Sådant man inte begrep…

En onsdagseftermiddag under vårhalvan av hockeysäsongen 1993/94, SKA det ha varit, men jag har inte riktigt fått ihop sammanhangen som jag borde ha kunnat göra. Med spelprogrammet för Allsvenskan efter jul borde jag ha kunnat räkna ut vilken match vi skulle åka supporterbuss till samma kväll, men jag har inte klurat ut hur det där hänger ihop.

Under eftermiddagen ska jag traska bort till polaren ”Lillen” med ett tomt videoband och få byta det mot en kassett där han dragit kopia på matchvideon från matchen Färjestad-Huddinge tidigare i samma serie, premiärmatchen på trettondagen. Sedan ska jag hem och en annan hockeypolare, gamle Stickan eller ”Stigge”, komma över på fika, innan vi tillsammans ska ge oss iväg till Björkängshallen för avfärd med inhyrd supporterbuss till en bortamatch.

Jag hade trott jag skulle kunna fatta vilken match det måste ha handlat om, så att jag skulle kunna få fram datum och allt för den här historien, men har på senare år inte sett någon match som stämmer. Buss till en bortamatch i Allsvenskan 93/94 en onsdagskväll borde i princip bara kunna vara Vita Hästen borta i Norrköping. Men den matchen verkar inte ha spelats en vardagskväll. Men jag är helt hundra på att videon var matchvideon från just Färjestad-matchen.

Hur som helst. Jag kommer sent iväg, och har tajt om tid när jag ränner iväg på väg mot Lillen. Vi kan för enkelhets skull skippa gatunamn och försök att beskriva själva vägen jag skulle gå eller småspringa. Området har byggts om rejält sedan dess. Men jag måste ha varit på vad som hette Edsvägen när jag med min videokassett i handen närmar mig en Mercedes med öppen motorhuv och just ser en mörkhårig tjej kring min egen ålder slå sig ner bakom ratten och försöka starta. Resultatet av detta är ett sådant där karakteristiskt skrik om startmotorn, när… det heter väl startkransen och solenoiden, som inte greppar tag om varann som de ska.

”Det där kan jag nog tyvärr inget om” hinner jag tänka. Hon kliver just ur igen för att gå fram till motorn igen – och våra blickar möts. Vad säger man? ”Fel på startmotorn?” kläcker jag ur mig. Intelligent iakttagelse, verkligen. Särskilt när jag uttryckligen betonar det som en fråga. Men visst, jag visade ju åtminstone att jag noterade och beklagade hennes predikament. Och det kändes väldigt rätt.

”Ja, har du lust att hjälpa mig?” frågar hon med blicken fortfarande fastnaglad vid min.

”Nej, jag har absolut ingen lust, och inte tid heller, jag har jättebråttom” svarar jag naturligtvis inte, och skyndar inte vidare. Jag tvärstannar snarare och kläcker ur mig något i stil med ”Om jag kan – absolut! Vad? Hur? Har du koll? Säg bara till vad jag kan göra!”

Hon förklarar planen: om jag kan dra tillbaka hela fläktremmen uppemot ett varv genom att vrida själva fläkten motsols, så ska hon spjärna emot och se till att själva remmen sitter bättre emot själva… ja, det andra drivhjulet i fläktremmens andra ”ände”. Jag har ingen aning om något, men jag är beredd att pröva det hon säger. Hon verkar ha koll på att detta ska kunna vara en lösning. Vi tar i och gör som hon har sagt. Det går att dra tillbaka fläkten motsols med små ryck i taget, och när jag har kommit runt tre kvarts varv säger hon att det kanske kan räcka, och slår sig ner på förarsätet och vrider nyckeln till start.

Det börjar med samma startmotorskrik som förra gången, men så klingar det av, och man hör ett mer vanligt startmotorljud – och motorn brummar igång. YES!

Och jag som har bråttom tar mitt videoband, som jag lagt på bilens tak under arbetet, och älgar vidare. :-O

Ja. Tyvärr skojar jag inte här. Livet är inte alltid en perfekt skriven scen i en gullig romantisk komedi. Ibland fattar man inte att ens försöka hålla sig framme när livet har presenterat ett oväntat och potentiellt kanske riktigt lovande möte.

