ta miste på.

Skafsta
Anders Olofsson, f 1766 2/4 i Länna
Hust. Brita Eriksdotter, f 1761 19/10 i Länna
Dott. Brita Stina, f 1798 28/1 i Länna
Son Olof, f 1801 1/7 i Länna
Son Anders, f 1804 24/3 i Blidö
Son Erik, f 1795 i Länna. Inflyttad 1814 från Länna.

Erik återfinns inte i Länna födelsebok under hela 1795, eller åren före eller efter, men Britta Stina finns där, och vid hennes födelse bor familjen i Grovstanäs. Där kan man även se en äldsta syster listad, Anna, född 1792, död 1794, som inte heller hittas i födelseboken. I samma husförhörslängd finns även Anders Olofssons mamma med på sidan, moder Anna Andersdotter, f 1743, d 1793 7/10. I boken närmast innan finns en styvfar Jan Nilsson, f 1744, och i boken dessförinnan finns fadern Olof Olsson, och dessutom modern Annas gamla mamma Carin Mattsdotter, f 1700.

Så i ett huj hittade jag ett par anor hela fyra generationer ytterligare bortom Gustaf Gustafsson Höjer, som varit en lös tråd i antavlan i gissningsvis 25 år. Plötsligt händer det! 🙂

En annan syn: neurodiversitetssynen!

Uppdaterad då jag lärt mig några detaljer lite bättre. Ett nytt inlägg om ämnet kommer också inom mycket kort.

Efter tidigare blogginlägg om vad som är eller inte är något slags ”lätt” Asperger (när originalversionen av detta inlägg skrevs var det närmast föregående inlägg), i okunnigas jämförelse med någon inbillad mycket svårare sådan, kan konceptet neurodiversitet ytligt sett förefalla som en till synes diametralt motsatt tanke. Men det råder egentligen inget motsatsförhållande. Det är snarare helt olika saker man talar om.

Jag förespråkar, och utövar, således det som kallas neurodiversitetssynen, eller neurodiversitetsparadigmen. En ideologi i sammanhanget som alltså vill lyfta fram människors naturliga variation. (Ordet neurodiversitet i sig enbart betyder just att mänskliga hjärnor är sinsemellan annorlunda.)

Vi vill framhålla att autismspektrumtillstånd är normal variation ungefär som vänsterhänthet. Det måste inte vara bara en börda och problem i att ha Asperger, särskilt inte om vi får förståelse, acceptans, respekt och rätt hjälp. För många av oss ligger en stor del, om inte den största delen, av problematiken just i att det är allt detta som saknas.

På Facebook var jag härom året med om en episod som säger väldigt mycket om hur beroende allt är av omgivningens grundläggande attityd till att börja med. I en Facebookgrupp för folk som kommer från min uppväxtort fick jag se ett inlägg med en tråd av kommentarer där två personer svarade varandra. Den ene av dem var storebror till en av mina gamla klasskamrater. Jag hade lite egna kommentarer om det de talade om, och skrev dem i samma tråd. Klasskamratens brorsa börjar då svara mig med en raljerande attityd ”Nej nej, Anders, nu minns du fel, där var aldrig du” och liknande nonsenskommentarer, och skriver sedan rakt ut i tråden som kommentar till den andre aktive skribenten där ”Det här är brorsans klasskompis som har Asberger”. Den andra kommenterade lite milt ”Du skriver inte vidare snällt till honom” och fick svaret ”Är JAG någon jävla terapeft?”

Det var alltså hela hans attityd. ”Här är jobbiga Anders med sin jävla asperger. Vad jobbigt att han kom hit.” Det är klart det blir svårt med kommunikationen och att få några goda förutsättningar för någon som mig om det är den grundinställningen man sitter och blir bemött med till att börja med… Och det är inte sällan det känns som att det är just denna attityd man har emot sig. Det är inte mindre vanligt i kontakt med kommunala handläggare heller… 🙁

Neurodiversitetssynen handlar om just att lyfta fram att det kan bli bra om vi kan få begära att bli bemötta med förståelse, respekt och tolerans. Att nyckeln till lösningen alltid är att söka och hitta de bitar som går bra, så att vi inte enbart blir ensidigt ”handikappifierade” och bara ser problemen, och därmed bara ser syndromet och diagnosen som något i sig helt och hållet negativt.

