Mysiga Nyköping

1991/92 blev den femte säsongen jag aktivt följde Huddinge Hockey från start. Det året var Nyköpings NH 90, Nyköping Hockeyklubb 1990, nya i serien. Nyköpings BIS hade en tradition lik Huddinges i ettan, fast en division nedanför, att nästan alltid vara i topp och försöka kvala upp mot ettan, men aldrig lyckats. Till säsongen 1988 eller 1989 hade några killar bildat en ny egen klubb i stan med det fyndiga namnet NHL, Nyköpings HockeyLag, som startade längst ner, dvs ända nere i trean, och genast gick upp i tvåan. Och då slog de två klubbarna ihop till en ny, dvs nu en tredje klubb som ersatte de tidigare. Och den gick upp i division 1 direkt första året.

Och det var väl trevligt med lite nya kollegor i division ett? Nej, tack, jag hade varit gladare att slippa skiten!

Det var också detta år Håkan Södergren avslutade sin aktiva karriär med sin säsong i Huddinge.

Huddinge fick sitt första seriemöte med NH90 på bortaplan, i Rosvalla i gästabudsstadens utkant. Vann ganska lätt. 5-2, tror jag. Jag är just nu på sjukhus, och har inte mina Årets Ishockey tillgängliga, och Huddinge har tyvärr inte hållit koll på vad som funnits på befintliga servers vid hemsideskiften på senare år och tappat bort material jag hade kvar som del av hemsidan jag skötte fram till ca 2011-12. Det fanns en statistikdatabas på den sajten med tabeller och enskilda resultat ända sedan starten som hockeysektion i Huddinge IF 1946. Nu bortsopad. Nåväl. vi säger 2-5.

Strax före matchslut kommer ca fem normalbegåvade, empatiska, välartade, trevliga, väluppfostrade Nyköpingsungdomar och tackar artigt för lektionen och äran att få se legenden Håkan Södergren gästa deras ärorika arena genom att ytterst snällt och vänligt sjunga en snäll visa om hur roligt det var att se Håkan tappa hår! Ja, ni hör vad jag säger! Detta var normalt beteende för dessa vänliga själar.

Grabbarna var med andra ord snarare per definition sjukligt oförskämda, personlighetsstörda, sinnessvaga, illvilliga, onda och rent ut sagt äckligt elaka jävla barn, som på allvar tyckte att kombinationen vara tonåring och befinna sig på en idrottsläktare är en legitim ursäkt för att bete sig som så geunint äckliga människor, som genom att ha fötts knappast kan anses vara annat än en kontamination av den mänskliga rasen. Med andra ord – fy fan för att deras föräldrars defekta gener har fått föras vidare, det var ju verkligen en vinst för oss att dessa – ja, som sagt, var, att dessa äckliga barn ens har fötts. Denna syn står jag för av hela mitt hjärta och kommer alltid att göra. Människor som är störda i huvudet i sin syn på hur de anser sig ha rätt att agera mot människor är inte människor vi andra borde ha behövt dela världen med. Det är inte så människor är menade att fungera och agera med varandra, och de som har fått för sig att det är så har kommit alldeles fel. Vi andra är värda bättre än att över huvud taget ha sådana med oss i världen.

Något sådant som karma ska vi ju också vara fullt medvetna om att det inte finns något som heter. Det finns inget som säger att inte varenda en av de här grabbarna må ha vuxit upp till fullt njutbara liv, mött partners, bildat egna familjer, fört sina blaha-blaha-gener vidare, har fått skapliga jobb och tjänat ganska bra. Det behöver inte vara så, och jag lär aldrig få veta något om saken, men jag hoppas uppriktigt att så inte är fallet. Ingen av dem kan ha förtjänat det, men det skulle inte förvåna mig det minsta.

Själv har jag aldrig varit elak mot någon annan för att vara elak mot någon annan, för att jag ansett mig ledsen eller sur över något och tyckt att jag skulle ha rätt att ta ut det över någon annan. Men desto fler andra människor har uppenbarligen den predispositionen. Det är alltid lika vämjeligt att skåda.

Lika lite som i någon annan liknande situation i mitt liv sade jag något i stil med det jag har skrivit här ovan. Men jag blev förbannad, och agerade så kallad vuxen i rummet och upphävde min stämma och sade ”Förbannat moget gjort, grabbar!”

