Sakfelet som skaver i ”Young Royals”

”Binge-ar” Young Royals från start lagom till att allra sista avsnittet släpps på måndag.

Usch, så enerverande den stora grodan i serien är – att man utgick ifrån att lillebror skulle ärva titeln kronprins om storebror kronprinsen förolyckas. Dessutom verkar storebrorsan enbart kallas ”prins Erik” när han omnämns efter sin död.

I verkligheten hade det varit tvärtom om något. Man hade talat om den framlidne kronprinsen som just den kronprins han var (kanske hela sitt liv?), och alla hade vetat att den efterlevande lillebrodern prins Wilhelm nu var närmast på tur efter mamma drottningen, alldeles utan någon kronprins-titel. Det hade inte funkat så i någon verklig monarki.

Kronprins eller kronprinsessa har mig veterligt aldrig använts om någon närmaste arvtagare till en tron än någon som är förstfödd på den regerande huvudlinjen. Varje gång tronföljden ”bryts” och inte kommer att fortsätta till nästa generation, utan till en yngre gren av kungahuset, så är den som står närmast på tronen bara prins som vanligt, inte kronprins, hur mycket han än står närmast på tur till tronen.

Prinsarna Erik och Wilhelm i ”Young Royals” skulle normalt sett ses på precis samma sätt. Hade Erik aldrig omkommit utan gift sig och fått barn, och i tidens fullbordan efterträtt mamma Kristina på tronen, så hade hans förstfödda blivit kronprins/essa/ vid hans uppstigande på tronen. Hade Kristina ryckts ifrån världen innan Erik blev far hade Eriks förstfödda fötts som kronprins/essa/.

I Sverige var inte blivande Oscar II kronprins under storebror Karl XV:s regeringstid. Oscar var närmast efter Karl redan när deras far Oscar I dog och Karl blev kung..

Och prins Bertil hade aldrig någon kronprinstitel. Han var närmast på tur till tronen sedan nuvarande knugen hade tillträtt 1973. och fram tills Carl Philip föddes. Då blev den nyfödde kronprins genom födseln i enlighet med dåvarande tronföljd, men drygt sju månader senare trädde den nya successionsordningen i kraft och Victoria blev närmast arvsberättigad till tronen. Och då blev hon ganska naturligt nog kronprinsessa.

Men när en befintlig kronprins, äldst av två söner till en regent, avlider, så är det fullkomlig fantasi att lillebror skulle bli inte bara närmast tronen utan även bli ”ny” kronprins. Faktiskt.

Fem olika Jönsson-universa

1981 fick vi vår egen nationella version av det danska fenomenet Olsen-banden. Ingemar Ejve, som hade börjat sin filmbana som klippare, hade landat i en roll som producent, och han hade hittat de danska succéerna, och även de norska varianterna. Några försök med svensk biopremiär gjordes med de danska Olsen-filmerna nr fyra, fem och åtta, Olsen-Bandens store kup, Olsen-banden går amok och Olsen-banden ser rødt, och möjligen av någon eller några norska filmer också, innan Ejve landade i att vad som kunde funka i Sverige sannolikt snarare var en egen svensk version.

Första instinktiva tanken var att kontakta Gösta Ekman om en roll som ligaledare. När Gösta inte omedelbart hann tända på idén hann också en kontakt tas med Magnus och Brasse, med en tanke på Magnus som ligaledare motsvarande originalets Egon Olsen och Brasse som motsvarigheten till Benny Frandsen, som i Sverige slutligen blev Ragnar Vanheden.

Hur pass intresserade Magnus och Brasse må ha varit har historien aldrig riktigt förtalt. Klart är hur som helst att Gösta Ekman återkom och nu var riktigt intresserad av projektet, och började designa sin Olsen-variant som kom att bli Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. ”Snajdaren” och fixaren Benny blev som sagt Ulf Brunnbergs paradroll Ragnar Vanheden, och finlandssvenske Nils Brandt blev Rocky Blom, som fick motsvara danska Kjeld Jensen.

Det blev succé med en svensk Jönssonliga, och det blev snabbt dags att göra en ny film. I danska original- och norska klon-serien var andra filmen premiär för Benny Frandsens bror Dynamit-Harry. Så valde man att göra också i Sverige. Men här fick han av någon anledning bli Vanhedens kusin snarare än bror. Det kan ju bero på att en bror till Vanheden hade nämnts i första filmen, men den detaljen har ju i övrigt helt glömts bort. Och man valde inte den första historien med Harry, utan den andra. Den hade varit den femte danska, ”Olsenbanden går amok” som alltså hade visats på bio i Sverige, och den hade lustigt nog kopierats i Norge redan som fjärde film där, som Olsen-Banden och Dynamitt-Harry går amokk (innan man sedan i Norge gjorde sin version av den fjärde danska filmen som nummer fem). I Norge kopierade man även de danska filmerna nr sju och åtta i omvänd ordning.

Men vem skulle spela Dynamit-Harry? Ja, första budet gick till den senaste svenske skådespelare som spelat Martin Beck, vilket ju strängt taget bara var två stycken vid det laget, och som Gösta Ekman skulle komma att göra i sex filmer också, ett drygt decennium senare. Carl-Gustaf Lindstedt, med andra ord! Han var intresserad och tackade ja, men Vasateaterns Per Gerhard, Karl Gerhards son och efterträdare, sade ifrån. Carl-Gustafs åtaganden där, i pjäsen Spanska flugan, låg i vägen.

Utan att den tillsatte regissören, Göstas bror Mikael Ekman, hade vidtalats, så fick man klart med en skådespelare som skulle få helt andra danska kopplingar längre fram i karriären. Ernst-Hugo Järegård, en gång i tiden ”skurk” eller okej, tonårsbuse då, tillsammans med Jan-Olof Strandberg, i kalkonklassikern Raggargänget, tackade ja till rollen. Han skulle ju senare få rollen som den koleriske överläkaren Stieg Helmer i Lars von Triers ”Riget”. Jan-Olof Strandberg hade för övrigt setts som kriminalkommissarie Svensson i den första filmen ”Varning för”.

Men när Mikael Ekman fick höra det kände han att det var fel skådespelare för rollen, och satte hårt mot hårt. ”Ernst-Hugo funkar inte, kör ni på med honom blir det utan mig, vill ni ha mig kvar så måste vi hitta någon annan.” Och då lär det ha varit både Brunnberg och Ekman som föreslog allas vår Alfred i Lönneberga och studierektorn i Kalmar… Björn Gustafson! Som ju blev helt fenomenal i rollen. Så småningom också manusförfattare till den åttonde och sista filmen om den vuxna originalligan. Gösta och Björn hade redan spelat kumpaner i Mats Arehns ”Mannen som blev miljonär” två år tidigare, där Göstas roll för övrigt hette Stickan.

När inspelningen höll på av femte filmen, nere på Mallorca, lär Gösta Ekman ha kommenterat att det skulle kunna vara kul att se något slags ”prequel”, som det heter med filmtermer, om ligan när de var barn, och det här konceptet togs så småningom upp av Mikael Hylin och Christjan Wegner i form av Lilla Jönssonligan och Cornflakes-kuppen.