Visst, att utreda och ställa diagnosen bygger på att identifiera just de svårigheter man har, liksom vid ansökan om stöd och hjälp, men i de flesta övriga sammanhang vore det ju givetvis mycket bättre för oss att få försöka slippa tänka på svårigheterna och se till och ta vara på de styrkor vi förhoppningsvis har. Det måste vi kunna ha rätt att göra där det är det bästa för oss själva, utan att det ska innebära risk att tappa sådant stöd och sådan hjälp vi samtidigt har behövt få, där det behovet har funnits, det är inte en fråga om att vi vill ”välja och vraka” när det passar att ha problem, utan snarare om att samhället vill ”välja och vraka” när det passar att bevilja stöd eller inte!

I grund och botten ser vi autismen som vårt ”operativsystem” (kommer att återkomma till det resonemanget i ett senare blogginlägg). Det är alltså en fullt naturlig variation och ska bara ha full respekt, acceptans och all anpassning som behövs. Handikapp uppstår i mötet med omgivningen, så en omgivning som har tagit till sig rätt kunskaper och har rätt attityd har makten och medlen att stå för den anpassningen. Vi som har inifrånperspektivet har kunskapen att identifiera och beskriva annorlundaskapet och hur behovet av anpassning ser ut, de som bestämmer har medlen att besluta om och implementera den anpassningen. Hur enkelt som helst! (Borde det vara, åtminstone.)

Det finns en Facebookgrupp som drivs av en grupp aspergare som tillämpar vad jag känner som en lite missuppfattad onyanserad variant av det här. De har fastnat i synen ”det är inte en funktionsnedsättning, det är en variation” och skäller mer eller mindre ut folk som tar ordet funktionsnedsättning i sin mun. Den här synen får väl de naturligtvis ha om det känns bäst för dem, men jag anser inte att det har med neurodiversitet att göra. Självklart är det en funktionsnedsättning idag och kommer länge så att förbli, så länge omgivningens regelverk, trösklar och hinder gör oss såpass hindrade. Neurodiversitet innebär inte att du inte kan köpa att alltför många av oss i dagens samhälle de facto är funktionsnedsatta. Och innebär inte heller att vi borde bedriva lobbying för att bli utskrivna från personkretsen för LSS, för att ”slippa” hjälp vi skulle uppfattas anse att vi ”inte behöver”, för det anser vi inte, även om det är ungefär så de personer med AST som inte köper neurodiversitetssynen fultolkar oss.

Jag, och mig veterligt en stor majoritet av oss på spektrumet, kan inte se var skillnaden skulle gå mellan min personlighet och min autism. Det känns inte som att det finns något slags ”friskt” ”jag” någonstans ”bakom” autismen, och som skulle kunna separeras från den. Det autistiska är en superintegrerad del av hela personligheten, och personligheten skulle säkerligen i stora stycken ha varit en helt annan om man var i princip samma person men utan några autistiska drag. Vi talar ju om väl identifierade skillnader i personlighetsdrag, som att ha lättare att ”tänka utanför boxen”, tänka självständigt och hävda sin egen linje contra att mer följa flocken och göra som alla andra.

Personer som propagerar emot neurodiversitet hävdar förstås tvärtom att autismen bara är ett syndrom ”ovanpå” en annars ”frisk” personlighet, och att just de anser sig märka en klar skillnad mellan vad som är vad, och det får man väl i så fall gratulera just dem till att ha hittat en sådan. Jag ska inte säga att de har fel, men jag är instinktivt skeptisk, helt klart…

Men jag skulle ju önska att alla vi med autismspektrumtillstånd skulle välja att så samordnat som möjligt stödja och stå bakom det engagemang som läggs ner för AST-gruppens möjligheter i samhället. För mig är det sedan flera år självklart att stödja alla existerande intresseföreningar på området med medlemskap, även om jag bara är aktiv i två av de tre, men viktigast för min del är definitivt att vi med AST förmår visa omvärlden att vi är intelligenta och kapabla nog att kunna både starta och fortsätta driva en intresseförening alldeles själva, så att vi inte ger omvärlden ett intryck att vi måste ha normalstörda anhöriga och professionella med och rådda för att klara något. Syns vi bara i den typ av organisationer som ser ut så måste vi inse en väl tilltagen risk för det. Och jag har sett sådana tendenser!

Jag har alltså varit ganska tidigt med i arbetet med att starta den neurodiversivt inriktade intresseföreningen Organiserade Aspergare, och i det arbetet har jag stött på många reaktioner som tytt på sådana uppfattningar. Det är ett reellt problem som vi inte bör underskatta! Om du inte ens är emot neurodiversitetstänket – kom med som medlem hos oss!

Engagemangen går vidare…

Då så… då har vi haft årsmöte i Attention Huddinge-Botkyrka, och mitt under mötet klubbade mötet ändringen i stadgarnas första paragraf att föreningen ändrade namn till Attention Huddinge-Botkyrka-Salem. Och lite senare valdes jag till ordförande.

Vår kassör hade också sett till redan lite i förväg att tillsammans med avgående ordförande signera beställning av bankkort för mig, så att det hann komma bara några dagar efter årsmötet.

Onsdag blev en sådan där riktigt fullmatad dag igen. Vid tolv mötte jag vår kassör Kenny och var och kvitterade ut bankkortet. Sedan blev det till sjukgymnasten på Hab kl 13, och sedan ett möte i Huddinge med en konsulent från Misa och hennes klient med ADHD, för att träffas, berätta om föreningen och visa var vi brukar ha medlemsträffar. Så fika på Folkets Hus var klockrent, och blev en fin invigning av kortet. 🙂

Men mina egna planeringssvårigheter slog förstås till. Kvittona som kassören också skulle få sprang jag ifrån i sista stund… det insåg jag redan vid busshållplatsen. När jag stod på toaletten på Hab och bytte träningsbrallorna mot jeans igen kom jag på att jag hade packat med datorn för att skriva ut lite fler nya broschyrer när jag kom till Rådsalen, men jag hade ju glömt stoppa på mig nycklarna till Rådsalen…

Det var också där och då jag tog upp den ganska nyinköpta frisyrgelén och ”kammade till mig”. När jag skulle göra det igen i kväll, hemma, inför Rådsalens ordförandekonferens och årsmöte fanns inte den i ryggsäcken… tydligen hade jag alltså lyckats glömma den på ett handfat på en av toaletterna på Hab i Tullinge. Jag säger då det…

Hyfsat ofta är det ändå andra på plats i Rådsalen när man kommer dit, så att man kan bli insläppt, men så var det inte när vi testade att gå dit som avslutning av mötet med Anna från Misa och vår blivande nya medlem. Under kvällen tog jag en sväng tillbaka till Huddinge igen och köpte lite bastantare 160 gramspapper och tryckte 30 broschyrer. De blir rätt bra på 160-grams…

Nu i kväll var det alltså ordförandekonferens och årsmöte med föreningen Rådsalen, som är en paraplyförening för handikappföreningarna i Huddinge, och hyr en lokal med samma namn som har ”publikentré” ut mot Fullersta torg. Årsmötet behövde av vissa skäl ajournernas och ska återupptas 30 mars. Den kvällen kommer vi att nå fram till punkten ny styrelse. Valberedningen har ryckt i undertecknad för att bli ny sekreterare… 🙂

”En dag i Attentions tjänst…”

Besök på Norrtäljeanstalten på morgonen-förmiddagen. Åkte sedan direkt till Rådsalen i Huddinge för förberedelser inför kommande årsmöte och kvällens styrelsemöte med Attention Hu-Bo.

Mötet kl 18, jag kom dit redan vid 13. Och hade dessutom vaknat onödigt tidigt på natten och aldrig gått och lagt mig igen. Resan till Norrtälje skulle påbörjas 5.54 så jag hade tänkt gå upp vid fem. Hade lagt mig vid 21.30, och vaknade till redan vid 1-tiden och begrep aldrig att vända mig på sidan och somna om igen direkt, utan både gick upp och fastnade kvar uppe.

