Uppdaterad då jag lärt mig några detaljer lite bättre. Ett nytt inlägg om ämnet kommer också inom mycket kort.
Efter tidigare blogginlägg om vad som är eller inte är något slags ”lätt” Asperger (när originalversionen av detta inlägg skrevs var det närmast föregående inlägg), i okunnigas jämförelse med någon inbillad mycket svårare sådan, kan konceptet neurodiversitet ytligt sett förefalla som en till synes diametralt motsatt tanke. Men det råder egentligen inget motsatsförhållande. Det är snarare helt olika saker man talar om.
Jag förespråkar, och utövar, således det som kallas neurodiversitetssynen, eller neurodiversitetsparadigmen. En ideologi i sammanhanget som alltså vill lyfta fram människors naturliga variation. (Ordet neurodiversitet i sig enbart betyder just att mänskliga hjärnor är sinsemellan annorlunda.)
Vi vill framhålla att autismspektrumtillstånd är normal variation ungefär som vänsterhänthet. Det måste inte vara bara en börda och problem i att ha Asperger, särskilt inte om vi får förståelse, acceptans, respekt och rätt hjälp. För många av oss ligger en stor del, om inte den största delen, av problematiken just i att det är allt detta som saknas.
På Facebook var jag härom året med om en episod som säger väldigt mycket om hur beroende allt är av omgivningens grundläggande attityd till att börja med. I en Facebookgrupp för folk som kommer från min uppväxtort fick jag se ett inlägg med en tråd av kommentarer där två personer svarade varandra. Den ene av dem var storebror till en av mina gamla klasskamrater. Jag hade lite egna kommentarer om det de talade om, och skrev dem i samma tråd. Klasskamratens brorsa börjar då svara mig med en raljerande attityd ”Nej nej, Anders, nu minns du fel, där var aldrig du” och liknande nonsenskommentarer, och skriver sedan rakt ut i tråden som kommentar till den andre aktive skribenten där ”Det här är brorsans klasskompis som har Asberger”. Den andra kommenterade lite milt ”Du skriver inte vidare snällt till honom” och fick svaret ”Är JAG någon jävla terapeft?”
Det var alltså hela hans attityd. ”Här är jobbiga Anders med sin jävla asperger. Vad jobbigt att han kom hit.” Det är klart det blir svårt med kommunikationen och att få några goda förutsättningar för någon som mig om det är den grundinställningen man sitter och blir bemött med till att börja med… Och det är inte sällan det känns som att det är just denna attityd man har emot sig. Det är inte mindre vanligt i kontakt med kommunala handläggare heller… 🙁
Neurodiversitetssynen handlar om just att lyfta fram att det kan bli bra om vi kan få begära att bli bemötta med förståelse, respekt och tolerans. Att nyckeln till lösningen alltid är att söka och hitta de bitar som går bra, så att vi inte enbart blir ensidigt ”handikappifierade” och bara ser problemen, och därmed bara ser syndromet och diagnosen som något i sig helt och hållet negativt.
Visst, att utreda och ställa diagnosen bygger på att identifiera just de svårigheter man har, liksom vid ansökan om stöd och hjälp, men i de flesta övriga sammanhang vore det ju givetvis mycket bättre för oss att få försöka slippa tänka på svårigheterna och se till och ta vara på de styrkor vi förhoppningsvis har. Det måste vi kunna ha rätt att göra där det är det bästa för oss själva, utan att det ska innebära risk att tappa sådant stöd och sådan hjälp vi samtidigt har behövt få, där det behovet har funnits, det är inte en fråga om att vi vill ”välja och vraka” när det passar att ha problem, utan snarare om att samhället vill ”välja och vraka” när det passar att bevilja stöd eller inte!
I grund och botten ser vi autismen som vårt ”operativsystem” (kommer att återkomma till det resonemanget i ett senare blogginlägg). Det är alltså en fullt naturlig variation och ska bara ha full respekt, acceptans och all anpassning som behövs. Handikapp uppstår i mötet med omgivningen, så en omgivning som har tagit till sig rätt kunskaper och har rätt attityd har makten och medlen att stå för den anpassningen. Vi som har inifrånperspektivet har kunskapen att identifiera och beskriva annorlundaskapet och hur behovet av anpassning ser ut, de som bestämmer har medlen att besluta om och implementera den anpassningen. Hur enkelt som helst! (Borde det vara, åtminstone.)
Det finns en Facebookgrupp som drivs av en grupp aspergare som tillämpar vad jag känner som en lite missuppfattad onyanserad variant av det här. De har fastnat i synen ”det är inte en funktionsnedsättning, det är en variation” och skäller mer eller mindre ut folk som tar ordet funktionsnedsättning i sin mun. Den här synen får väl de naturligtvis ha om det känns bäst för dem, men jag anser inte att det har med neurodiversitet att göra. Självklart är det en funktionsnedsättning idag och kommer länge så att förbli, så länge omgivningens regelverk, trösklar och hinder gör oss såpass hindrade. Neurodiversitet innebär inte att du inte kan köpa att alltför många av oss i dagens samhälle de facto är funktionsnedsatta. Och innebär inte heller att vi borde bedriva lobbying för att bli utskrivna från personkretsen för LSS, för att ”slippa” hjälp vi skulle uppfattas anse att vi ”inte behöver”, för det anser vi inte, även om det är ungefär så de personer med AST som inte köper neurodiversitetssynen fultolkar oss.
Jag, och mig veterligt en stor majoritet av oss på spektrumet, kan inte se var skillnaden skulle gå mellan min personlighet och min autism. Det känns inte som att det finns något slags ”friskt” ”jag” någonstans ”bakom” autismen, och som skulle kunna separeras från den. Det autistiska är en superintegrerad del av hela personligheten, och personligheten skulle säkerligen i stora stycken ha varit en helt annan om man var i princip samma person men utan några autistiska drag. Vi talar ju om väl identifierade skillnader i personlighetsdrag, som att ha lättare att ”tänka utanför boxen”, tänka självständigt och hävda sin egen linje contra att mer följa flocken och göra som alla andra.
Personer som propagerar emot neurodiversitet hävdar förstås tvärtom att autismen bara är ett syndrom ”ovanpå” en annars ”frisk” personlighet, och att just de anser sig märka en klar skillnad mellan vad som är vad, och det får man väl i så fall gratulera just dem till att ha hittat en sådan. Jag ska inte säga att de har fel, men jag är instinktivt skeptisk, helt klart…
Men jag skulle ju önska att alla vi med autismspektrumtillstånd skulle välja att så samordnat som möjligt stödja och stå bakom det engagemang som läggs ner för AST-gruppens möjligheter i samhället. För mig är det sedan flera år självklart att stödja alla existerande intresseföreningar på området med medlemskap, även om jag bara är aktiv i två av de tre, men viktigast för min del är definitivt att vi med AST förmår visa omvärlden att vi är intelligenta och kapabla nog att kunna både starta och fortsätta driva en intresseförening alldeles själva, så att vi inte ger omvärlden ett intryck att vi måste ha normalstörda anhöriga och professionella med och rådda för att klara något. Syns vi bara i den typ av organisationer som ser ut så måste vi inse en väl tilltagen risk för det. Och jag har sett sådana tendenser!
Jag har alltså varit ganska tidigt med i arbetet med att starta den neurodiversivt inriktade intresseföreningen Organiserade Aspergare, och i det arbetet har jag stött på många reaktioner som tytt på sådana uppfattningar. Det är ett reellt problem som vi inte bör underskatta! Om du inte ens är emot neurodiversitetstänket – kom med som medlem hos oss!