Man gjorde den dock inte som en fungerande prequel till den serie som vid det här laget fanns. Sådant här följer ofta snarare en lite av ”folk är idioter”-princip. De som älskar Jönssonligan är vana vid en liga som består av Sickan, Vanheden, Harry och Doris, så som serien har utvecklats till att göra från och med tredje filmen, så då ”måste” något om en ”lilla ligan” handla om de karaktärerna.

Alla huvudroller var ju också från början rimligen ungefär så gamla som skådespelarna bakom respektive roll, 1981 fyllde Gösta Ekman 42, Nils Brandt 49 och Ulf Brunnberg 34 år. Wall-Enberg har däremot en uttryckligt nämnd födelsetid och därmed ålder. När Vanheden sitter utklädd till polis och låtsas förhöra Wall-Enberg medan Sickan ska öppna kassaskåpet kommenterar han att Wall-Enberg har uppgett att han är född 20 juni 1923. Wall-Enberg var alltså ca 20 år äldre än Sickan, åtminstone..

Och det är ju nytt i början av tredje filmen att ”Rocky har flyttat hem till Finland” så att Harry blir den nye tredje medlemmen i ligan, och att Harry har träffat och blivit ihop med Doris, som ingen i ligan hade känt dessförinnan. Samt att Wall-Enberg och Sickan möttes för första gången i upptakten av första filmen, och att Wall-Enberg förefaller anlita ”Biffen” för första gången när han ringer honom och beställer likvideringen av Sickan.

Men i Lilla Jönssonligan var alla dessa klasskamrater, i femte klass 1954, angavs det i beskrivningarna av filmens premiss när den släpptes.

Det är således uppenbart inte något fel man har gjort av misstag, man har valt att göra så här, för att det skulle ge bäst igenkänningsfaktor. Film görs ofta som ren underhållning för popcorn-tittarna som inte är funtade att ha järnkoll och reagera på detaljer som inte ”stämmer” från film till film, snarare än för nördarna som har den typen av koll. För det mesta anses det helt ursäktligt och tillräckligt bra. Det hade ju aldrig varit aktuellt att göra t ex Tillbaka till framtiden del två och tre på ett sådant sätt, men i ett sådant här sammanhang är det gott nog, eller tydligen faktiskt hur det anses att det måste göras. Jag hör ju till den kategorin för vilka detta skaver svårartat, men det får det göra.

Men det innebär också i praktiken att Lilla-filmerna inte är några prequels till den serie som var igång om den vuxna ligan. De är prequels om en helt annan Jönssonliga, som vi aldrig har sett som vuxna. Här skapades Jönsson-universum nummer två.

Den andra ”Lilla”-flimen gjorde så snart – redan följande år – att alla huvudroller gjordes av samma skådespelare, så den är självklart i samma universum. Den tredje dröjde lite längre, så att nya skådespelare gjorde den lilla ligan, men det känns inte som att det inte kan vara samma universum ändå. Däremot var ju den fjärde ”Lilla”-filmen markant annorlunda. Den porträtterar en barn-Jönssonliga i den nutid då filmen är gjord. Men som i alla tidigare ”Lilla”-filmer spelas Wall-Enberg ”Senior”, pappan i familjen, av Loa Falkman. Här har vi hur som helst uppenbart Jönsson-universum nummer tre.

Parallellt med ”Lilla”-filmer fortsatte ju den vuxna originalligan utan Charles-Ingvar Jönsson, först ledd av doktor M. A. (Max Adrian) Busé i Peter Habers gestaltning, och sedan med Stellan Skarsgård som Herman Melvin. Riktigt fyndiga namn. Slutligen sydde Björn Gustafson själv ihop säcken med sitt manus till det sista vi såg av Vanheden-ligan (Vanheden är ju konstanten genom hela serien). Men här blir åtminstone en detalj väldigt konstig. Här kommer Johan Ulveson, femton år yngre än Gösta Ekman, in som Charles-Ingvars lillebror Sven-Ingvar. Filmen är gjord kring 1999-2000 när Gösta var, och därmed Sickan borde ha varit, runt 60 år. Och då dyker Margreth Weivers upp och är brödernas mormor?

Margreth var född 1926 och 13 år äldre än Gösta Ekman. Det kanske hade varit rimligt att hon var deras mamma eller moster, kanske en styvmor? Eller ska vi utgå ifrån att hon är minst runt 100 år gammal i filmen, för att vara mormor till någon som är cirka 60? Eller i varje fall 90?

Nåväl, man får försöka släppa den biten också, så klart. Men frågan är om detta separerar den här filmen från de övriga med Vanheden och Harry, och blir ett litet eget Jönsson-universum? Jag håller alltid den varianten i minnet, som en eventuell utväg där. Att Sickan var mycket yngre här än i de övriga filmerna. Fast då kunde han ju ha varit det i de andra också.

De två senaste filmerna om Jönssonligor är sedan helt uppenbart från var sitt helt annat Jönsson-universum. Först ”Den perfekta stöten” från 2015, den ”fula ankungen” som är en mörkare heist-film mer i ”Ocean’s Eleven”-stil. Det är lite inkonsekvent beskrivet om den detaljen, i trailern till filmen förekommer namnet Charles-Ingvar Jönsson med bindestreck, men i filmen verkar Simon J Bergers Jönsson-roll enbart kallas Charles, även om det framgår att Charles Ingvar är hans fullständiga förnamn(hans J står för övrigt för mellannamnet Jönsson). Smeknamnet ”Sickan” förekommer i varje fall definitivt inte. Alexander Karims Vanheden-variant fäller ett par kommentarer om Charles sätt att snöa in på sitt arbete och på detaljer, som antyder att åtminstone han tycker att Charles har autistiska drag.

Och slutligen kom helt nyligen – nåja, håhåja, vad åren går fort – ”Se upp för Jönssonligan” 2020, där Henrik Dorsin, Ankan Johansson, David Sundin och Hedda Stiernstedt gick mer tillbaka till rötterna, till något som mer liknade originalligan, och även blinkade till den allra första danska Olsen-Banden-filmen, med dansk musik i handlingen och att Harry och Doris har en oherrans massa fosterbarn. I första danska filmen hade Rocky-förlagan Kjell och hans fru Yvonne tre eller fyra… eller var det t o m fem barn? Redan i andra filmen har jag för mig att det var minskat till en son. Men i den andra filmen hade i gengäld också Benny fått barn med en störtläcker fotomodell han hängde med.

Redan i första Varning för Jönssonligan 1981, nämner Vanheden för den kvinnliga polisen spelad av Lis Nilheim, när han och Rocky står inne i kiosken de är i för att råna, sin bror Leopold. ”Bilar…” ”Nä, men det var många år sedan, vettu… det är inte mitt bord längre, det är min brorsa Leopold, alltså…”

Det är den mest direkta hänvisning som gjorts i någon Jönsson-film till en nära famlijemedlem till någon i ligan, och den har aldrig följts upp med att vi fått se denne Leopold. Det känns nästan följdriktigt i sammanhanget… Jag och en kompis kommenterade redan innan Lilla Jönssonligan fanns att Jerry Williams skulle vara som klippt och skuren för den rollen.

