Jag är 56 år och har autism, den variant som länge hette Aspergers syndrom. Jag fick det diagnosticerat först när jag var 33. Mitt liv har därmed inte direkt varit någon dans på rosor… varken före diagnos… och i och med att omvärldens kunskaper inte är bättre, inte efter diagnos heller! Livet med ställd diagnos har sedan inte fått fungera bättre än att det till sist drev mig till en hjärtinfarkt.

Yrkeslivet har varit min stora akilleshäl och där har jag aldrig kommit till min rätt. På fritiden, när långt ifrån samma press och stress lagts på mig, har jag däremot kunnat komma åt att inse vad jag är bra på. Idag har jag sjukersättning och ägnar en stor del av min tid, till största delen ideellt, åt att sprida min egen kunskap så gott jag kommer åt, och inte minst att arrangera träffar och aktiviteter för personer med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) i allmänhet, och autismspektrumtillstånd, t ex Aspergers syndrom, i synnerhet.