Några tankar om kommunikation mellan NT och AS m fl

Hela begreppet rättshaverist, begreppet dålig förlorare, det man kallar passiv-aggressiv stil i konflikter… och väldigt många fall av det som klassas som det ganska nyuppfunna begreppet härskarteknik…
 
…känns som att det skulle kunna – nota bene, skulle kunna – härledas till hur normativa majoritetsmänniskor läser av och tolkar företrädesvis autistiska människor i olika specifika situationer.
 
En autist med fruktansvärt svårt att yttra en avvikande mening i några som helst lägen skulle många gånger kunna försöka komma runt situationen med ett försök att ta saken med såväl humor som ironi och lite sarkasm – och när nyanser går förlorade i kommunikationen mellan AS och NT skulle det kunna uppfattas som typiskt ”passiv-aggressivt”. Jag säger inte att hela begreppet måste ha uppstått på det viset, men det känns inte orimligt att det faktiskt skulle kunna vara så.
 
En fullt duglig manlig anställd, kanske t o m chef, i en arbetsrelaterad situation skulle kunna vara vådligt blyg och generad inför en kvinna han finner alldeles för ohälsosamt attraktiv, kanske också väl medveten om att han inte kan få henne, ity att hon redan är lyckligt upptagen. Ren självbevarelsedrift från hans sida att undvika henne, och lite dåliga sätt att göra det på, kan falla rakt in i normen att uppfattas som härskartekniker som i första hand osynliggörande, kanske förminskande, och undanhållande av information. ”Den där Arne han ser alltid på mig med lömsk blick…”, (tycker hon), ”och han släpper aldrig in mig i arbetet…”
 
Begrepp som rättshaverist och dålig förlorare går rentav ännu djupare. Rättshaverist-begreppet tycker jag känns som att det bottnar i en tydlig prioritering av rätt och fel. Staten/överheten ska ha rätt och har rätt, den som fick beslut emot sig och inte kan släppa att de inte var rättfärdiga är ”dålig” som inte kan acceptera de givna spelreglerna att en myndighetsföreträdare alltid har rätt, även om hen faktiskt hade eller gjorde fel i ett enskilt fall. Samhällen med ansvarskultur och goda möjligheter att överklaga vid fel har fokuserat mer på att individens rätt att få rätt är prio. Rättshaverist-begreppet känns som fött ur en skola där man ser det på det andra sättet.
”Jaja, det är kanske möjligt att han hade rätt, men man måste ju kunna släppa det… Deal with it!” Jättelätt attityd till situationen för den som inte står mitt i den utan lite vid sidan om, till att börja med, men över huvud taget också generellt en mycket lättare attityd för en NT än för någon som kanske borde kunna vara – eller t o m faktiskt -är – diagnostiserad som autist.
 
Och dålig förlorare ska vi bara inte tala om. Uttrycket kan mycket väl finnas med i meningar av slaget ”Nu får vi inte skvallra om att vi vet att hen som vann hade fuskat, så att vi inte uppfattas som dåliga förlorare”. Begreppet dålig vinnare över människor med behov av att i egen segerglädje dessutom behöva strö extra salt i förlorarnas sår är betydligt senare tillkommet, och hörs egentligen aldrig tillnärmelsevis lika ofta. Det är inget annat än utslag av en närmast äcklig inställning av ”Vinnaren har vunnit och får göra som hen vill, och får ha vunnit hur hen vill – förlorare ska enbart vara nöjd med sin lott och hålla klädsamt tyst”.
 
Det anses fulare att i en fullt förståeligt mycket besviken situation inte kunna lägga band på sig att hålla tyst om kanske något i stil med ”ja, nu vann motståndarna med uddamålet efter att ha fått ett mål godkänt där hela hallen, t o m deras egen klack, medger att pucken inte ens var i mål… medan vi hade en puck till inne, som det verkade som att alla i hallen utom huvuddomaren såg…” än av en vinnare – eller inte minst vinnarens supportrar – att vara dryg och många gånger direkt oförskämd, under den rena täckmanteln av… ”vi vann”. Det har ju inget med ”vinnarskalle” att göra att vara narcissistisk, dryg och elak hellre än ödmjuk och t o m kunna vara medkännande med motståndet man har besegrat.
 
Men i folksjälen är som sagt dålig vinnare-begreppet knappt etablerat, medan dålig förlorare är ett uttryck man har hört i princip innan man ens börjar ha gymnastik i skolan och måste börja pröva på den fostrande idrotten…
 
Fascinerande bitar av mänsklig kultur!

Femte Pemer-ättlingen i Huddinge Hockeys A-lag!