Jag borde naturligtvis ha åkt direkt hem från Norrtälje och försökt sova någon timme (några timmar kunde det rentav ha blivit!) och sedan tillbaka till Huddinge. Nu försökte jag lägga mig och ”power-nappa” på en soffa i Rådsalen under eftermiddagen, och jösses så trött jag sedan var resten av kvällen.

Men vi fick ihop årsmötesplanerna som jag nu ska sy ihop med den önskade underhållaren, som verkar vara i princip klart, och lokalbokning och avslutade med arbetsmiddag på indiska restaurangen intill.

När jag åkte hem somnade jag på bussen mellan Skäcklinge och Kassmyra och vaknade strax innan den rullade in på ändhållplatsen i Bremora, så jag fick en trevlig pratstund med chauffören i väntan på att vi skulle vända tillbaka mot Tumba-hållet igen. Han visade sig vara granne här på Sandavägen. 🙂

Vid tiotiden var jag hemma, och stupade nästan per omgående i säng. Släckte strax före elva och sov ut lagom till Melodikrysset idag… Idag ska jag sticka in näsan och rekognosera lite till på Rådsalen (det är där vi vill ha årsmötet, så jag ska kolla att det inte redan är något bokat där) innan jag fortsätter till Björkängshallen och matchen Huddinge-Kalix…

TV4 Nyhetsmorgon och autismbemötande

1. Mailat fredag 11 juli 14:33:

Med sorg i hjärtat konstaterar jag att Hasse Aro för (åtminstone) andra gången skämmer ut sig med oerhörd okunskap och fördomsfullhet om Aspergers syndrom. (Vi i Aspergerkollektivet minns med fasa programmet “Ondska” på TV3.)

Men minst lika sorgligt är att skådespelarna Moa Gammel och Simon Berger inte heller är mer pålästa utan reagerar på Aros groda med att skratta åt det föregivna “skämtet”. Ett skämt som varken är sant eller särskilt roligt.

Människor med Aspergers syndrom har lika mycket känslor som andra. Däremot har vi svårt med kommunikationen, och därmed med att läsa av och förstå andras känslor och intentioner, och med att visa våra egna känslor så att omgivningen förstår dem.

Att ha svårt med dessa bitar är ett tillkortakommande nog. Det blir inte lättare av att majoritetsmänniskorna är så ouppmärksamma på att lära sig vad det är som klickar, utan att många av dessa ständigt sprider ett sårande påstående att vi inte skulle ha känslor. För att inte tala om att denna myt ska vara så frenetiskt svårutrotad.

Diagnosen är så stigmatiserad att en jättemajoritet av gruppen med autismspektrumtillstånd, där Aspergers syndrom ingår, trycker i “garderoben” och aldrig i livet skulle våga vara öppna om sina diagnoser. Vad som stigmatiserar är inte ens vad diagnosen verkligen handlar om, utan just alla märkliga myter. Myter som är så svåra att komma tillrätta med, när illa pålästa journalister ständigt lyckas sprida myterna vidare lite till.

I det här sammanhanget känns det väl befogat med en snar respons med ett inslag om Aspergers syndrom “på riktigt”, där vi är några med diagnos som kan få komma till tals och ge en verklig bild, bemöta allt om “inga känslor” osv.

Från Organiserade Aspergare skulle t ex jag kunna komma. Vi är den intresseförening som är bildad av autister och aspergare själva för att företräda gruppen rakt av. Vi jobbar i skuggan av inte bara en utan t o m två stora i olika grad anhörigdominerade organisationer på området, men vi har trots få både medlemmar och aktiva hunnit påverka lagstiftning, arrangerar de klart flesta träffarna och aktiviteterna för aspergare i Stockholmsområdet, och det var vi som hörde av oss och föreslog skapandet av den extrafilm med intervjuer med några verkliga aspergare som gjordes som extramaterial på DVD-utgåvan av “I rymden finns inga känslror”.

Ser fram emot en diskussion om något sådant!