Filmmakarna tänkte åtminstone på ungefär samma sätt när de castade just ”Jerka” som Vanhedens pappa Einar i åtminstone första Lilla-filmen, men Leopold hade de ingen koll på, eller inget intresse av. En några år äldre syster hade den lille Ragnar Vanheden åtminstone. Och hade Lilla-serien kunnat funka som prequels till de filmer som fanns om ligan som vuxna hade valet av skådespelare i rollen som mamma Vanheden inneburit att lille Ragnar tydligen hade Oidipus-komplex. Hon spelades ju av Mona Seilitz, som vi redan hade sett som vuxne Ragnars käresta Catrin ”Plommonet” Appelgren i andra ”stora Jönssonligan”-filmen, ”och Dynamit-Harry”.

En specialitet är även skådespelare som återkommer i uppenbart helt olika roller i olika filmer i serien. Carl-Lennart Fröbergh står i särklass med tre helt olika castningar i tre filmer i det ursprungliga Jönsson-universumet, och Niklas Falk och Peter Harryson har medverkat i vardera tre olika Jönsson-filmer, Niklas i tre olika Jönsson-universa, Peter i två med ”den stora” och en med den lilla ligan:

Tre roller i samma Jönsson-universum:

Carl-Lennart Fröbergh, polis i ”Dynamit-Harry”, taxichaufför i ”Guldfeber”, blackjackspelare på Wall-Enbergs casino i ”Dyker upp igen”!!! (Fast det skulle kunna vara en polis som fått sparken, börjat köra taxi, och sedan lyckas komma in och börja frekventera W-E:s casino.)

Två roller i samma Jönsson-universum:

Sten Ardenstam, portier på Hotel Sheraton i ”Varning för” (eller kanske inte portier, men han jobbar där!) och tv-handlare Appelgren, ”Åpplet”, i ”Dynamit-Harry”.

John Harryson, portvakt på polisens träningsanläggning i ”Varning för”, och rysk ubåtskapten i ”Dyker upp igen”. Pappa till Peter H.

Johannes Brost, tjuv/rånare tillsammans med Peter Hüttner i ”Varning för” och Manfred med Järnarmen i ”Dyker upp igen”. Det skulle kunna vara samma roll.

Kjell-Hugo Grandin, chaufför av bussen som ligan ”lånar” i ”Varning för” och ”man vid busshållplats” (sug på den!) i ”Den svarta diamanten”.

Dan Ekborg, kriminalassisten Gren i ”Dynamit-Harry”, ”Dyker upp igen” och ”på Mallorca”, och tenoren Bajron i ”Spelar Högt”.

Jarl Borssén, nattvakt på försäkringsbolaget AB Trofast i ”Harry” och gapande kinsesisk chef på kinarestaurangen i Wall-Enbergs hus i stan i ”Dyker upp igen”.

Henrik S Järrel, cyklist i ”Dynamit-Harry” och gäst på casinot i ”Dyker upp igen”.

Jan Mybrand, anställd vid mentalsjukhuset i ”Den svarta diamanten” och nattvakt vid myntverket i ”Största kupp”. Skulle kanske också kunna vara samma person.

Oklara:
Karl-Erik Andersén, fångvaktare i ”Diamanten” och fängelsevakt i ”Största kupp”.
Jonas Uddenmyr, vakt i ”Diamanten” och plit i ”Spelar högt”.
Båda kan kanske vara samma karaktärer i bägge fallen, men behöver inte vara det.

Tre roller i tre olika Jönsson-universa:

Niklas Falk, Charles-Ingvars pappa Sigvard Jönsson i den andra Lilla-filmen ”Styva linan”, hovmästare i ”Spelar högt”, och Charles farbror (och kanske styvfar?) Ralf Tadeus Jönsson i ”Den perfekta stöten”.

Tre roller i två olika Jönsson-universa:

Peter Harryson, polis i den stora bevakningen av Wall-Enbergs och ”syndikatets” firma med bl a fryslagret i ”Dynamit-Harry” och officer som kör den specialbyggda pansarsäkerhetsbilen i ”Guldfeber”. I Lilla ligans universum är han sedan tivolidirektören i ”Styva linan”.

Två roller i två olika Jönsson-universa:

Mona Seilitz, Vanhedens fästmö Catrin ”Plommonet” Appelgren i ”Dynamit-Harry”, och Vanhedens mamma Rut i första Lilla, ”Cornflakeskuppen”.

Sten Ljunggren, Fritz Müllweiser i ”Guldfeber”, vaktmästare i ”På kollo”.

Lena T Hansson, doktor Busés sekreterare Mimmi i ”Den svarta diamanten”, och fru/mamma Lillian Wall-Enberg i ”Cornflakeskuppen”. Gift med Peter Haber, som ju alltså spelade doktor Busé.

Sussie Eriksson, fabrikskontrollör i ”Cornflakeskuppen” och expedit i blomsteraffären i ”Spelar Högt”.

Johan Rabaeus, clown på tivolit i andra ”Lilla”-filmen, ”På styva linan”, maffialedaren ”Signore” i ”Spelar Högt”.

Jens Hultén, Bruno (Loket) i ”Stjärnkuppen” och poliskommissarie Krantz i ”Den perfekta stöten”

Jag tror inte att jag missade någon nu.

Jag tyckte om ”Den perfekta stöten” och hade hemskt gärna sett två filmer till i detta Jönsson-universum, vilket producenterna Tre Vänner, dvs Michael Hjorth. Johan Kindblom och Tomas Tivemark, hade rättigheter för att göra om denna film hade inbringat tillräckliga inkomster.

Jag tyckte i princip lika mycket om ”Se upp för Jönssonligan” med Dorsin, Ankan, Sundin och Stiernstedt. Hittills har vi inte hört om några planer på uppföljare där heller. Den utmärker sig också med att inte en enda skådespelare från någon tidigare Jönsson-version har letat sig dit.

Efter den har det däremot kommit en ny film om ”vuxna” Olsen-ligan i Norge, där man särskilt kan notera att gamle fotbollstjärnan John Carew spelar Vanheden-motsvarigheten Benny.

Ska också tilläggas att man i både Danmark och Norge har importerat den svenska ”uppfinningen” Lilla Jönssonligan. I bägge länderna kallas deras motsvarigheter Olsenbansen junior.

Vad innebär egentligen autism/Aspergers syndrom?

Började av olika skäl plita på något slags sammanfattning, och kände att det kunde passa bäst här i bloggen, så kan jag dela länken till inlägget i olika sammanhang, där det kan vara relevant.

Autism innebär kanske framför allt att man själv är mer känslig för stress och har svårare än andra att hantera väldigt stressande situationer. Större känslighet för starka intryck av t ex höga ljud, starka ljus, starka dofter. Vanligt är att man har en smula svårt för plötsliga och helt oväntade förändringar jämfört med vad man själv gick och såg fram emot. Att man har en ovanlig grad av engagemang för allt det man råkar bli intresserad av. Man så att säga ”snöar in” på saker.

Och kommunikationen med andra människor kan vara knackig. Det handlar framför allt om att ha svårt med allt det hos majoritetsmänniskor som kallas ”läsa mellan raderna” och allt i den stilen. Hos majoritetsmänniskor hävdas det ibland att orden som sägs rent ut kanske är så lite som bara 30% av kommunikationen, och att resten ligger i ansiktsuttryck, gester och kroppsspråk.