Det så kallade ”karma” tackade mig för detta med att låta grabbarna vinna hela situationen och ”slaget”.

De välartade, snälla, väluppfostrade pojkarna hade uppenbarligen uppnått exakt sitt önskade syfte och kastade nu tillbaka på mig personligen för min oförskämdhet att ironiskt kalla deras vänliga sång om en man som gått ut i media med att han under sin karriär som ishockeyspelare med hjälm på huvudet hade drabbats av alopecia areata, fläckvis håravfall, som ”moget”. De började med fantastiskt intelligenta och genomtänkta anklagelser omväxlande om att vara ”bonnjävel” och omväxlande ”stockholmsjävel” – begreppet förort till Stockholm var uppenbarligen direkt svårbegripligt för dem… – och förföljde oss huddingesupportrar ut till parkeringen.

När jag sätter mig i baksätet på vännen Sundbergs bil sträcker sig ett av de snuskiga asen – det var så tarvligt, lågt och sjukt dumt att jag inte ens tänkte tanken att det kunde ske – och rycker av mig, springer bort med och kommer undan med min Huddinge Hockey-keps. En fridskränkning, en kränkning, ett sårande, en ren stöld. Av något som visade sig vid hemkomst till Björkängshallen att det inte ens längre fanns att köpa, och som jag kom att vara utan några år efter detta, tills nästa gång Huddinge Hockey kom att trycka upp just kepsar.

Detta såg ”livet” och ”karma” till att denna ynkliga lilla skitstövel fick vinna över mig. För att jag var vuxen mot en inte bara ouppfostrad och oförskämd utan sjukt och sjukligt tarvlig liten mindervärdig usel lowlife skulle få vinna över mig. Som om den – jag vill inte ens säga han – skulle ha en ”heder” som skulle stå över min gentemot honom. Knappast!

Jag erkänner. Jag har alltid hatat livet för att det är så här livet alltid har strävat efter att vara mot mig. Och jag har hatat den grabben i 29 år sedan dess. Kommer alltid att göra. Jag kommer naturligtvis aldrig ha en aning om vem det äckliga jävla svinet är. Skulle det här blogginlägget råka leta sig fram så att han får klart för sig att det finns och förstå att han är den jag skriver om skulle det lända honom till heder om han hörde av sig – anonymt om han inte skulle tordas annat, och kanske skicka mig med ränta på ränta kanske 25.000 kronor i skadestånd för den totala kräkningen i det han gjorde. Där någonstans skulle mitt anspråk ligga, inte tal om annat.

Jag hoppas den jäveln ändå hade något samvete någonstans, och att det här skulle skava i honom att få veta, om han fick det. Men jag räknar inte med att ”livet” eller ”karma” kommer att välja att se till att han någonsin skulle få det. Och de erfarenheter jag har totalt sett av livet säger mig generellt att han troligen aldrig har reflekterat nämnvärt över det där, och att han än idag skulle hånskratta åt mig om han hittade och läste detta, och naturligtvis inte ha någon som helst tanke på att kompensera för något han skulle ha hålla med om att ha åsamkat mig.

Skulle ”livet” och ”karma” faktiskt behaga vilja bevisa något helt annat för en gångs skull skulle det vara något alldeles fantastiskt. Jag skulle ytterligare över tio år senare i mitt vuxna liv visa mig ha levt i alla tider med Aspergers syndrom, hade aldrig förutsättningar för annat än sjukpension och fick sedan redan vid 47 en hjärtinfarkt bara att gå omkring med Asperger och försöka orka, hinna och hänga med i de normalas värld. Det är tacken livet och ”karma” har gett mig för att vara en ideell typ som gjort vad jag kunnat för att dela med mig av tid och kraft i mer eller mindre obetalda sammanhang så att jag inte ens hunnit med mig själv ordentligt samtidigt. Snacka om att jag förtjänade episoder som den här. Och den är möjligen en av de mer extrema situationerna av dylikt slag som jag varit med om, men det är inte direkt som att fler liknande har saknats – mitt bland insatser där jag hjälpt människor få igång bilar, komma loss ur snön med dem vintertid, jobbat ideellt i otals föreningssammanhang, men aldrig riktigt dugt till betalda jobb som de flesta andra får göra så att de kan försörja sig och ”göra rätt för sig” som det kallas först då att man gör – då det inte heller är särskilt självklart för någon direkt majoritet av de vanliga människorna att också få tid över till allt sådant som jag har försökt passa på att göra direkt just för att jag har haft tiden över till det i stället.

