Jag arrangerade länge aspergerträffar, både under Organiserade Aspergares flagg (numera Organiserade Autister), rent privat och en hel del som var något slags mix. Dessutom blev så småningom även Attention Huddinge-Botkyrka medarrangör för träffarna hemma hos mig.

I Attention-föreningen har jag hållit i de kompletterande medlemsträffar som ett tag hölls i Botkyrka, utöver de etablerade som hålls första måndagen i månaden i Huddinge. Var naturligtvis involverad i huddingeträffarna också, men drog aldrig hela lasset själv.

Under åren före min hjärtinfarkt brukade jag personligen arrangera middagsträffar på Vasa’s Bar & Matsal nära Odenplan var fjärde tisdag under höst och vår, varvat med de diskussionsträffar som på den tiden hölls, likaledes var fjärde tisdag, i regi av Autism- och Aspergerföreningen Stockholm (numera Autism Stockholm) på Matteusskolan.

De två övriga sviterna av tisdagar under höst och vår varvade jag medlemsmöten med OA Stockholm på Brygghuset på Norrtullsgatan 12N, även det nära Odenplan, och stadspromenader, så att det fanns någon typ av aktivitet att gå på i stockholmstrakten för personer med autismspektrumtillstånd varje tisdag. Minst en gång per höst respektive vår byttes också en promenadkväll mot en middag på Ming Palace vid Mariatorget.

Sommartisdagar arrangerade jag – somrarna 2008 till 2015 – middagsträffar varannan vecka och olika aktiviteter varannan vecka. Varannan middag på Vasa’s, varannan på Ming Palace.

Efter min infarkt återstod i princip bara träffarna jag höll i mitt hem, men under och efter pandemi-åren har jag ännu inte kommit igång med några sådana igen. Så det återstår att se om träffar faktiskt kommer igång igen i min personliga regi eller inte.

Upplägget, när det var igång, var att jag, som regel sista lördagen varje månad, i december kanske snarare sista lördagen före jul, hade öppet hus i mitt hem i Vårsta Centrum i Grödinge, ”grödingeträffar”. Öppet hus från 14.00 till kanske 22-23. Dessa kallades ända sedan starten OA-träffar med informationen ”OA bjuder på fika och tilltugg”. Sanningen där var dock att jag länge snarare stod för de utläggen själv.

I praktiken rådde också en väl utvecklad tradition av en mix av knytkalas och ”var och en tar med sitt eget” – många hade med och bjöd på något fikabröd, godis, snacks, och kunde ofta även ha med sig egen dryck. Middag till kvällen brukade bli ett smärre gäng som gick över gatan till Vårsta Restaurang och Pizzeria, och några brukade ha egen mat med sig, och åt hemma hos mig.

Våren 2014 fick grödingeträffarna också en ”kusin” – ”fredag hos Pemer”. (Jag valde att inte kalla det fredagsmys hos Pemer…) Dessa startade för de som så ville med middag på egen bekostnad på nämnda restaurang tvärs över gatan kl 17.30, alternativt att man kom direkt till mig kl 19.00, där det följde umgänge som på lördagsträffarna, även här till kanske ca 22-23 som längst. Dessa var också i samarbete med Attention Huddinge-Botkyrka, som bjöd på läsk och snacks, och som något år senare också började stå för ett grundutbud fikabröd, tilltugg och drycker på lördagsträffarna.

Om verksamheten hade fått en massa ekonomiskt stöd i form av i första hand frivilliga donationer så hade jag länge en uttalad tanke att emellanåt resa till andra orter där det inte fanns träffarrangörer just alls, och arrangera fikaträffar, middagsträffar eller andra aktiviteter. Jag var helt inne på att rentavt bilda stiftelsen ”Pemers aspieträffar”. Men riktigt den nivån nådde verksamheten aldrig. Dvs någon sådan nivå av donationer för att stödja arbetet ekonomiskt.

Många frekventa mötesdeltagare har genom åren uttryckt stor glädje och tacksamhet för det här utbudet av träffar och aktiviteter, och att det har gjort stor skillnad i deras liv. Två personer har t o m gått så långt som att tala om skillnaden mellan liv och död för deras del. Det känns stort och väldigt fint att ha kunnat bidra så pass till många andras livsbetingelser, och jag har aldrig gjort det för att räkna med något direkt tillbaka, men om det fanns (hade funnits) välgörare som ville stödja verksamheten så hade det alltid varit mycket välkommet.

Jag är själv sjukpensionär med minimal pension, så för min egen del handlar det inte om några marginaler. Jag har levt efter principen att det är tid och engagemang jag har desto mer att bjuda på… Men orken räckte kanske inte hur länge som helst. Sedan pandemiperioden började är den avgörande anledningen att det inte har kommit igång något igen så banal som att jag har tappat orken att få tillräcklig ordning hemma för att kunna känna att jag kan släppa in folk. Men jag saknar det, och skulle verkligen vilja komma igång och uppleva åtminstone någon träff igen…