Det är en universell sanning att den normtypiska majoriteten älskar att räkna oss. De älskar att stapla våra diagnoser i prydliga Excel-ark, rita upp stigande grafer i färg och sedan utbrista i ett kollektivt, bekymrat: ”Men kära nån, varför blir de så många?”

Detta blev smärtsamt tydligt en fredag i juli 2026. Regeringen tillsatte en delegation. Syftet var glasklart och bärande för hela pressmeddelandets rubrik: Att utveckla stödet för barn och unga med NPF-diagnoser. Det handlade om den akuta, existentiella verkligheten att ge individer och deras anhöriga goda, jämlika livsvillkor och delaktighet. Det krävdes till och med skarpa författningsförslag för att tvinga fram samhällsförbättringar.

Men vad gör den samlade medieflocken? Från SVT Text till Läkartidningen, från Aftonbladet till Dagens Medicin, sätter de exakt samma sensationsrubrik: ”Delegation ska syna varför allt fler unga får adhd.”

Medieapparaten, styrd av en kollektiv brist på kognitiv empati, valde att kasta bort regeringens huvudsakliga viljeriktning. De valde att lyfta fram den statistiska bisatsen om ”varför”. För i informationssamhället är ett statistiskt mysterium alltid en bättre klickmagnet än den tråkiga, mänskliga skyldigheten att faktiskt hjälpa ett barn som kämpar i skolan i morgon bitti. Det är mönsterbeteendet hos en majoritet som hellre problematiserar vår existens än att utkräva ansvar för att deras eget fyrkantiga system har havererat.

För vi vet ju redan exakt varför siffrorna stiger. Det krävs inga miljonutredningar eller statliga delegationer för att förstå grundbultarna.
För det första har kunskapen ökat. Vi syns lättare nu eftersom verktygen blivit bättre. För det andra, och mer allvarligt, har majoritetssamhället systematiskt utvecklats i helt fel riktning. Det moderna, sönderstressade informationssamhället har sänkt tröskeln för när våra drag blir ett faktiskt handikapp. Det krävs lägre och lägre grad av NPF-drag för att tillvaron ska rämna under det normtypiska trycket. Lägg därtill att en hel generation vuxna upptäcks först sent i livet eftersom ingen förstod när de var unga.

Men när man möter de där ”kloka, förståndiga och empatiska” människorna som suckar att ”på min tid fanns minsann inga diagnoser”, och svarar dem med denna logiska sammanfattning, möts man av en tom blick. Det är då man inser att deras påstådda godhet varken innehåller affektiv eller kognitiv empati. Det är bara en välputsad fasad över en djup ovilja att förändra den värld de själva har byggt.