Så har så kallad ”karma” valt att se ut. Just nu är jag som bekant på femte sjukhusvistelsen totalt pga infarkten i januari 2016. Tack för det här livet, själva ”livet”. Det är ju roligt att jag har fått överleva världens vanligaste dödsorsak hjärtinfarkt. Det ser nästan ut som att det finns ett syfte med att jag är här. Jag har bara aldrig riktigt fått veta vilket det är. Ofta har det känts som att det rör sig om att vara just den det ändå mest bara ska gå fel för i slutändan. Om det är något helt annat livet alltid har försökt säga mig kunde det få gärna göra det på något mer begripligt sätt så att jag blev säker. Det enda det egentligen känns som i så fall är att det är det mer egna projektet att kartlägga det gigantiska släktträdet av alla ättlingar från släkten Pemer som ”livet” har tänkt att jag faktiskt ska få ”bli klar” med innan jag lämnar in. Stämmer det vore det roligt. Det är det jag tänker försöka. Men fanns det lite empati hos den där tonårsgrabben på Rosvallas parkering hösten 1991, och han nås av det här? Det skulle vara fantastiskt! Då skulle jag ärligt talat återfå en smula hopp jag nästan aldrig har trott att det finns!

Just härliga Nyköping bara råkade bli den stad där min egen syster av rena tillfälligheter kom att hamna sitt vuxna liv, och där båda mina älskade syskonbarn är uppvuxna. Det har alltid känts lite…. ”så där”, kan man väl minst sagt säga! 😉

R-M269

När jag har prokrastinerat på senare år med att se till att testa min y-haplogrupp hade jag en dröm om att den inte skulle vara alltför vanlig och att eventuella svenska matchningar då skulle kunna antas vara agnatiska grenar från utomäktenskapliga söner just till medlemmar av släkten Pemer.

Riktigt så enkelt blev det inte. Nu är det testat och klart, och jag hör till Europas vanligaste y-haplogrupp, R-M269. Det kunde inte bli mer Svensson, så att säga. 2010 bedömdes ca 110 miljoner män höra till denna grupp. Och hur många stora och kända som helst finns förstås i skaran.

  • Tutankhamon (!)
  • Kompositören Arnold Schönberg
  • Amerikanska presidenterna James K Polk och Warren G Harding
  • Siste ryske tsaren Nikolaus II, och därmed i så fall rimligen hela det gigantiska huset Oldenburg med alla förgreningar Holstein-Gottorp, Sönderburg-Glücksburg osv. Regenter i Danmark, Norge, Sverige, Grekland, Ryssland och när Elizabeth dör kommer ju samma hus uppstiga på den brittiska tronen. Medan det med Margretthes frånfälle kommer att tappa tronen i Danmark efter att ha innehaft den sedan 1448…
  • Huset Hannover, som drottning Victoria var den siste av på brittiska tronen.
  • Tydligen även huset Bernadotte. I greve Lennart Bernadottes profil på geni.com anges att hans son Jan har testats som just R-M269. Det är ju lite lustigt, eftersom huset Bernadotte i och med Karl XIII:s adoption av marskalk Bernadotte faktiskt brukar räknas även som en adopterad gren av huset Holstein-Gottorp.
  • Klanen Hamilton, tydligen (”Hugo och Malcolm Hamilton” anges vara R-M269 på en sida med kända personers DNA-grupper)

I Sverige verkar det annars inte krylla av testade 269:or. En av mina två matchningar på på FamilyTreeDNA är svensk, en medlem av vallonsläkten Martinell. Det är tydligen Hamiltons och huset Bernadotte, alltså. Fick upp en Dick Wåhlins blogg när jag googlade och en kvinna med fädernerötter i Bohuslän hade skrivit på Geni.com att hennes bror var R-M269.

På Geni.com får man bara upp en gigantisk lista över R-M269-testade profiler utan att kunna filtrera på t ex ”Sverige”. De två svenskar jag har hittat när jag har gått igenom de första drygt 20 sidorna sökträffar förlorar sig i gossar födda utom äktenskap i Bergslagen vid skilda tidpunkter under 1800-talet. I bägge fallen finns namn angivna på den som ska vara far, och jag tror jag hittade åtminstone den ene, eller om det var båda. Om någon av våra Pemers i Bergslagen de första ca hundra åren har avlat någon okänd son, troligast utom äktenskap, kan det ju vara en sådan koppling, och dessa linjer vara agnatiska Pemer-ättlingar, men när nu haplogruppen är såpass vanlig finns det naturligtvis inget som säger att det behöver vara så.