Vänliga hälsningar

Anders Pemer
Ordförande Organiserade Aspergare Stockholm
Styrelseledamot Organiserade Aspergare
www.oasthlm.se
www.aspergare.org

Redan här borde det naturligtvis det mänskliga, seriösa och professionella ha varit någon form av respons. ”Vi är ledsna om du och andra med autism tagit illa vid er. Vi får titta på vad som kan göras framöver.” Och mitt försök att bjuda in mig själv hade man kunnat förbigå med fullkomlig tystnad och aldrig behövt bemöta. Det hade jag förstått. Det är ju alltid de som fokuserar tillräckligt på föreläsande specifikt, som har karriärer som föreläsare, som räknas för att få tala i tv som aspergare ändå… 😉

2. Av misstag mailat fredag 18 juli 13:27 (förbannade pekplatta!):

…och när gruppen med Aspergers syndrom ens försöker organisera sig för att stå upp mot den strukturella diskrimineringen av oss i samhället, och att omvärlden sprider så mycket desinformation om vår funktionsnedsättning – ja, då kan vi verkligen inte ens räkna säkert med att ens få svar, när vår intresseförening tar officiella kontakter om olyckliga uttalanden om syndromet. På en vecka inte en stavelse som reaktion. Vi räknas inte? Det är okej att sprida yttranden om att vi inte har känslor oemotsagt på tv???

Anders Pemer
Ordförande Organiserade Aspergare Stockholm
Styrelseledamot Organiserade Aspergare
www.oasthlm.se
www.aspergare.org

Jag hade inte ens någon minnesbild av att jag hade märkt att den gick iväg. Det är väl här man får förstå TV4 Nyhetsmorgon fullkomligt. Här går de alla kollektivt definitivt i affekt och anser sig inget svar skyldiga någonsin mer? Hur vågar miffot skriva så???

3. Mailat fredag 18 juli 14:39:

…och när gruppen med Aspergers syndrom försöker organisera sig för att stå upp mot den strukturella diskrimineringen av oss i samhället, och att omvärlden sprider så mycket desinformation om vår funktionsnedsättning – ja, då kan vi verkligen inte ens räkna säkert med att ens få svar, när vår intresseförening tar officiella kontakter om olyckliga uttalanden om syndromet. Det är nu en vecka sedan inslaget i fråga, och sedan jag skrev om saken. Kan jag åtminstone få något slags bekräftelse på att ni har läst, och funderar över vad ni vill ta för ställning till saken? Jag skrev ändå inte mer sist än att jag såg fram emot en diskussion om vad man kan göra för inslag framöver.

Aspergers syndrom är såpass vanligt att det faktiskt vore fullt rimligt att korrekta sakliga omnämnande av Asperger förekom i någon form minst varje vecka i de flesta sådana sammanhang som t ex Nyhetsmorgon. Den vanligaste asperger-typen är inte personerna med tydligt synliga drag – läs: de tydligt synliga drag allmänheten har fått lära sig att associera till Aspergers syndrom – utan till synes helt vanliga människor som med större eller mindre möda lever vanliga liv med både familj och arbete, som inte “ser ut” att ha Asperger för den genomsnittligt kunnige på området, och som dessutom aldrig nämner för någon att de har diagnosen. Delvis kan man väl rentav säga att den gruppen har en stor del av ansvaret för att en riktig, seriös bild av Asperger inte blir bättre känd, men det säger oerhört mycket om hur välspridda alla myter är. Myterna och felbeskrivningarna är så många och genomgripande att (nästan) en hel grupp med en viss funktionsnedsättning duckar och hellre håller tyst om att de har diagnosen!!!

“Empati” kan stå för affektiv empati, att kunna leva sig in i och känna med andra och deras känslor, men också kognitiv empati, att kunna läsa av och förstå andras känslor och intentioner. Det är det sistnämnda som är en asperger-svårighet, att läsa av och förstå andra, och även att själv lyckas visa sina egna känslor så att andra förstår dem. När asperger-diagnosen var ganska ny förekom beskrivningar av syndromet där ordet “empati” ingick i just denna senare betydelse, vilket är den egentliga och på den tiden ännu var den vanligaste betydelsen. (Att kunna leva sig in i och känna med andra heter ju faktiskt annars egentligen sympati!) Strax efter blev empati ett rejält modeord – i den förstnämnda betydelsen. (En del aspergerdebattörer beskriver det här som “blanda ihop empati med sympati”.) Och därmed uppstod och spreds ett rent språkligt missförstånd och saboterade i hög grad bilden av Aspergers syndrom här i Sverige. Och det har i sin tur utvecklats vidare till att man hör folk säga rent ut att “dom med Aschbergers har inte känslor”…

Så vill vi naturligtvis inte ha det, och vi som är organiserade och engagerade vill naturligtvis bidra så mycket vi kan till att sprida riktig information. Vi är fullt beredda att medverka. Och om stora svenska medier ofta och gärna släpper fram upprepanden av felaktigheterna blir det ju direkt angeläget att vi får möjligheter att komma till tals och försöka få ut de rätta beskrivningarna i gengäld!