Någon med autism kan ha svårt att linda in saker i stället för att säga något sådant som ”du har en vårta på näsan” rent ut, om jag bara drar till med ett lite larvigt exempel. (Är det från Lotta på Bråkmakargatan jag minns det där snacket om ”vet inte farbrorn att han har en vårta på näsan”?)

Och en del av oss kan i varierande grad själva ha svårt för liknelser och uttryck. Va, ska vi hoppa över lunchen? Ja, jag kan öppna fönstret, klart jag kan. Jaså, ville du att jag ska göra det just nu? Kaffe på maten? Menar du hälla kaffet på maten??? Uäh!

Men omvänt är också många av oss på Asperger-nivå, dvs autism och god språkförståelse, ingen intellektuell nedsättning utan normal till hög eller t o m mycket hög intelligens… ofta språkintresserade som sjutton och kan språkliga uttryck som ett rinnande vatten. Att vara så kallad språkpolis får nog ses som ett rent autismdrag. Samtidigt kan just en autist vara den som har svårt att släppa att inte ha fått rätt om något, när man vet att man har rätt och att motparten har brutit mot både regler och lagar och gjort direkt fel, för att de kunde det i kraft av sin makt. Det som brukar kallas rättshaverister. Troligen synnerligen ofta autister. De som har lätt att släppa rena övergrepp och är bättre på att välja sina strider – sannolikt folk av majoritetssorten.

Vi mår i allmänhet inte heller generellt bra av socialt umgänge för umgängets skull, som majoritetssorten verkar göra, utan blir dränerade på energi av alla otroliga mängder med intryck överallt om vi rör oss på stora evenemang ute bland stora mängder människor. Det är därför t ex vår grupp ofta har färdtjänst för att slippa konfronteras med en kollektivtrafik full av kaos och – folk…

För mig kan det i värsta tänkbara sinnesstämning vara så, att om en buss jag sitter på blir så full att någon måste sitta bredvid mig, så upplever jag närheten till den personen som jag kan tänka mig att en person i rullstol eller permobil skulle göra om en annan person började förvänta sig att få sätta sig i den personens knä, där i stolen.

Och då har jag ändå vid det här laget prokrastinerat i 16-17 år med att söka färdtjänst sedan jag fattade att det är en normal anledning för att få det. Delvis skrämd av mångas beskrivningar. ”Det har blivit svårare att få, rikta in dig på att ljuga och överdriva så mycket du kan för att öka chansen.” Skrämmande att det ska funka så, men det är alltså vår grupps uppriktiga erfarenhet av sammanhanget.

När jag drog igång med träffar för personer med asperger/autism var en vanlig kommentar efter mina träffar i stil med ”åh, så skönt, vi var elva personer, men det var lugnt och gick att prata, och jag var inte dödstrött och klappade ihop i soffan så fort jag väl kom hem, som när jag träffar mycket folk i andra sammanhang”. Det brukar också vara frapperande att det kan få bli helt tyst i många, många sekunder vid våra möten. En sådan där situation där vi alla känner att ”ute bland normalisar hade någon sett till att säga något för länge sedan, bara för att tystnad i sig tydligen är gräsligt pinsamt och bara fel bland dem”.

Börjar vi träffa andra likasinnade ofta inser vi ganska snart att man har, eller kommer att utveckla, en ganska god egen autism-radar, så att vi faktiskt ofta känner igen varandra tidigt. Nya som söker sig till gruppen för att de misstänker att de kanske har något liknande kan ofta få det bekräftat direkt i kontakten med andra redan diagnosticerade. För det klart mesta håller sjukvården med om bedömningen när de väl blir utredda. Undantag förekommer, men då kan de också mycket väl snarare ha blivit missbedömda vid utredningen. Det är inte alla som jobbar med utredningar som är superduper på att veta vad de ska titta efter. Många har blivit lurade på utredning i många år för att någon som skulle behövt hjälpa till med remiss i ett första steg vidare nästan skrattade åt dem. ”Du kan ju se mig i ögonen, och jag har hört dig skratta minst en gång – inte en chans att man kan ha autism då, så funkar inte de som har autism.” Jodå, det finns inget som någonsin sagt att vi ”inte ska” kunna bl a sådana saker. Det är där det finns tusen retsamma missuppfattade, förvrängda eller förstorade myter.

Vi har empati. Vi har känslor. Många av oss visar kanske inte alltid de känslor som skulle förväntas av oss på ett sätt som skulle förväntas av oss, och då tror genast omgivningen att vi inte HAR känslor. Men vi reagerar ofta väldigt annorlunda på olika intryck och situationer, och visar ofta inte alls samma sorts uttryck för en viss känsla.

Lisa är ledsen och hade gärna önskat att Kalle kom fram och lade en arm om henne och frågade hur det var, kanske gav henne en kram. Kalle missar detta för att han inte fattar hur hon mår, inte för att han ser hennes känsloläge men skiter i det. Det finns en söt och rolig scen som ger ett bra exempel på just det fenomenet i den amerikanska filmen Adam om en kille med Asperger i 30-årsålden i New York.

Apropå det där med den autism/autist-radar vi själva utvecklar så skulle väl jag utan vidare räkna upp Lasse Åberg, Leif GW Persson, Björn Hellberg och Stefan Holm som några exempel på duktiga och framstående svenskar på olika områden som ger mig tydliga autism/asperger-vibbar. Sir Anthony Hopkins, Bill Murray och Daryl Hannah är några kända som har utretts för och diagnosticerats med autism, Hopkins först vid 70 års ålder. Jerry Seinfeld har outat i troligen 60-årsåldern att han blev mer och mer säker på att han är på autismspektrumet.

Jag brukade tänka långt innan man fick höra om Seinfelds ”självdiagnos”, att hans tv-serie ofta handlade om att Jerry började snacka med någon eller några av vännerna om ”har ni tänkt på att folk alltid brukar…” och sedan handlade det om något typiskt vanligt mänskligt fenomen, som faktiskt är ganska egendomligt så fort man tänker på det.

Precis som hela Lasse Åbergs serie av filmer med Stig-Helmer, plus den föregående Repmånad med Helge Jonsson, handlade – som han alltid har uttryckt det själv – om att sätta upp en spegel för alla och visa hur vi människor är. Precis som om Lasse själv betraktade allt från ett lite utomstående perspektiv.

I den (antagligen) sista ”The Stig-Helmer Story” påvisas en lång rad autism/asperger-typiska drag och egenheter hos Stig-Helmer, och i olika intervjuer vid den tiden påpekade han att alla egenheter han visade upp hos Stig-Helmer i filmen kom från honom själv i hans barndom. I en intervju i Autism- och Aspergerförbundets medlemstidning ”Ögonblick” sade han ”jag har ju drag av Asperger, men jag har ingen diagnos, för det fanns inte att få när jag växte upp”.

Själv har jag levt ett liv präglat mer än något annat av oförståelse för vad som helst som inte har funkat riktigt, riktigt klockrent – eftersom jag i den breda allmänhetens ögon alltid har ansetts se så ”helt normal” ut att det ju inte kan vara något konstigt med mig.

