Att sätta sig in i andras förutsättningar…

Neurotyper har svårt att läsa av autisters känslor för att de inte ser oss leva ut dem som de är vana vid att olika känslor ska se ut. Vi autister kan ha svårt att läsa av deras känslor, men det är mer för att vi inte har blivit programmerade med någon stereotyp karta ”glädje visas så, sorg ser ut så, längtan så…”

Och det lustigaste av allt: Vi autister utgår i varje fall inte från att grejen är att neurotyper inte skulle ha några känslor över huvud taget bara för att inte vi uppfattar att vi ser dem visa några.

Men det är som bekant vad många av neurotyperna instinktivt har tagit för givet om oss.

Då kan man undra vilken av grupperna som har knackig förmåga att sätta sig in i olikheter på dessa områden…

Jag slås just när jag skriver det här av att det rentav känns som att det är neurotyperna som blir präglade på olika ”kartor” av just den sorten just för att det snarare är de som behöver det för att över huvud taget kunna lära sig vad någon annan visar för känslor och intentioner, medan autister verkar ha bättre förmåga att lära sig på individnivå att ”Anders ser ut så när han är glad, Kalle ser ut så, Lisa gör så när hon är ledsen”. (Men vi måste få klart för oss att vi behöver börja träna på och lära oss det.)

Neurotyper brukar ju ha förtvivlat svårt att lära sig att alltid komma ihåg att bedöma en autist som råkar se väldigt normal ut utifrån insikten att de vet att hen är autist också.

Men i och med att deras generella ”kartor” får dem att kunna förstå varandra såpass bra har de blivit en måttstock för bra förmåga att läsa av andra, och sedan heter det att vår motsvarande förmåga är begränsad bara för att den framför allt i varje fall är – annorlunda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *