Alltså… Jag läser inlägg på Facebook och i bloggar om hur barn och vuxna med NPF bemöts av berörda yrken som LSS-handläggare och what have you…
Jag kan inte låta bli att göra en liknelse…
Du kör in till verkstaden med din bil. ”Kopplingen slirar, kan du titta på det?”
Killen som är bilmekaniker och ska förväntas jobba med det kikar osäkert in i bilen och frågar: ”Kopplingen, det är pedalen… eh… längst till vänster, va?”
Skulle nog inte kunna hända.
Men överför det till någon som ska ha akademisk utbildning och sitter och ska besluta om din ansökan om en stödinsats enligt t ex LSS. Då är ungefär samma kunskapsnivå faktiskt fullt möjligt.
Jag säger inte mer nu, så har jag ingenting sagt…
Jag har många egna erfarenheter av det slaget att berätta om själv, och kommer nog att dra den historien här lite pö om pö i en egen serie inlägg…
Hej Anders!
Det är den erfarenheten jag också har tyvärr.
Mvh
Marie Pineur