Tack igen så länge,

Anders Pemer
Ordförande Organiserade Aspergare Stockholm
Styrelseledamot Organiserade Aspergare
www.oasthlm.se
www.aspergare.org

4. Mailat tisdag 18 november 00:53:

Hej!

Vuxen med autismspektrumdiagnos (Aspergers syndrom) med lite funderingar.

Nu mest aktuellt – replikmöjlighet kring allt slarvigt beskrivande av “botad”/”frisk” från autism i söndagens program!!!

Sedan har jag tydligen inte från början hittat rätt mailadress när jag försökt nå er i omgångar sedan fredagen den 11 juli, då Hasse Aro i inslaget om Moa Gammels karaktär “Lou” i filmen “Hemma” kläckte ur sig något totalt osakligt och felaktigt om “en karaktär som INTE HAR KÄNSLOR”. Vi med autismspektrumtillstånd har minst lika mycket känslor som andra, men vi och “normalfungerande” visar känslor på skilda sätt, och bägge grupper har svårt att läsa av och förstå känslor hos medlemmar av den andra gruppen. Det har aldrig handlat om något annat. Påståenden att vi skulle sakna känslor är otroligt sårande!!!

I bägge fall är det viktigt att belysa andra synsätt – viktigt att vi får nå ut i samhället med en riktig bild, mota undan missförstånden/myterna, såsom att vi “inte har empati” eller inte ens skulle ha känslor. Hur förödande det kan vara för vår grupp med ett så stort brus av stigmatiserande myter om vår funktionsnedsättning, och vad det egentligen är den innebär att man ska ha svårt med – och för att inte tala om när man slarvar med termer och sprider uppgifter om att autism är något som kan “botas”.

Vi som är beroende av samhällets stöd får våra behov prövade av handläggare som inte ens har haft någon obligatorisk utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i sin yrkesutbildning. Vad de över huvud taget vet om autism är helt godtyckligt, det kan handla om att de läst en broschyr från Habiliteringen där, och sett något om autism på tv där… En handläggare som plötsligt får för sig att autism generellt kan botas, det kan ge ganska sanslösa beslut…

Jag är personligen troligen landets mest aktive träffarrangör och är i vart fall en av landets mest nätverkande med AS, och bland dem som träffat flest andra med diagnos. Jag har aldrig lagt allt annat åt sidan för att fokusera specifikt på att marknadsföra mig som föreläsare – den grupp som brukar synas bäst och få flest inbjudningar till medierna, men många gånger knappt ens är medlemmar i relevanta intresseföreningar. Men jag är alltså en av de ledande i den än så länge ganska lilla rörelse som vi är autister själva som försöker driva helt på egen hand, för att inte minst visa omvärlden att vi *kan* det alldeles själva, så att ingen ska tro att vi bara kan engagera oss i förbund där vi har normalfungerande professionella och anhöriga att hålla i handen. Det har tagit tid att komma fram till bildandet av något sådant, men vi har hållit på några år nu och börjar få vår målgrupp med oss. Vad vi åstadkommit hittills bevisar definitivt att vår rörelse ligger i tiden och bara kan bli ännu bättre ju fler vi blir, vi har t o m hunnit påverka lagstiftning.

Jag vill få en dialog med er om ett vettigt inslag där jag förhoppningsvis själv kan vara /en av de/ medverkande.

Ser fram emot ert svar!