Pja, konstigt och konstigt. Majoritetsmänniskor ska kanske tala tyst om empati, ändamålsenliga rutiner och att förstå sig på andra människor. Nästan hela första halvan av 1900-talet levde den högerhänta majoriteten fortfarande efter att det var så fel att använda vänster hand att vänsterhänta skulle straffas med hårda slag för att vänja sig vid att använda rätt hand i stället.

Stora delar av annorlundaskapet vid autism är ungefär lika självklart ”fel” och ”tokigt” som att vara vänsterhänt snarare än högerhänt. Ungefär 80% råkar vara högerhänta, och vardera ca 10% vänsterhänta respektive dubbelhänta, ambiextriösa. Ungefär 80% gissar jag kanske är ett sant maxtal på hur många som verkligen inte alls har autistiska drag.

Kanske det inte ens är så många egentligen. Ofta är det mycket en fråga om hur bra förutsättningar man har fått för att funka i samhället, trots att man funkar på det autistiska sättet och inte på det normativa. Har man gott om pengar och lätt att köpa hjälpmedel, anställa stödpersonal själv precis som man vill utan att vara beroende av samhällets stöd… så blir det ju inte i närheten av hur t ex mitt liv har varit. Och så är allt fallande skalor.

Folk som är riktigt skeptiska till de här typerna av diagnoser visar sig tämligen otta vara skeptiska för att de ju känner igen sig. ”Det ÄR ju så folk är, och det klarar vi ju av!”

Eller den än mer påtagliga ”Det är inget fel på min grabb, jag var likadan själv…”, ”Ja, just det, apropå just den detaljen….” 😉

Det känns överlag mycket som att har du väl tolkats som normal och enligt normen och kommit att bli en av de som räknas och som folk lyssnar på så kan du räkna med att fortsätta höra dit. Får du lite trassel i livet, söker hjälp och får hintar om att du kanske är på spektrumet, så kan det bli väldigt annorlunda om du gör en utredning, får diagnos och aningslöst går ut med den. Men fortsätter du hålla tyst förblir den toleranta förstående omgivningens bild av dig densamma.

Så det handlar skrämmande mycket faktiskt om vad folk vet eller inte vet. Jag tror att kanske den största delen av de som fick diagnosen Aspergers syndrom under de decennier den ställdes är ute i arbetslivet och funkar så bra de någonsin orkar – och de orkar mer mycket just för att de väljer att hålla väldigt tyst om diagnosen. De bidrar inte ett dugg till någon ökad förståelse, men jag hade velat kunna göra detsamma när det begav sig, om jag hade kunnat välja det själv. Men delar av hur samhällets stöd fungerade satte mig lite som gisslan hos själv livet – eller hos omgivningen och dess fantastiska förmåga att försätta mig i de knepigaste lägena så fort det gällde.

Bodde jag i en bostadsrätt i ett flådigt och ganska exklusivt bostadsrättsområde med tydliga HSB-skyltar överallt fanns det liksom inga mellanlägen mellan sanningen att jag hade behövt hyra av kommunen för att kunna ha någonstans att bo, eller den hypotetiska rena lögnen i andra änden, att ”jojo, jag äger den här lägenheten”. Man bor inte tills vidare i bostadsrätter under just några andra premisser, i varje fall inte såvitt jag kunde komma på då. Jag blev stressad till outning utan att det var självvalt. Helt enligt alla mönster i mitt liv i övrigt. Det är inte mycket alls jag lyckats välja själv och lyckats med. Någon annan har kommit med något påbud, ”det där måste göras så här” och så har någon detalj någon annan bestämt i längden stjälpt lasset.

En vanlig liknelse är att autism är en annan typ av operativsystem. Neurotypiska majoritetsmänniskor motsvarar den stora majoriteten datorer med Microsoft Windows. Vi är väl då Apples IOS-system. Frågan är vilka som skulle motsvara Linux? Eller är det det vi gör?

När en Windows-mjukvara inte fungerar i en Apple-maskin utan något slags emulator är inte det ett fel vare sig på mjukvaran eller på datorn. Det är en okunnig användare som inte har förstått att de inte är kompatibla.

En annan liknande jämförelse jag gjort många gånger är:

Om en grek som bara kan grekiska och en italienare som bara kan italienska står och inte förstår varandra är det vare sig den enes eller den andres fel. De har bara en språkförbistring.

Precis detsamma är det ofta som ligger emellan när en neurotypiker, en ”NT”, inte fullt ut begriper sig på en autist. Eller tvärtom.

Men vi blir ofta utmålade som skyldiga till den språkförbistringen sådana gånger, och blir dubbelbestraffade för den.

Jag kommer på mer hela tiden, men… nu får det vara nog för den här gången.

Den sista adlade ätten som fortlever som adlig – Bennich, adlade 1864

Några veckor innan jag ursprungligen började skriva denna bloggpost hade det skrivits ett inlägg i Facebook-gruppen ”Föreningen för onödiga kunskaper” om att Sven Hedin var den siste som adlades i Sverige. Jag började läsa inläggets kommentarer och var sugen på att briljera lite om vem som var den näst siste. Det visade sig att någon hade kommenterat med just frågan ”Vem var näst sist?” Så jag kunde hoppa in just där och svara ”Grosshandlare Olof Wijk i Göteborg, 1890”.

Jag funderade kring att Hedin själv slöt sin adliga ätt, och att ätten Wijk utgick på svärdssidan med grosshandlarens son, och på spinnsidan med en ogift dotter. Och började fundera över vilken som var den sista adlade ätten på Riddarhuset som fortlever.

Närmast innan Olof Wijk 1890 finner vi hans svärfars bror, likaledes grosshandlare i Göteborg, Oscar Dickson, som adlades 9 april 1880, liksom samma dag även Vegaexpeditionens redan adlige Adolf Nordenskiöld upphöjdes till friherre, och hans kollega Louis Palander adlades Palander af Vega. Palanders färska adliga ätt utgick också under 1900-talet med en son till honom, men ätterna Dickson och Nordenskiöld fortlever. Nordenskiöld blev friherrliga ätten nr 405, och Dickson lever vidare i vår tid som – friherrliga ätten nr 406. Oscar Dickson blev nämligen vidare upphöjd till friherre 1895. Den adliga ätten Dickson nr 2340 utgick då, och övergick helt till friherrliga ätten nr 406.

Men då fanns det ju ingen fortlevande adlig ätt kvar. Visst kunde man då säga att upphöjelsen av Nordenskiöld till friherre var den sista upphöjelsen i en högre adlig värdighet, där ätten ännu fortlever, och att Oscar Dickson var den siste adlade vars ätt fortlever, om än numera i friherrlig värdighet i stället.

Men vilken är den sist adlade ätten som fortlever som just adlig?

När jag av den senaste stundens erfarenheter skrev in ”adelsvapen.com 2339” och sökte på detta på Google hann jag inte känna igen numret innan svaret kom upp på skärmen. Det var ju Bennich!

Vi har nämligen en kvist Bennich i det utvidgade Pemer-släktträdet. Nils Axel Gustafsson Bennich, 1817-1904, adlades 1864 och introducerades 1865 på Riddarhuset som nr 2339. Hans sonson Carl Peder Torstensson Bennich, 1907-1986, blev gift med Pemer-ättlingen Ingrid Elisabet Arfwedson, 1915-1980, ättling till guldsmeden Petter Pemer och hans dotter Engel, och via släkterna Ihrfors och Pålman. Ingrids mamma var född Pålman. En släkting här är psykologen Anna Bennich, som är ett av Peders och Ingrids barnbarn, som medverkar med jämna mellanrum i framför allt TV4, och var Sommar-pratare 2020.