Fast tanken är kittlande. Det skulle dessutom rimligen vara ”äldre” linjer av släkten än den vi som finns kvar hör till.

De enda kända ”lösa trådarna” är en Daniel som Daniel Pemer, 1675-1706, skinnargesäll i Stockholm, blev far till utom äktenskap i Storkyrkoförsamlingen i mars 1696. Och en Erik född 7 april 1756 i Klara, med dåvarande sidenvävargesällen, sedermera underofficeren Robert Pemer som far (en äldre halvbror till min farfars farfars farfar David Niclas, som för övrigt föddes i deras fars andra gifte några månader senare samma år).

Men nämnde Daniel hade åtminstone en bara försvunnen helbror Niclas, född 1679 i Ramsberg, som torde ha funnits i Ljusnarsbergstrakten när fadern hade flyttat dit i andra giftet. Han är bara helt utlämnad i listan över arvingar i systern Annas bouppteckning 1729, men den lämnar en del övrigt att önska i övrigt. Deras halvsyster Maria, som var gift sedan 1710, kallas där ”jungfru”.

Nåja, nu har jag tappat tråden tillräckligt. Signing off for now! 🙂

Femte Pemer-ättlingen i Huddinge Hockeys A-lag!

Håhåjaja, ännu en Pemer-ättling visar sig ha spelat i Huddinges A-lag, de två senaste säsongernas lagkapten Martin Eklund. Där det inte har kommit någon nyhet än om ifall han fortsätter i HIK eller inte. Vad är egentligen oddsen att just spelare i Huddinge ska överlappa såpass med den rätt begränsade egenheten att händelsevis vara ättling till Nicolaus Pemer som kom till Sverige någon gång mellan 1630 och 1634? Det kan ändå inte vara mer än några tusen personer, kanske tiotusen, som härstammar från honom. Hur många kändisar, folk jag känner eller haft som kemilärare eller arbetsgivare och inte minst spelare i Huddinge Hockey kan det egentligen dyka upp? :-O

Nu är det uppe i fem för mig kända spelare i Huddinges A-lag som har Pemer-rötter. I kronologisk ordning:

Bertz Zetterberg på 50-talet, som kom till Huddinge som fyrfaldig svensk mästare med Djurgården.
Den alldeles för tidigt avlidne Torbjörn Soreby på tidigt 60-tal (avled tragiskt av en reaktion på bedövningen vid en vanlig blindtarmsoperation)
Torbjörns bror Kjell Soreby har också gjort några A-lagsmatcher.
Egna produkten Dave Lindarv med A-lagsspel 2007/08-08/09 (ja, brorsonsson till en känd speedway- och isracingförare och kusinbarn till en mycket känd, ”flamboyant”, artist) och nu alltså också Martin, spel i A-laget sedan 2010/11 och alltså lagkapten de två senaste säsongerna. Frågan är som sagt om han blir kvar till hösten. Hoppas det!

Innan jag upptäckte någon av dem hade det dessutom visat sig att tre målvakter i A-laget under skilda perioder hade tre olika sorters indirekt koppling. En hade haft en Pemer-ättling som svärson (Kjell Allgurin, vaktade kassen i mitten av 60-talet), en hade gift sig med en ättling (Svenne Malmborg, skarven 60/70-tal, stod sedan i Södertälje) och en har en ättling som svåger, alltså en syster gift med en ättling (Putte Lindh, keeper under 80/90-tal och till härom året klubbens ordförande några år).

Jag kom förbi vad som skulle visa sig vara Martins farmors mor Signe Olivia Dahlmans familj i min släktuppställning. Hon var av den av Riddarhuset 1992 återupprättade adliga ätten nr 2, Forstenasläkten, som hade trotts vara utdöd sedan 1660-talet, men där det 1990 hittades ett brev från 1666 där släktmedlemmen Olof Christoffersson nämnde en dittills okänd förskjuten son, kaptenen Jon Olofsson Dahlman. På sin mors sida hade Signe Olivia sina rötter från Anna Lisa Pemer, 1734-1820, en äldre halvsyster till min farfars farfars farfar.

Jag får se att jag från Signe Olivias bouppteckning 1989 bara hade namn och adress på hennes yngre dotter Birgit, som då tydligen var gift Eklund, och att jag aldrig hade lyckats identifiera henne i databaserna över Sveriges befolkning 1980 eller 1990 utifrån de knapphändiga uppgifterna. Kommer ju ihåg det nu, det var några år sedan. Nåväl, numera har jag bättre befolkningsregister till betydligt fler hållpunkter under 1900-talet, genom abonnemanget hos Arkiv Digital, nämligen Sveriges befolkning 1940, 1950, 1960, 1975 och 1985, och dessutom Stockholms befolkning 1945. När jag fick förstasidan med dödsbodelägare från Signe Olivias bouppteckning var tanken förstås att jag skulle få lov att kika närmare på det när jag hade bättre resurser. Och nu hade jag alltså det.

Signe Olivias äldre dotter Ingrid Margot hade jag lyckats identifiera via bouppteckningen när det begav sig. Hon var född 1925, så jag sökte på hennes namn och födelsedatum i registret till befolkningen 1940, och där fanns förstås familjen och så kunde Birgit Ingegärd identifieras med födelsedatum och födelseort. Sedan var allt ganska enkelt. 1960 gift med sin make Eklund, och i familjen finns bl a en son född några månader efter vigseldatumet några få år tidigare.

När jag slår upp honom i CD-ROM-databasen över Sveriges befolkning 1990 finns två barn födda 1987 och 1990. Han bodde då i Västerhaninge. När jag slår upp honom på upplysning.se bor han i nutid på en annan adress i Västerhaninge och en son bor hemma, vars tilltalsnamn är Martin.

Jag med mitt minne för namn tänker genast ”hehe, det är väl knappast Martin Eklund i Huddinge Hockey…”, men med en ilning av förtjusning söker jag fram namnet Martin Eklund på spelardatabasen eliteprospects.com, och ishockeyspelaren med samma namn visar sig vara född samma datum och ha moderklubb Haninge. Och det finns bara en Martin Eklund född det datumet.

Ja, vad ska man säga? Har jag slagit i taket nu, eller kommer jag att identifiera några Pemer-ättlingar till i A-laget? För några månader sedan upptäckte jag att en kille i klacken har Pemer-rötter. Håll ögonen öppna! Man vet aldrig vad som händer! 🙂

Mormors morfars far var från Finland!

Gustaf Höjer född i Blidö var det, ja. I förra inlägget om att jag äntligen lyckades hitta en väg vidare med hans ursprung blev det fokus på hans mors sida. Ett par dagar senare tog jag tag i att försöka identifiera hans far. Först kom jag ihåg Svenskt Soldatregister och sökte på Ringbom i Blidö, och fick fram att denne Gustaf med båtmansnamn Ringbom hade släktnamn Sjöström. Och det fanns ju en husförhörslängd som sträckte sig till 1823, tre år innan han gifter sig, där jag redan hade hittat hans blivande hustru vid en tidigare sökning. Tillbaka till samma bok och sidorna för Oxhalsö och visst fanns där en Gustaf Sjöström med rätt födelsedatum. Född i något som såg ut som… ”Hallikko”? Inflyttad 1818 från…. Åbo?

Enligt notisen i soldatregistret hade han antagits till båtsman i Blidö 1819, och bara ett år tidigare har han alltså kommit inflyttad från i princip ryskt territorium. Men men, ryssarna hade erövrat det bara ett knappt decennium tidigare, och han är ju uppenbarligen född som svensk undersåte. Så på den sidan hade även mamma finlandssvenskt ursprung.

Det här inlägget blev liggande som utkast länge och väl. Jag lärde mig någon tid senare att hitta bättre i finska källor, och på raka fädernet har det gått att komma tillbaka till Gustafs farfars farfar, åtminstone känd till förnamn (Lars), i och med att farfars far hette Simon Larsson. Gustafs mor var av en välutforskad släkt Törn..

Mormors morfars föräldrar hittade!

Se där, ja! Mormors morfar Gustaf Gustafsson (som kronobåtsman ett tag kallad Gustaf Höjer) var enligt senare källor född 5/10 1830 i Blidö. Där den äldsta bevarade födelseboken börjar 1834, och husförhörslängder saknas 1823-1844. Jag hade följt honom ner bak i tid i livet till hans inflyttning 1834 från Blidö som fosterson hos Erik Andersson och Brita Jansdotter i Skiftängen i Frötuna, och sedan aldrig kommit längre. Har tittat på det ibland, men inte kommit på några uppslag. Han var nog körd. Min närmaste ana som jag hade inte hade lyckats finna några föräldrar till. Bara 30 av 32 anor kända i femte generationen…

Men inte nu längre! Och det var ju hur enkelt som helst! Idag slår det mig att dödbok däremot finns i Blidö för hela perioden 1801-1860. Kunde det vara så enkelt att någon avliden Gustaf 1834 eller möjligen 1833 kunde ge någon ledtråd till en Gustaf Gustafsson som får komma till fosterfamilj 1834?

Ja. Precis så enkelt visade det sig vara.

Den andre inskrivne avlidne år 1834 i Blidö dödbok (men den först avlidne, fem dagar före nummer 1) är kronobåtsman Gustaf Ringbom på Oxhalsö, död 14 januari. Googlar snabbt på det ganska särpräglade namnet på man och hemort och hittar ett register över vigda i Blidö där hans och Britta Stina Andersdotters vigselnotis står med. Gifta 31 maj 1826. Oj, det är t o m i rätt ålder. Vigselbok finns alltså också bevarad vid tiden, ”bara” inte husförhörslängd eller födelsebok…

Söker på Gustaf Ringboms namn i Arkiv Digitals bouppteckningsregister. Bingo! Hans bouppteckning är bevarad. Enda efterlevande är den lille sonen Gustaf, 3 år. Dessutom listade den sökningen bouppteckning efter kronobåtsman Gustaf Ringboms hustru Brita Stina Andersdotter, avliden 3 januari 1833, som efterlevdes av maken och sonen Gustaf, 2 år. Vid hennes notis i dödboken angavs hon vara 38 år, 11 månader och 6 dagar, vilket skulle indikera födelsedatum 28 januari 1794.

Nu började det ju se väldigt rätt ut. Men så länge det inte finns någon helt säker identifiering är ju allt bara en hypotes. Båtsmansparets Gustaf skulle ju fortfarande kunna vara en helt annan Gustaf, som hade skickats någon helt annanstans. Jag kunde inte bevisa att ”min” Gustaf är densamme som sonen i den här familjen.

Jag kikade lite efter någon Gustaf med eller utan båtsmansnamnet Ringbom, och efter någon Brita Stina Andersdotter, i Oxhalsö, i Blidös husförhörslängd närmast före luckan, som alltså sträcker sig till 1823. En Brita Stina Andersdotter, född 1798 28/1, hittade jag i varje fall som piga på tredje sidan inom Oxhalsö. Tämligen troligt alldeles rätt Brita Stina, kunde man nog anta. Helt rätt datum, men i så fall lite pikant angiven hela fyra år för gammal i åldersuppgiften i dödboken. Men sådant är ack så vanligt.

Men jag hade ju inte letat fram och tittat på vigselnotisen i original i Blidö vigselbok. Så det gör jag. Och då är makan Britta Stina Andersdotters giftoman – Erik Andersson i Skiftängen I Frötuna. Just densamme som ”min” Gustaf hade kommit till som fosterson. Andersdotter. Andersson. Rimligen hennes bror, och morbror till den lille föräldralöse gosse han tog hand om 1834.

Ja, det var ju bara att följa Erik Andersson bakåt i böckerna. I husförhörslängden 1821-26 är han och hans fru inflyttade från sidan 142 i samma bok. Skafsta, och Hästhagen överst på sidan. En massa grötiga överstrukna rader närmast över Erik Andersson, och han har redan burit med sig en anteckning i flera böcker i rad om inflyttning från Länna 1814, så jag öppnar boken närmast före på en gång, längden för 1816-1820. Och där är det ju inte att ta miste på.

Skafsta
Anders Olofsson, f 1766 2/4 i Länna
Hust. Brita Eriksdotter, f 1761 19/10 i Länna
Dott. Brita Stina, f 1798 28/1 i Länna
Son Olof, f 1801 1/7 i Länna
Son Anders, f 1804 24/3 i Blidö
Son Erik, f 1795 i Länna. Inflyttad 1814 från Länna.

