Det här med att ha min autistiska utstrålning. Har varit med om så många skumma situationer mot ”vargar” som känner av att ”här kan man braka på och dominera, då ska jag göra det”.
När jag var pendeltågsspärrvakt var det ju inte så, lika lite som det knappast är nu heller, att stationen och kassan och möjligheten att komma och köpa periodkort och biljetter är öppen precis så länge som det går tåg.
När trafikdygnets sista pendeltåg passerade en station var det spärrvaktens rätt i varje fall gentemot SJ att säga tack och hej och godnatt till väktaren som kom för att låsa stationen, och hoppa på det tåget om det gick åt rätt håll. Arbetstiden var slut. Väktaren kunde nog neka det om hen bedömde sig behöva lite mer assistans, men det var ovanligt. Och vid behov kunde de i gengäld också hjälpa till med skjuts i åtminstone någon mån.
Jag minns en gång när jag hade jobbat i Huddinge eller Flemingsberg och kunde hoppa på tåget, kom hem till Tullinge, mötte kollegan som just stängde där och väktaren som ofta låste just där – varpå han var klar, min kollega behövde börja vänta på någon nattbuss för sin del, för hon skulle in mot stan för sin del… medan väktaren skjutsade mig de… pja, kanske 700 meter jag hade hem från Tullinge station.
Men ta då trettondagen 1999. Jag hade blivit inringd på trettondagsaftons kväll att jobba kvällspass i Östertälje på trettondagen. All tänkbar redovisning av osålda biljetter, förköpshäften osv var ju givetvis detaljstyrd. Varje avslutat pass skulle fylla i en noggrann A4-blankett, där jag fyllde i serienumret på senaste sålda kort, biljett osv i alla relevanta serier bredvid en ruta där den som hade jobbat passet före hade fyllt i första osålda nummer i samma hög vid början av mitt pass. Samma sak skulle jag således själv göra med första osålda av allting.
Allt detta måste ju göras någon gång vid lämplig tidpunkt innan det faktiskt kommer att bli dags att plocka ihop, låsa stationen och åka hem när sista tåget passerar. Har jag väl redan gjort det måste jag börja mer eller mindre förfalska och skriva av och göra nya papper från början igen för hela mitt pass, jag kan inte fylla i ett enstaka nytt ”mitt emellan”.
När allt detta således redan är gjort kommer en pappa i kanske 45-årsåldern som tycker det är hans rätt att komma på nu vid halv tolv-tolv-tiden på trettondagens kväll att köpa vårterminskortet för ungen som går i skolan. ”Jag har ju öppet.”
Ni kan tänka er. Jag var t o m en myndighetsperson med laglig rätt att avvisa honom från platsen om han vägrade hörsamma saklig information och att käfta emot som om han tror att han är min chef och bestämmer min arbetstid och hela SJ:s rutiner. Men han var starkare och vann. Jag klarade inte annat än att låta honom få köpa sitt jävla terminskort som spärren hade varit öppen och fullt möjlig att köpa det i i kanske femton timmar under dagen, och jag fick sitta och skriva om papper och ha mig, och i princip förfalska originalhandlingar, för att kunna få allt korrekt redovisat igen.
Allt för att en osympatisk obehaglig människa läste av mig och körde över som han kände att han kunde göra, och då bedömde det vara hans rätt att göra. Kunde köra sina mind games. Förmodligen utan den blekaste aning om att det var just det han gjorde. Men det är ingen direkt ursäkt ur min synvinkel.
Oh, så mycket sådant det har varit när jag har haft olika jobb. Tacka fan för att arbetsliv har varit tärande med allt sådant här också…