Håhåjaja, ännu en Pemer-ättling visar sig ha spelat i Huddinges A-lag, de två senaste säsongernas lagkapten Martin Eklund. Där det inte har kommit någon nyhet än om ifall han fortsätter i HIK eller inte. Vad är egentligen oddsen att just spelare i Huddinge ska överlappa såpass med den rätt begränsade egenheten att händelsevis vara ättling till Nicolaus Pemer som kom till Sverige någon gång mellan 1630 och 1634? Det kan ändå inte vara mer än några tusen personer, kanske tiotusen, som härstammar från honom. Hur många kändisar, folk jag känner eller haft som kemilärare eller arbetsgivare och inte minst spelare i Huddinge Hockey kan det egentligen dyka upp? :-O

Nu är det uppe i fem för mig kända spelare i Huddinges A-lag som har Pemer-rötter. I kronologisk ordning:

Bertz Zetterberg på 50-talet, som kom till Huddinge som fyrfaldig svensk mästare med Djurgården.
Den alldeles för tidigt avlidne Torbjörn Soreby på tidigt 60-tal (avled tragiskt av en reaktion på bedövningen vid en vanlig blindtarmsoperation)
Torbjörns bror Kjell Soreby har också gjort några A-lagsmatcher.
Egna produkten Dave Lindarv med A-lagsspel 2007/08-08/09 (ja, brorsonsson till en känd speedway- och isracingförare och kusinbarn till en mycket känd, ”flamboyant”, artist) och nu alltså också Martin, spel i A-laget sedan 2010/11 och alltså lagkapten de två senaste säsongerna. Frågan är som sagt om han blir kvar till hösten. Hoppas det!

Innan jag upptäckte någon av dem hade det dessutom visat sig att tre målvakter i A-laget under skilda perioder hade tre olika sorters indirekt koppling. En hade haft en Pemer-ättling som svärson (Kjell Allgurin, vaktade kassen i mitten av 60-talet), en hade gift sig med en ättling (Svenne Malmborg, skarven 60/70-tal, stod sedan i Södertälje) och en har en ättling som svåger, alltså en syster gift med en ättling (Putte Lindh, keeper under 80/90-tal och till härom året klubbens ordförande några år).

Jag kom förbi vad som skulle visa sig vara Martins farmors mor Signe Olivia Dahlmans familj i min släktuppställning. Hon var av den av Riddarhuset 1992 återupprättade adliga ätten nr 2, Forstenasläkten, som hade trotts vara utdöd sedan 1660-talet, men där det 1990 hittades ett brev från 1666 där släktmedlemmen Olof Christoffersson nämnde en dittills okänd förskjuten son, kaptenen Jon Olofsson Dahlman. På sin mors sida hade Signe Olivia sina rötter från Anna Lisa Pemer, 1734-1820, en äldre halvsyster till min farfars farfars farfar.

Jag får se att jag från Signe Olivias bouppteckning 1989 bara hade namn och adress på hennes yngre dotter Birgit, som då tydligen var gift Eklund, och att jag aldrig hade lyckats identifiera henne i databaserna över Sveriges befolkning 1980 eller 1990 utifrån de knapphändiga uppgifterna. Kommer ju ihåg det nu, det var några år sedan. Nåväl, numera har jag bättre befolkningsregister till betydligt fler hållpunkter under 1900-talet, genom abonnemanget hos Arkiv Digital, nämligen Sveriges befolkning 1940, 1950, 1960, 1975 och 1985, och dessutom Stockholms befolkning 1945. När jag fick förstasidan med dödsbodelägare från Signe Olivias bouppteckning var tanken förstås att jag skulle få lov att kika närmare på det när jag hade bättre resurser. Och nu hade jag alltså det.

Signe Olivias äldre dotter Ingrid Margot hade jag lyckats identifiera via bouppteckningen när det begav sig. Hon var född 1925, så jag sökte på hennes namn och födelsedatum i registret till befolkningen 1940, och där fanns förstås familjen och så kunde Birgit Ingegärd identifieras med födelsedatum och födelseort. Sedan var allt ganska enkelt. 1960 gift med sin make Eklund, och i familjen finns bl a en son född några månader efter vigseldatumet några få år tidigare.

När jag slår upp honom i CD-ROM-databasen över Sveriges befolkning 1990 finns två barn födda 1987 och 1990. Han bodde då i Västerhaninge. När jag slår upp honom på upplysning.se bor han i nutid på en annan adress i Västerhaninge och en son bor hemma, vars tilltalsnamn är Martin.

Jag med mitt minne för namn tänker genast ”hehe, det är väl knappast Martin Eklund i Huddinge Hockey…”, men med en ilning av förtjusning söker jag fram namnet Martin Eklund på spelardatabasen eliteprospects.com, och ishockeyspelaren med samma namn visar sig vara född samma datum och ha moderklubb Haninge. Och det finns bara en Martin Eklund född det datumet.

Ja, vad ska man säga? Har jag slagit i taket nu, eller kommer jag att identifiera några Pemer-ättlingar till i A-laget? För några månader sedan upptäckte jag att en kille i klacken har Pemer-rötter. Håll ögonen öppna! Man vet aldrig vad som händer! 🙂