Erik återfinns inte i Länna födelsebok under hela 1795, eller åren före eller efter, men Britta Stina finns där, och vid hennes födelse bor familjen i Grovstanäs. Där kan man även se en äldsta syster listad, Anna, född 1792, död 1794, som inte heller hittas i födelseboken. I samma husförhörslängd finns även Anders Olofssons mamma med på sidan, moder Anna Andersdotter, f 1743, d 1793 7/10. I boken närmast innan finns en styvfar Jan Nilsson, f 1744, och i boken dessförinnan finns fadern Olof Olsson, och dessutom modern Annas gamla mamma Carin Mattsdotter, f 1700.

Så i ett huj hittade jag ett par anor hela fyra generationer ytterligare bortom Gustaf Gustafsson Höjer, som varit en lös tråd i antavlan i gissningsvis 25 år. Plötsligt händer det! 🙂

Inför nyåret

Tillbringar nyåret i Karlstad hos min käre far som idag fyller 70 år.

Hos pappa visade sig finnas en bränd skiva med en version av min släktfil med Pemer-ättlingar, från september 1997. Då gick släktuppställningen till familj 1195. Idag är den inte ens en enda fil längre, utan uppdelad i delfiler med familjer 1-2500, 2501-5000, 5001-7500, 7501-10000, 10001-12250 och 12251-…

Jag har hållit på att numrera om familjerna i omgångar i snart fyra år, men hela tiden samtidigt forskat för fullt, upptäckt nytt längre bak i uppställningen och fått börja om. Klart idag är att det är definitivt över 17000 familjetabeller. Och börjar bli tveksamt om jag kommer att orka fullborda omnumreringen, eller helt enkelt fokusera på att lägga in allt i rejäl programvara för släktregistrering och sluta behöva bekymra mig över att numrera om familjer manuellt i en Word-fil…

Men det skulle vara trevligt att lyckas numrera om färdigt och se vilket nummer den sista familjen då faktiskt får. Innan jag började numrera om någon gång på våren 2011 hade den nummer 4440. Sedan gjorde jag faktiskt en omnumrering enbart av alla familjers rubriker och gick i mål med den, och då steg sista familjen från 4440 till 5873. Det tyckte jag var rejält mycket då…

Stamfadern har alltså familj 1, och i varje familj har sedan varje barn som själv fått egna barn sin egen familj. I filen från 1997 är det den länge äldste kände stamfadern Nicolaus Pemer I, död 1610, till vars minne vår släktförening bildades, som har familj 1 och är ensam medlem av den då absolut första generationen.

Idag har han familj 3 och hör till den tredje generationen. Familj 1 är för hans till namnet okände farfar, för att jag ska kunna få med den än så länge oinpassade släktingen Stephan Pemer på de två håll där det är rimligt att han omnämns. Han kan ha varit antingen en bror till Nicolaus, eller också till Nicolaus far Wolf Pemer.

Det är Stephan Pemer som fått borgerligt vapenbrev för det vapen som Nicolaus också upptar, och som vår släkt för från och med honom, så släkt är de uppenbarligen. Frågan är bara riktigt hur han är det. Och om det någonsin skulle kunna utrönas.

Att han skulle vara Wolfs far och Nicolaus farfar verkar dock omöjligt hålla ihop tidsmässigt. Vapenbrevet är odaterat, men stämplat/signerat av Ferdinand I, som var tyskromersk kejsare 1558-1564. Så dags var redan Nicolaus ung vuxen, ungefär vid den tiden kom han till Augsburg där han slog sig ned. En farfar till honom borde vara minst 50-60 år äldre, och i så fall närmare 80-90 år gammal då. Det verkar smått orimligt, minst talat…

Nåväl. Återkommer i morgon!

Alltså…

Så här pass mitt i natten kan väl ändå inte den stora koncentrationen av släktforskare och utställare på Släktforskardagarna i Karlstad vara en förklaring till att BÅDE Arkiv Digital och Riksarkivet/SVAR krånglar som fan så att jag inte kan kolla utan störningar i kyrkböcker när jag råkar vilja göra det??? Jag betalar en massa pengar för de här tjänsterna! INTE coolt! Hos AD är det dessutom andra gången inom en vecka som det krånglar så här, så att inloggningsproblemen har fått mig att tappa böcker jag hade öppna och som skulle förväntas gå att få välja att öppna via minnesfunktionen nästa gång man startade programvaran. Härligt… 🙁