Peders äldre bror Hjalmar fick bl a dottern Madeleine, 1906-1994, som blev gift med friherre Carl-Otto Silfverschiöld, mamma till en viss Niklas Silfverschiöld och blev på den vägen svärmor till prinsessan Désirée. Madeleines bror Hans var för övrigt gift med Thérèse Fouché d’Otrante av den enda hertigliga ätten i Sverige.

Så Bennichs håller stilen!

Vad kungen verkligen har fel om

Kungen har dock helt fel när han kallar det en retroaktiv ändring.

”Plötsligt ändrar man på det hela.”

Det var ingen ”plötslig” ändring, och i praktiken inte alls i efterhand.

Den trädde i kraft 1 januari 1980, varvid Victoria blev nummer ett i tronföljden. Men propositionen om förändring av successionsordningen lämnades in av regeringen i december 1977, mindre än ett halvår efter Victorias födelse, och det första beslutet att anta ändringen togs 20 april 1978. Rent tekniskt blev det inte formellt bekräftat förrän med omröstning nummer två efter ett mellanliggande val – en omröstning som kom att ske den 7 november 1979. Men det var hela tiden fullt uppenbart att det inte fanns någon opinion om att ändra sig och avbryta förändringen och återkomma med den i ett senare läge, till exempel till nästa generationsskifte. Inte ens sedan Carl Philip hade fötts. (Och om det kan nog ändå mycket sägas. Jag ska återkomma till det.)

Och han föddes 13 maj 1979, och torde alltså ha kommit till på sensommaren eller början av hösten 1978. Då hade alltså redan all debatt varit, regeringen lämnat in propositionen och riksdagen tagit det första beslutet. Det var alltså redan ett väl känt och etablerat faktum att en prins som nu händelsevis skulle råka hinna födas under 1978-79 olyckligtvis skulle födas som kronprins enligt ännu gällande successionsordning, men ”berövas” den titeln och positionen den 1 januari 1980. Det var redan ett fullt konstaterat faktum,

Så det var inget retroaktivt över det. Inte det minsta.

Vad kungen har sagt, och vad han INTE har sagt

Media och folket har i 43 års tid varit fruktansvärt ouppmärksamma på vad det är kungen någonsin har vänt sig emot i fråga om den nya successionsordning som trädde i kraft den 1 januari 1980.

Så som det gick till hann Carl Philip pikant födas under den gamla successionsordningen som var på väg att avskaffas, och föddes därmed som kronprins, för att sedan upphöra att vara det när den nya trädde i kraft.

Kungen har sedan dess, och även i den nu aktuella omtalade intervjun, varit noga med att poängtera att han inte är emot förändringen som sådan, inte emot Victoria som tronföljare, inte önskar att Carl Philip på något sätt skulle återinsättas som kronprins.

Men det har aldrig slutat gnaga i honom att ändringen gick till på ett sätt så att en redan född laglig kronprins ”berövades” denna titel och position.

Bara det.

Bara, bara det.

Det är bara det han upplever som orättfärdigt.

Han har som jag kan se varit ytterst tydlig med att det inte är något annat av det som har följt av ändringen han betraktar som orättfärdigt.

Han är inte det minsta otydlig i de nya intervjuklipp som är med i klippet som släpptes den 3 januari. Lyssnar man på vad han faktiskt säger är det inte svårt. Det är ”födas som kronprins, men sedan sluta vara kronprins” han har problem med.

Men medel-Svensson ”vet” nu att kungen ”har problem med kvinnosynen” och en massa annat liknande, som bygger på alla så kallade halmgubbar om allt som alla tolkar in felaktigt att han skulle vara emot. För att de själva inte kan ta till sig den givna informationen.

Fast media har också genomgående slarvat med formuleringarna. När SVT släppte nyheten om sin egen kommande serie ”De sista kungarna” gav de sin egen nyhet om saken rubriken Kungen om tronföljden: ”Fel att ändra i en grundlag retroaktivt”. När SVT Text lade ut sin förkortade version som skulle få plats på en text-tv-sida förkortades rubriken typiskt nog till det i sak rent felaktiga Kungen: Fel att ändra tronföljden. Snarare än exempelvis ”Fel att ändra retroaktivt” inom citationstecken, vilket skulle ha fått plats som rubrik på en text-tv-sida. Den nyheten blev sedan som synes också – helt i onödan – en egen nyhetssida på svt.se.

Det här tycker jag säger ganska mycket nedslående om vår förmåga att förstå nyheterna vi serveras, och vilket ansvar medierna har. Och många gånger misslyckas att leva upp till.

Sådant man inte begrep…

En onsdagseftermiddag under vårhalvan av hockeysäsongen 1993/94, SKA det ha varit, men jag har inte riktigt fått ihop sammanhangen som jag borde ha kunnat göra. Med spelprogrammet för Allsvenskan efter jul borde jag ha kunnat räkna ut vilken match vi skulle åka supporterbuss till samma kväll, men jag har inte klurat ut hur det där hänger ihop.

Under eftermiddagen ska jag traska bort till polaren ”Lillen” med ett tomt videoband och få byta det mot en kassett där han dragit kopia på matchvideon från matchen Färjestad-Huddinge tidigare i samma serie, premiärmatchen på trettondagen. Sedan ska jag hem och en annan hockeypolare, gamle Stickan eller ”Stigge”, komma över på fika, innan vi tillsammans ska ge oss iväg till Björkängshallen för avfärd med inhyrd supporterbuss till en bortamatch.

Jag hade trott jag skulle kunna fatta vilken match det måste ha handlat om, så att jag skulle kunna få fram datum och allt för den här historien, men har på senare år inte sett någon match som stämmer. Buss till en bortamatch i Allsvenskan 93/94 en onsdagskväll borde i princip bara kunna vara Vita Hästen borta i Norrköping. Men den matchen verkar inte ha spelats en vardagskväll. Men jag är helt hundra på att videon var matchvideon från just Färjestad-matchen.

Hur som helst. Jag kommer sent iväg, och har tajt om tid när jag ränner iväg på väg mot Lillen. Vi kan för enkelhets skull skippa gatunamn och försök att beskriva själva vägen jag skulle gå eller småspringa. Området har byggts om rejält sedan dess. Men jag måste ha varit på vad som hette Edsvägen när jag med min videokassett i handen närmar mig en Mercedes med öppen motorhuv och just ser en mörkhårig tjej kring min egen ålder slå sig ner bakom ratten och försöka starta. Resultatet av detta är ett sådant där karakteristiskt skrik om startmotorn, när… det heter väl startkransen och solenoiden, som inte greppar tag om varann som de ska.

”Det där kan jag nog tyvärr inget om” hinner jag tänka. Hon kliver just ur igen för att gå fram till motorn igen – och våra blickar möts. Vad säger man? ”Fel på startmotorn?” kläcker jag ur mig. Intelligent iakttagelse, verkligen. Särskilt när jag uttryckligen betonar det som en fråga. Men visst, jag visade ju åtminstone att jag noterade och beklagade hennes predikament. Och det kändes väldigt rätt.

”Ja, har du lust att hjälpa mig?” frågar hon med blicken fortfarande fastnaglad vid min.

”Nej, jag har absolut ingen lust, och inte tid heller, jag har jättebråttom” svarar jag naturligtvis inte, och skyndar inte vidare. Jag tvärstannar snarare och kläcker ur mig något i stil med ”Om jag kan – absolut! Vad? Hur? Har du koll? Säg bara till vad jag kan göra!”

Hon förklarar planen: om jag kan dra tillbaka fläktremmen genom att vrida själva stora fläkten uppemot ett varv motsols, så ska hon spjärna emot och se till att själva remmen blir bättre spänd mot drivhjulet i fläktremmens andra ”ände”, där väl generatorn sitter. Jag har ingen aning om något, men jag är beredd att pröva det hon säger. Hon verkar ha koll på att detta ska kunna vara en lösning. Vi tar i och gör som hon har sagt. Det går att dra tillbaka fläkten motsols med små ryck i taget, och när jag har kommit runt tre kvarts varv säger hon att det kanske kan räcka, och slår sig ner på förarsätet och vrider nyckeln till start.

Det börjar med samma startmotorskrik som förra gången, men så klingar det av, och man hör ett mer vanligt startmotorljud – och motorn brummar igång. YES!

Och jag som har bråttom tar mitt videoband, som jag lagt på bilens tak under arbetet, och älgar vidare. :-O

Ja. Tyvärr skojar jag inte här. Livet är inte alltid en perfekt skriven scen i en gullig romantisk komedi. Ibland fattar man inte att ens försöka hålla sig framme när livet har presenterat ett oväntat och potentiellt kanske riktigt lovande möte. (Vad vet jag?)

Innan jag ens hunnit halvvägs vidare mot Lillen inser jag hur jävla dum jag har varit. Jag skulle naturligtvis ha stängt huven, visat min glädje över att ha kunnat hjälpa till, och med samma varma leende frågat om hon kunde göra mig en gentjänst – köra mig bort till Apelvägen, vänta medan jag plingade på hos Lillen och bytte videoband och sedan svänga bort och släppa av mig vid vändplanen vid Clock-restaurangen!

Det skulle till att börja med ha gått snabbare än att fortsätta äventyret till fots, och vem vet vad som kunde ha kommit fram vid någon grundläggande presentation? ”Jag heter Anders, vad heter du?” hade varit en mycket enkel början. En sak är ju i alla fall klar – sannolikheten är naturligtvis överväldigande att hon hade gett mig skjuts.

Däremot var det här ett par år innan jag började med nätdejting och började lära mig något på allvar när det gällde kontakt med det motsatta könet, så jag kanske skulle ha kunnat lyckas få skjuts enligt den här teorin, men missat totalt att vare sig försöka ta några egna initiativ eller att ta vara på och besvara ett hypotetiskt försök från henne att ses igen, om hon faktiskt skulle ha gjort ett sådant.

Men nog känns bara missen att inte ens be om lite skjuts som gentjänst som något av det stolligaste jag kan ha gjort i mina interaktioner med människor jag mött genom åren.

Jag kan just föreställa mig vad hon må ha tänkt… ”Vilken schysst kille, varför sprang han bara iväg, hade han så jädra bråttom någonstans? Någonstans dit han skulle ta sig till fots… jag hade ju kunnat köra honom…”

Cirka 27 år har det gått, men det sitter väldigt väl inpräntat i hjärnbarken. 😀

Mysiga Nyköping

1991/92 blev den femte säsongen jag aktivt följde Huddinge Hockey från start. Det året var Nyköpings NH 90, Nyköping Hockeyklubb 1990, nya i serien. Nyköpings BIS hade en tradition lik Huddinges i ettan, fast en division nedanför, att nästan alltid vara i topp och försöka kvala upp mot ettan, men aldrig lyckats. Till säsongen 1988 eller 1989 hade några killar bildat en ny egen klubb i stan med det fyndiga namnet NHL, Nyköpings HockeyLag, som startade längst ner, dvs ända nere i trean, och genast gick upp i tvåan. Och då slog de två klubbarna ihop till en ny, dvs nu en tredje klubb som ersatte de tidigare. Och den gick upp i division 1 direkt första året.

Och det var väl trevligt med lite nya kollegor i division ett? Nej, tack, jag hade varit gladare att slippa skiten!

Det var också detta år Håkan Södergren avslutade sin aktiva karriär med sin säsong i Huddinge.

Huddinge fick sitt första seriemöte med NH90 på bortaplan, i Rosvalla i gästabudsstadens utkant. Vann ganska lätt. 5-2.

Strax före matchslut kommer ca fem normalbegåvade, empatiska, välartade, trevliga, väluppfostrade Nyköpingsungdomar och tackar artigt för lektionen och äran att få se legenden Håkan Södergren gästa deras ärorika arena genom att ytterst snällt och vänligt sjunga en snäll visa om hur roligt det var att se Håkan tappa hår! Ja, ni hör vad jag säger! Detta var normalt beteende för dessa vänliga själar.

Grabbarna var med andra ord snarare per definition sjukligt oförskämda och rent ut sagt äckligt elaka jävla barn, som på allvar tyckte att kombinationen vara tonåring och befinna sig på en idrottsläktare är en legitim ursäkt för att bete sig så genuint vidrigt.

Något sådant som karma ska vi ju också vara fullt medvetna om att det inte finns något som heter. Det finns inget som säger att inte varenda en av de här grabbarna må ha vuxit upp till fullt njutbara liv, mött partners, bildat egna familjer, fört sina gener vidare (hurra!), har fått skapliga jobb och tjänat ganska bra. Det behöver inte vara så, och jag lär aldrig få veta något om saken, men jag kan inte sticka under stol med att jag innerligt hoppas att så inte är fallet. Ingen av dem skulle vara värda det, enligt min ärliga mening.

Själv har jag aldrig varit elak mot någon annan för att vara elak mot någon annan, för att jag ansett mig ledsen eller sur över något och tyckt att jag skulle ha rätt att ta ut det över någon annan. Men desto fler andra människor har uppenbarligen den predispositionen. Det är alltid lika vämjeligt att skåda.

Lika lite som i någon annan liknande situation i mitt liv sade jag något i stil med det jag har skrivit här ovan. Men jag blev förbannad, och agerade så kallad vuxen i rummet och upphävde min stämma och sade ”Förbannat moget gjort, grabbar!” Eller det kanske var ”Ja, det var ju moget!”

Det så kallade ”karma” tackade mig för detta med att låta grabbarna vinna hela situationen och ”slaget”.

De välartade, snälla, väluppfostrade pojkarna hade uppenbarligen uppnått exakt sitt önskade syfte och kastade nu tillbaka på mig personligen för min oförskämdhet att ironiskt kalla deras vänliga sång om en man som gått ut i media med att han under sin karriär som ishockeyspelare med hjälm på huvudet hade drabbats av alopecia areata, fläckvis håravfall, som ”moget”. De började med fantastiskt intelligenta och genomtänkta anklagelser omväxlande om att vara ”bonnjävel” och omväxlande ”stockholmsjävel” – begreppet förort till Stockholm var uppenbarligen direkt svårbegripligt för dem… – och förföljde oss huddingesupportrar ut till parkeringen.