Innan jag ens hunnit halvvägs vidare mot Lillen inser jag hur jävla dum jag har varit. Jag skulle naturligtvis ha stängt huven, visat min glädje över att ha kunnat hjälpa till, och med samma varma leende frågat om hon kunde göra mig en gentjänst – köra mig bort till Apelvägen, vänta medan jag plingade på hos Lillen och bytte videoband och sedan svänga bort och släppa av mig vid vändplanen vid Clock-restaurangen!

Det skulle till att börja med ha gått snabbare än att fortsätta äventyret till fots, och vem vet vad som kunde ha kommit fram vid någon grundläggande presentation? ”Jag heter Anders, vad heter du?” hade varit en mycket enkel början. En sak är ju i alla fall klar – sannolikheten är naturligtvis överväldigande att hon hade gett mig skjuts.

Däremot var det här ett par år innan jag började med nätdejting och började lära mig något på allvar när det gällde kontakt med det motsatta könet, så jag kanske skulle ha kunnat lyckas få skjuts enligt den här teorin, men missat totalt att vare sig försöka ta några egna initiativ eller att ta vara på och besvara ett hypotetiskt försök från henne att ses igen, om hon faktiskt skulle ha gjort ett sådant.

Men nog känns bara missen att inte ens be om lite skjuts som gentjänst som något av det stolligaste jag kan ha gjort i mina interaktioner med människor jag mött genom åren.

Jag kan just föreställa mig vad hon må ha tänkt… ”Vilken schysst kille, varför sprang han bara iväg, hade han så jädra bråttom någonstans? Någonstans dit han skulle ta sig till fots… jag hade ju kunnat köra honom…”

Cirka 27 år har det gått, men det sitter väldigt väl inpräntat i hjärnbarken. 😀

Mysiga Nyköping

1991/92 blev den femte säsongen jag aktivt följde Huddinge Hockey från start. Det året var Nyköpings NH 90, Nyköping Hockeyklubb 1990, nya i serien. Nyköpings BIS hade en tradition lik Huddinges i ettan, fast en division nedanför, att nästan alltid vara i topp och försöka kvala upp mot ettan, men aldrig lyckats. Till säsongen 1988 eller 1989 hade några killar bildat en ny egen klubb i stan med det fyndiga namnet NHL, Nyköpings HockeyLag, som startade längst ner, dvs ända nere i trean, och genast gick upp i tvåan. Och då slog de två klubbarna ihop till en ny, dvs nu en tredje klubb som ersatte de tidigare. Och den gick upp i division 1 direkt första året.

Och det var väl trevligt med lite nya kollegor i division ett? Nej, tack, jag hade varit gladare att slippa skiten!

Det var också detta år Håkan Södergren avslutade sin aktiva karriär med sin säsong i Huddinge.

Huddinge fick sitt första seriemöte med NH90 på bortaplan, i Rosvalla i gästabudsstadens utkant. Vann ganska lätt. 5-2.

Strax före matchslut kommer ca fem normalbegåvade, empatiska, välartade, trevliga, väluppfostrade Nyköpingsungdomar och tackar artigt för lektionen och äran att få se legenden Håkan Södergren gästa deras ärorika arena genom att ytterst snällt och vänligt sjunga en snäll visa om hur roligt det var att se Håkan tappa hår! Ja, ni hör vad jag säger! Detta var normalt beteende för dessa vänliga själar.

Grabbarna var med andra ord snarare per definition sjukligt oförskämda och rent ut sagt äckligt elaka jävla barn, som på allvar tyckte att kombinationen vara tonåring och befinna sig på en idrottsläktare är en legitim ursäkt för att bete sig så genuint vidrigt.

Något sådant som karma ska vi ju också vara fullt medvetna om att det inte finns något som heter. Det finns inget som säger att inte varenda en av de här grabbarna må ha vuxit upp till fullt njutbara liv, mött partners, bildat egna familjer, fört sina gener vidare (hurra!), har fått skapliga jobb och tjänat ganska bra. Det behöver inte vara så, och jag lär aldrig få veta något om saken, men jag kan inte sticka under stol med att jag innerligt hoppas att så inte är fallet. Ingen av dem skulle vara värda det, enligt min ärliga mening.