Varma hälsningar,

Anders Pemer
Styrelseledamot Organiserade Aspergare
Ordförande Organiserade Aspergare Stockholm
Vice ordförande Attention Huddinge-Botkyrka
Grundare adhdforum.se

5. Mailat lördag 29 november 04:17:

När jag har kontakter jag behöver ta av det här slaget är det just per mail det funkar bra för mig. Däremot är jag fruktansvärt obekväm med telefoni redan som det är. Och det blir verkligen inte lättare om jag redan försökt per mail, och inte har fått svar då. Det är ett typiskt autistiskt drag, som jag behöver kunna få mötas med förståelse för av min omgivning. Jag fortsätter hoppas att det är rena förbiseenden att svar uteblivit hittills på nedanstående (jag intalar mig att det måste komma jättemycket mail till er!), och jag fortsätter se fram emot svar! 🙂

Det vore tråkigt att behöva misstänka att ni skulle betrakta människor med autismspektrumtillstånd som mindre noga att bry sig om när vi försöker kontakta medier som aktivt spritt grova felaktigheter om vårt funktionssätt som är kränkande och sårande. Det är illa nog att skadan väl har skett. Vi har kognitiva och kommunikativa svårigheter, men inga begåvningshandikapp. Det ligger inget sådant i autismen i sig, däremot är ju det konkreta problemet hos mer “påtagligt autistiska” människor (“pojken i glasbubblan”, så att säga) att de har det. Också.

Rätt bemötande och förståelse är just vad som är förutsättningar för oss att kunna få normala och goda liv. T ex att vi kunde få räkna med att allmänheten hade uppfattat riktiga fakta om oss och inte spred felaktiga myter. Och att vi kunde räkna med att media lyssnade på oss, svarade och var tillmötesgående när vi reagerar på sådant och begärde genmälen… 😉

Snälla…? Vi är människor, vi också, med känslor t o m… även om det bl a är just det en av era programledare har suttit och raljerat om på bästa sändningstid att vi inte skulle ha… 🙁

Inget med oss är ju nytt, det som är nytt är att toleransen och förståelsen har blivit sämre hos majoriteten. I äldre generationer, säkerligen ända fram till de 60- och 70-talister som vuxit upp med tillräcklig brist på svårigheter för att inte behöva börja söka hjälp och stöd, så har människor med lite mer bristande social förmåga brukat accepteras mer för de bitar man är bra på, och yrkeskunnande premierats. Därmed har de kunnat klara normala liv nog att aldrig behöva spekulera i om de faktiskt har samma drag som vår grupp.

Det finns många sådana som varit för gamla för att kunna få diagnos i sin barndom som vi spekulerar i att vi ser autistiska drag i, och en del sådana har t o m själva åtminstone snuddat vid tanken, t ex Lasse Åberg som skrev i pressmeddelanden inför “The Stig-Helmer Story” att väl både han själv och Stig-Helmer “lite skämtsamt” skulle kunna kallas “asperger light”. Han sade också i en intervju i Autism- och Aspergerförbundets tidning Ögonblick “Jag har ju drag av asperger, men ingen diagnos, för det fanns inte att få när jag växte upp”.

Så officiellt normala som är precis lika mycket “aspiga”/autistiska som vi, men har klarat sig ut i ett normalt vuxenliv, finns det säkert åtskilliga. Då är skillnaden inte mycket mer än just att de redan uppfattas som normala och inte har någon “stämpel” som någon som kanske inte borde “räknas”. Många av dem kan säkert rentav själva vara bland de helt oinsatta som bara har hört något helt felaktigt om vad våra diagnoser handlar om, och sitter och sprider dessa vidare och tjurskalligt inte ens låtsas höra något vid påpekanden att det de säger är fel… Det känns ju som ett rätt autistiskt beteende att göra så…

Som sagt, hittills utgår jag ifrån att det är slarv och förbiseenden att svar uteblivit. Sådant är jag så van vid själv, hos mig själv och de flesta av oss ingår svårigheter med de exekutiva förmågorna och särskilt om det är en kontakt man känner sig generad över att ta tag i, och det sedan också har gått tid utan att man fått tummen ur så kan det ta emot ännu mer att ta tag i saken. Det har jag förståelse för. Får jag väl bara svar så är jag nöjd och tacksam, så kan vi börja diskutera sakligt hur man kan börja passa på – givetvis i former som passar “nyhetsmässigt” – att belysa sanna fakta om autism.