När jag sätter mig i baksätet på vännen Sundbergs bil sträcker sig ett av de snuskiga asen – det var så tarvligt, lågt och sjukt dumt att jag inte ens tänkte tanken att det kunde ske – och rycker av mig, springer bort med och kommer undan med min Huddinge-keps. En fridskränkning, en kränkning, ett sårande, en ren stöld. Av något som visade sig vid hemkomst till Björkängshallen att det inte ens längre fanns att köpa, och som jag kom att vara utan några år efter detta, tills nästa gång Huddinge Hockey kom att trycka upp just kepsar.

Detta såg ”livet” och ”karma” till att denna ynkliga lilla skitstövel fick vinna över mig. För att jag var vuxen mot en inte bara ouppfostrad och oförskämd utan sjukt och sjukligt tarvlig liten mindervärdig usel lowlife skulle få vinna över mig. Jo, men visst finns det något som heter karma… De elaka vinner ta mig fan jämt…

Jag skulle ytterligare över tio år senare i mitt vuxna liv visa mig ha levt i alla tider med Aspergers syndrom, hade aldrig förutsättningar för annat än sjukpension och fick sedan redan vid 47 en hjärtinfarkt bara att gå omkring med Asperger och försöka orka, hinna och hänga med i de normalas värld. Det är tacken livet och ”karma” har gett mig för att vara en ideell typ som gjort vad jag kunnat för att dela med mig av tid och kraft i mer eller mindre obetalda sammanhang så att jag inte ens hunnit med mig själv ordentligt samtidigt. Snacka om att jag förtjänade episoder som den här. Den är möjligen en av de mest extrema situationerna av dylikt slag som jag varit med om, men det är inte direkt som att fler liknande har saknats Så har så kallad ”karma” valt att se ut för mig.

Just detta Nyköping bara råkade bli den stad där min egen syster av rena tillfälligheter kom att hamna sitt vuxna liv, och där båda mina älskade syskonbarn är uppvuxna. Det har alltid känts lite…. ”så där”, kan man väl minst sagt säga! 😉

Uslaste taxibeställningen

1991 jobbade jag på dåvarande Texaco-macken i Bredäng, och bodde i Huddinge Centrum.
En söndag under sommaren försover jag mig. Klär jag mig utan att duscha, och kan få en taxi snabbt som fasen, kan jag fortfarande hinna fram och öppna i tid.
Ringer taxi och börjar klä mig. ”En bil till Huddinge fort för färd mot Bredäng, jag bor vid stolpen i Centrum.”
Färdigklädd, skyndar iväg längs loftgången. Trapphuset ner till porten.
Ut ur porten.

Där står en taxi, vars chaufför håller på och lastar in en familj. Måste vara en helt annan bil.
Föraren tittar till mot porten när jag kommer ut, men inget mer.

Jag väntar på min bil…

Föraren av den här bilen blir klar, alla bänkar sig och han glider in på förarsätet – och DÅ klämmer han i med ”ja, det var väl inte du som skulle mot Bredäng?”

”JO???” Är du min bil, ditt pucko???”

Han kör!

Jag tror det kom en ny bil till stolpen inom kanske en kvart till, och jag fram till jobbet försent, med kö av kunder som ville handla och kollega utan egna nycklar, som bara hade kunnat vänta som ett fån på mig. Mobiltelefoner hade börjat komma, men jag hade det inte själv än. 1994 tror jag att jag blev med min första-

Tack till taxiföraren som verkligen gjorde sitt jobb bra!

”Vargar” och… ja, vad? (AS/NT-kommunikation)

Det här med att ha min autistiska utstrålning. Har varit med om så många skumma situationer mot ”vargar” som känner av att ”här kan man braka på och dominera, då ska jag göra det”.
 
När jag var pendeltågsspärrvakt var det ju inte så, lika lite som det knappast är nu heller, att stationen och kassan och möjligheten att komma och köpa periodkort och biljetter är öppen precis så länge som det går tåg.
När trafikdygnets sista pendeltåg passerade en station var det spärrvaktens rätt i varje fall gentemot SJ att säga tack och hej och godnatt till väktaren som kom för att låsa stationen, och hoppa på det tåget om det gick åt rätt håll. Arbetstiden var slut. Väktaren kunde nog neka det om hen bedömde sig behöva lite mer assistans, men det var ovanligt. Och vid behov kunde de i gengäld också hjälpa till med skjuts i åtminstone någon mån.
 
Jag minns en gång när jag hade jobbat i Huddinge eller Flemingsberg och kunde hoppa på tåget, kom hem till Tullinge, mötte kollegan som just stängde där och väktaren som ofta låste just där – varpå han var klar, min kollega behövde börja vänta på någon nattbuss för sin del, för hon skulle in mot stan för sin del… medan väktaren skjutsade mig de… pja, kanske 700 meter jag hade hem från Tullinge station.
 
Men ta då trettondagen 1999. Jag hade blivit inringd på trettondagsaftons kväll att jobba kvällspass i Östertälje på trettondagen. All tänkbar redovisning av osålda biljetter, förköpshäften osv var ju givetvis detaljstyrd. Varje avslutat pass skulle fylla i en noggrann A4-blankett, där jag fyllde i serienumret på senaste sålda kort, biljett osv i alla relevanta serier bredvid en ruta där den som hade jobbat passet före hade fyllt i första osålda nummer i samma hög vid början av mitt pass. Samma sak skulle jag således själv göra med första osålda av allting.
 
Allt detta måste ju göras någon gång vid lämplig tidpunkt innan det faktiskt kommer att bli dags att plocka ihop, låsa stationen och åka hem när sista tåget passerar. Har jag väl redan gjort det måste jag börja mer eller mindre förfalska och skriva av och göra nya papper från början igen för hela mitt pass, jag kan inte fylla i ett enstaka nytt ”mitt emellan”.
 
När allt detta således redan är gjort kommer en pappa i kanske 45-årsåldern som tycker det är hans rätt att komma på nu vid halv tolv-tolv-tiden på trettondagens kväll att köpa vårterminskortet för ungen som går i skolan. ”Jag har ju öppet.”
 
Ni kan tänka er. Jag var t o m en myndighetsperson med laglig rätt att avvisa honom från platsen om han vägrade hörsamma saklig information och att käfta emot som om han tror att han är min chef och bestämmer min arbetstid och hela SJ:s rutiner. Men han var starkare och vann. Jag klarade inte annat än att låta honom få köpa sitt jävla terminskort som spärren hade varit öppen och fullt möjlig att köpa det i i kanske femton timmar under dagen, och jag fick sitta och skriva om papper och ha mig, och i princip förfalska originalhandlingar, för att kunna få allt korrekt redovisat igen.
 
Allt för att en osympatisk obehaglig människa läste av mig och körde över som han kände att han kunde göra, och då bedömde det vara hans rätt att göra. Kunde köra sina mind games. Förmodligen utan den blekaste aning om att det var just det han gjorde. Men det är ingen direkt ursäkt ur min synvinkel.
 
Oh, så mycket sådant det har varit när jag har haft olika jobb. Tacka fan för att arbetsliv har varit tärande med allt sådant här också…