Själv har jag aldrig varit elak mot någon annan för att vara elak mot någon annan, för att jag ansett mig ledsen eller sur över något och tyckt att jag skulle ha rätt att ta ut det över någon annan. Men desto fler andra människor har uppenbarligen den predispositionen. Det är alltid lika vämjeligt att skåda.

Lika lite som i någon annan liknande situation i mitt liv sade jag något i stil med det jag har skrivit här ovan. Men jag blev förbannad, och agerade så kallad vuxen i rummet och upphävde min stämma och sade ”Förbannat moget gjort, grabbar!” Eller det kanske var ”Ja, det var ju moget!”

Det så kallade ”karma” tackade mig för detta med att låta grabbarna vinna hela situationen och ”slaget”.

De välartade, snälla, väluppfostrade pojkarna hade uppenbarligen uppnått exakt sitt önskade syfte och kastade nu tillbaka på mig personligen för min oförskämdhet att ironiskt kalla deras vänliga sång om en man som gått ut i media med att han under sin karriär som ishockeyspelare med hjälm på huvudet hade drabbats av alopecia areata, fläckvis håravfall, som ”moget”. De började med fantastiskt intelligenta och genomtänkta anklagelser omväxlande om att vara ”bonnjävel” och omväxlande ”stockholmsjävel” – begreppet förort till Stockholm var uppenbarligen direkt svårbegripligt för dem… – och förföljde oss huddingesupportrar ut till parkeringen.

När jag sätter mig i baksätet på vännen Sundbergs bil sträcker sig ett av de snuskiga asen – det var så tarvligt, lågt och sjukt dumt att jag inte ens tänkte tanken att det kunde ske – och rycker av mig, springer bort med och kommer undan med min Huddinge-keps. En fridskränkning, en kränkning, ett sårande, en ren stöld. Av något som visade sig vid hemkomst till Björkängshallen att det inte ens längre fanns att köpa, och som jag kom att vara utan några år efter detta, tills nästa gång Huddinge Hockey kom att trycka upp just kepsar.

Detta såg ”livet” och ”karma” till att denna ynkliga lilla skitstövel fick vinna över mig. För att jag var vuxen mot en inte bara ouppfostrad och oförskämd utan sjukt och sjukligt tarvlig liten mindervärdig usel lowlife skulle få vinna över mig. Jo, men visst finns det något som heter karma… De elaka vinner ta mig fan jämt…

Jag skulle ytterligare över tio år senare i mitt vuxna liv visa mig ha levt i alla tider med Aspergers syndrom, hade aldrig förutsättningar för annat än sjukpension och fick sedan redan vid 47 en hjärtinfarkt bara att gå omkring med Asperger och försöka orka, hinna och hänga med i de normalas värld. Det är tacken livet och ”karma” har gett mig för att vara en ideell typ som gjort vad jag kunnat för att dela med mig av tid och kraft i mer eller mindre obetalda sammanhang så att jag inte ens hunnit med mig själv ordentligt samtidigt. Snacka om att jag förtjänade episoder som den här. Den är möjligen en av de mest extrema situationerna av dylikt slag som jag varit med om, men det är inte direkt som att fler liknande har saknats Så har så kallad ”karma” valt att se ut för mig.

Just detta Nyköping bara råkade bli den stad där min egen syster av rena tillfälligheter kom att hamna sitt vuxna liv, och där båda mina älskade syskonbarn är uppvuxna. Det har alltid känts lite…. ”så där”, kan man väl minst sagt säga! 😉

Femte Pemer-ättlingen i Huddinge Hockeys A-lag!

Håhåjaja, ännu en Pemer-ättling visar sig ha spelat i Huddinges A-lag, de två senaste säsongernas lagkapten Martin Eklund. Där det inte har kommit någon nyhet än om ifall han fortsätter i HIK eller inte. Vad är egentligen oddsen att just spelare i Huddinge ska överlappa såpass med den rätt begränsade egenheten att händelsevis vara ättling till Nicolaus Pemer som kom till Sverige någon gång mellan 1630 och 1634? Det kan ändå inte vara mer än några tusen personer, kanske tiotusen, som härstammar från honom. Hur många kändisar, folk jag känner eller haft som kemilärare eller arbetsgivare och inte minst spelare i Huddinge Hockey kan det egentligen dyka upp? :-O

Nu är det uppe i fem för mig kända spelare i Huddinges A-lag som har Pemer-rötter. I kronologisk ordning:

Bertz Zetterberg på 50-talet, som kom till Huddinge som fyrfaldig svensk mästare med Djurgården.
Den alldeles för tidigt avlidne Torbjörn Soreby på tidigt 60-tal (avled tragiskt av en reaktion på bedövningen vid en vanlig blindtarmsoperation)
Torbjörns bror Kjell Soreby har också gjort några A-lagsmatcher.
Egna produkten Dave Lindarv med A-lagsspel 2007/08-08/09 (ja, brorsonsson till en känd speedway- och isracingförare och kusinbarn till en mycket känd, ”flamboyant”, artist) och nu alltså också Martin, spel i A-laget sedan 2010/11 och alltså lagkapten de två senaste säsongerna. Frågan är som sagt om han blir kvar till hösten. Hoppas det!

Innan jag upptäckte någon av dem hade det dessutom visat sig att tre målvakter i A-laget under skilda perioder hade tre olika sorters indirekt koppling. En hade haft en Pemer-ättling som svärson (Kjell Allgurin, vaktade kassen i mitten av 60-talet), en hade gift sig med en ättling (Svenne Malmborg, skarven 60/70-tal, stod sedan i Södertälje) och en har en ättling som svåger, alltså en syster gift med en ättling (Putte Lindh, keeper under 80/90-tal och till härom året klubbens ordförande några år).

Jag kom förbi vad som skulle visa sig vara Martins farmors mor Signe Olivia Dahlmans familj i min släktuppställning. Hon var av den av Riddarhuset 1992 återupprättade adliga ätten nr 2, Forstenasläkten, som hade trotts vara utdöd sedan 1660-talet, men där det 1990 hittades ett brev från 1666 där släktmedlemmen Olof Christoffersson nämnde en dittills okänd förskjuten son, kaptenen Jon Olofsson Dahlman. På sin mors sida hade Signe Olivia sina rötter från Anna Lisa Pemer, 1734-1820, en äldre halvsyster till min farfars farfars farfar.

Jag får se att jag från Signe Olivias bouppteckning 1989 bara hade namn och adress på hennes yngre dotter Birgit, som då tydligen var gift Eklund, och att jag aldrig hade lyckats identifiera henne i databaserna över Sveriges befolkning 1980 eller 1990 utifrån de knapphändiga uppgifterna. Kommer ju ihåg det nu, det var några år sedan. Nåväl, numera har jag bättre befolkningsregister till betydligt fler hållpunkter under 1900-talet, genom abonnemanget hos Arkiv Digital, nämligen Sveriges befolkning 1940, 1950, 1960, 1975 och 1985, och dessutom Stockholms befolkning 1945. När jag fick förstasidan med dödsbodelägare från Signe Olivias bouppteckning var tanken förstås att jag skulle få lov att kika närmare på det när jag hade bättre resurser. Och nu hade jag alltså det.

Signe Olivias äldre dotter Ingrid Margot hade jag lyckats identifiera via bouppteckningen när det begav sig. Hon var född 1925, så jag sökte på hennes namn och födelsedatum i registret till befolkningen 1940, och där fanns förstås familjen och så kunde Birgit Ingegärd identifieras med födelsedatum och födelseort. Sedan var allt ganska enkelt. 1960 gift med sin make Eklund, och i familjen finns bl a en son född några månader efter vigseldatumet några få år tidigare.

När jag slår upp honom i CD-ROM-databasen över Sveriges befolkning 1990 finns två barn födda 1987 och 1990. Han bodde då i Västerhaninge. När jag slår upp honom på upplysning.se bor han i nutid på en annan adress i Västerhaninge och en son bor hemma, vars tilltalsnamn är Martin.

Jag med mitt minne för namn tänker genast ”hehe, det är väl knappast Martin Eklund i Huddinge Hockey…”, men med en ilning av förtjusning söker jag fram namnet Martin Eklund på spelardatabasen eliteprospects.com, och ishockeyspelaren med samma namn visar sig vara född samma datum och ha moderklubb Haninge. Och det finns bara en Martin Eklund född det datumet.