Vi vuxna med autismspektrumtillstånd driver på senare år i första hand den egna intresseföreningen Organiserade Aspergare, samtidigt som många också mer av gamla vanor är medlemmar och en hel del aktiva också i de båda bredare, Autism- och Aspergerförbundet och Riksförbundet Attention. Själv är jag den pragmatiska typen som tror på brobyggande och utsträckta händer, så jag är självklart medlem i alla tre, och aktiv i två av dem. Bland de med diagnos som redan var med i någon av de större eller båda, när vi drog igång OA är det däremot vanligare att rynka på näsan, paradoxalt nog, över vår förening som försöker verka för den givetvis viktiga aspekten att omvärlden får se att vi kan driva sådant här helt själva också. Annars bäddar vi ju för en risk att omvärlden får för sig att vi inte kan mer än vara med i något som redan finns, där vi har normala anhöriga och professionella att hålla i handen.

Tålmodiga hälsningar 😉

Anders Pemer
Styrelseledamot Organiserade Aspergare
Ordförande Organiserade Aspergare Stockholm
Vice ordförande Attention Huddinge-Botkyrka
Grundare adhdforum.se

Än så länge väntar jag fortfarande på någon som helst respons. Det är vid det här laget svårt att tolka som något annat än ren nonchalans och ovilja. Jag ger upp hoppet om en konstruktiv kontakt nu!

Inför nyåret

Tillbringar nyåret i Karlstad hos min käre far som idag fyller 70 år.

Hos pappa visade sig finnas en bränd skiva med en version av min släktfil med Pemer-ättlingar, från september 1997. Då gick släktuppställningen till familj 1195. Idag är den inte ens en enda fil längre, utan uppdelad i delfiler med familjer 1-2500, 2501-5000, 5001-7500, 7501-10000, 10001-12250 och 12251-…

Jag har hållit på att numrera om familjerna i omgångar i snart fyra år, men hela tiden samtidigt forskat för fullt, upptäckt nytt längre bak i uppställningen och fått börja om. Klart idag är att det är definitivt över 17000 familjetabeller. Och börjar bli tveksamt om jag kommer att orka fullborda omnumreringen, eller helt enkelt fokusera på att lägga in allt i rejäl programvara för släktregistrering och sluta behöva bekymra mig över att numrera om familjer manuellt i en Word-fil…

Men det skulle vara trevligt att lyckas numrera om färdigt och se vilket nummer den sista familjen då faktiskt får. Innan jag började numrera om någon gång på våren 2011 hade den nummer 4440. Sedan gjorde jag faktiskt en omnumrering enbart av alla familjers rubriker och gick i mål med den, och då steg sista familjen från 4440 till 5873. Det tyckte jag var rejält mycket då…

Stamfadern har alltså familj 1, och i varje familj har sedan varje barn som själv fått egna barn sin egen familj. I filen från 1997 är det den länge äldste kände stamfadern Nicolaus Pemer I, död 1610, till vars minne vår släktförening bildades, som har familj 1 och är ensam medlem av den då absolut första generationen.

Idag har han familj 3 och hör till den tredje generationen. Familj 1 är för hans till namnet okände farfar, för att jag ska kunna få med den än så länge oinpassade släktingen Stephan Pemer på de två håll där det är rimligt att han omnämns. Han kan ha varit antingen en bror till Nicolaus, eller också till Nicolaus far Wolf Pemer.

Det är Stephan Pemer som fått borgerligt vapenbrev för det vapen som Nicolaus också upptar, och som vår släkt för från och med honom, så släkt är de uppenbarligen. Frågan är bara riktigt hur han är det. Och om det någonsin skulle kunna utrönas.

Att han skulle vara Wolfs far och Nicolaus farfar verkar dock omöjligt hålla ihop tidsmässigt. Vapenbrevet är odaterat, men stämplat/signerat av Ferdinand I, som var tyskromersk kejsare 1558-1564. Så dags var redan Nicolaus ung vuxen, ungefär vid den tiden kom han till Augsburg där han slog sig ned. En farfar till honom borde vara minst 50-60 år äldre, och i så fall närmare 80-90 år gammal då. Det verkar smått orimligt, minst talat…

Nåväl. Återkommer i morgon!