Ja, vad ska man säga? Har jag slagit i taket nu, eller kommer jag att identifiera några Pemer-ättlingar till i A-laget? För några månader sedan upptäckte jag att en kille i klacken har Pemer-rötter. Håll ögonen öppna! Man vet aldrig vad som händer! 🙂

”En dag i Attentions tjänst…”

Besök på Norrtäljeanstalten på morgonen-förmiddagen. Åkte sedan direkt till Rådsalen i Huddinge för förberedelser inför kommande årsmöte och kvällens styrelsemöte med Attention Hu-Bo.

Mötet kl 18, jag kom dit redan vid 13. Och hade dessutom vaknat onödigt tidigt på natten och aldrig gått och lagt mig igen. Resan till Norrtälje skulle påbörjas 5.54 så jag hade tänkt gå upp vid fem. Hade lagt mig vid 21.30, och vaknade till redan vid 1-tiden och begrep aldrig att vända mig på sidan och somna om igen direkt, utan både gick upp och fastnade kvar uppe.

Jag borde naturligtvis ha åkt direkt hem från Norrtälje och försökt sova någon timme (några timmar kunde det rentav ha blivit!) och sedan tillbaka till Huddinge. Nu försökte jag lägga mig och ”power-nappa” på en soffa i Rådsalen under eftermiddagen, och jösses så trött jag sedan var resten av kvällen.

Men vi fick ihop årsmötesplanerna som jag nu ska sy ihop med den önskade underhållaren, som verkar vara i princip klart, och lokalbokning och avslutade med arbetsmiddag på indiska restaurangen intill.

När jag åkte hem somnade jag på bussen mellan Skäcklinge och Kassmyra och vaknade strax innan den rullade in på ändhållplatsen i Bremora, så jag fick en trevlig pratstund med chauffören i väntan på att vi skulle vända tillbaka mot Tumba-hållet igen. Han visade sig vara granne här på Sandavägen. 🙂

Vid tiotiden var jag hemma, och stupade nästan per omgående i säng. Släckte strax före elva och sov ut lagom till Melodikrysset idag… Idag ska jag sticka in näsan och rekognosera lite till på Rådsalen (det är där vi vill ha årsmötet, så jag ska kolla att det inte redan är något bokat där) innan jag fortsätter till Björkängshallen och matchen Huddinge-Kalix…

Höstterminen startar…

På väg in mot Odenplan för stadspromenad, höstens första tisdagsaktivitet. Huddinge Hockey har tajmat in träningsmatch mot SSK i kväll. Kunde ju ha varit kul att se. Hade jag hållit koll på listan över försäsongsmatcher kunde jag ju faktiskt ha ruckat på det här till i morgon när jag lade schemat. Men jag har alltså inte ens den kollen. Så långt har det alltså gått!

Blogga på språng

Så där ja! Inloggad i paddan, och bloggar på Huddinge station. ”Bara för att”…

Det blev en fin sportdag för Huddinges två största klubbar i lagsport. 4-0 för hockeyn, träningsmatch mot nygamla Hockeyettan-konkurrenterna Haninge Anchors. 3-0 för Huddinge IF i fotbollens division 1 norra mot IF Sylvia.

På tisdag kväll har hockeyn nästa träningsmatch, hemma mot SSK… Men den missar jag…

Fick möjlighet att åka bil snabbt till Källbrink och sista dryga kvarten av fotbollsmatchen direkt efter hockeyn. Var speaker på hockeyn eftersom matcherna krockade. Båda lagen har nämligen samma ordinarie speaker…

Tog sedan en stärkande promenad från Källbrink till stationen.

Säg inte att det är förkylt…

Näsan har varit täppt idag. Vore skönt att slippa någon brakförkylning. Det är liksom grödingeträff lördag och på söndag har jag lovat att vara speaker på Huddinge Hockeys träningsmatch mot Haninge. Och så behöver det städas en smula före lördag.

Jag kom i alla fall iväg till valförrättarutbildningen på torsdagskvällen. Men jag tänkte ju fel på tiden och kom efter den första timmen för ordföranden och vice ordföranden. Men jag hann få fika, det var en rast vid sjutiden och det fanns både kaffe och mackor kvar då.

Hemåt började jag gå, men det började kännas träligt och såg ut att kunna klaffa med att hinna med bussen hemåt vid Kassmyra och det gick precis. Så jag gick åtminstone från Xenter till Kassmyra. Det borde väl kunna vara ungefär halva sträckan. Får kolla det…