Kategoriarkiv: Personligt

Vad kungen verkligen har fel om

Publicerat av
Svara

Kungen har dock helt fel när han kallar det en retroaktiv ändring.

”Plötsligt ändrar man på det hela.”

Det var ingen ”plötslig” ändring, och i praktiken inte alls i efterhand.

Den trädde i kraft 1 januari 1980, varvid Victoria blev nummer ett i tronföljden. Men propositionen om förändring av successionsordningen lämnades in av regeringen i december 1977, mindre än ett halvår efter Victorias födelse, och det första beslutet att anta ändringen togs 20 april 1978. Rent tekniskt blev det inte formellt bekräftat förrän med omröstning nummer två efter ett mellanliggande val – en omröstning som kom att ske den 7 november 1979. Men det var hela tiden fullt uppenbart att det inte fanns någon opinion om att ändra sig och avbryta förändringen och återkomma med den i ett senare läge, till exempel till nästa generationsskifte. Inte ens sedan Carl Philip hade fötts. (Och om det kan nog ändå mycket sägas. Jag ska återkomma till det.)

Och han föddes 13 maj 1979, och torde alltså ha kommit till på sensommaren eller början av hösten 1978. Då hade alltså redan all debatt varit, regeringen lämnat in propositionen och riksdagen tagit det första beslutet. Det var alltså redan ett väl känt och etablerat faktum att en prins som nu händelsevis skulle råka hinna födas under 1978-79 olyckligtvis skulle födas som kronprins enligt ännu gällande successionsordning, men ”berövas” den titeln och positionen den 1 januari 1980. Det var redan ett fullt konstaterat faktum,

Så det var inget retroaktivt över det. Inte det minsta.

Vad kungen har sagt, och vad han INTE har sagt

Publicerat av
Svara

Media och folket har i 43 års tid varit fruktansvärt ouppmärksamma på vad det är kungen någonsin har vänt sig emot i fråga om den nya successionsordning som trädde i kraft den 1 januari 1980.

Så som det gick till hann Carl Philip pikant födas under den gamla successionsordningen som var på väg att avskaffas, och föddes därmed som kronprins, för att sedan upphöra att vara det när den nya trädde i kraft.

Kungen har sedan dess, och även i den nu aktuella omtalade intervjun, varit noga med att poängtera att han inte är emot förändringen som sådan, inte emot Victoria som tronföljare, inte önskar att Carl Philip på något sätt skulle återinsättas som kronprins.

Men det har aldrig slutat gnaga i honom att ändringen gick till på ett sätt så att en redan född laglig kronprins ”berövades” denna titel och position.

Bara det.

Bara, bara det.

Det är bara det han upplever som orättfärdigt.

Han har som jag kan se varit ytterst tydlig med att det inte är något annat av det som har följt av ändringen han betraktar som orättfärdigt.

Han är inte det minsta otydlig i de nya intervjuklipp som är med i klippet som släpptes den 3 januari. Lyssnar man på vad han faktiskt säger är det inte svårt. Det är ”födas som kronprins, men sedan sluta vara kronprins” han har problem med.

Men medel-Svensson ”vet” nu att kungen ”har problem med kvinnosynen” och en massa annat liknande, som bygger på alla så kallade halmgubbar om allt som alla tolkar in felaktigt att han skulle vara emot. För att de själva inte kan ta till sig den givna informationen.

Fast media har också genomgående slarvat med formuleringarna. När SVT släppte nyheten om sin egen kommande serie ”De sista kungarna” gav de sin egen nyhet om saken rubriken Kungen om tronföljden: ”Fel att ändra i en grundlag retroaktivt”. När SVT Text lade ut sin förkortade version som skulle få plats på en text-tv-sida förkortades rubriken typiskt nog till det i sak rent felaktiga Kungen: Fel att ändra tronföljden. Snarare än exempelvis ”Fel att ändra retroaktivt” inom citationstecken, vilket skulle ha fått plats som rubrik på en text-tv-sida. Den nyheten blev sedan som synes också – helt i onödan – en egen nyhetssida på svt.se.

Det här tycker jag säger ganska mycket nedslående om vår förmåga att förstå nyheterna vi serveras, och vilket ansvar medierna har. Och många gånger misslyckas att leva upp till.

Sådant man inte begrep…

Publicerat av
Svara

En onsdagseftermiddag under vårhalvan av hockeysäsongen 1993/94, SKA det ha varit, men jag har inte riktigt fått ihop sammanhangen som jag borde ha kunnat göra. Med spelprogrammet för Allsvenskan efter jul borde jag ha kunnat räkna ut vilken match vi skulle åka supporterbuss till samma kväll, men jag har inte klurat ut hur det där hänger ihop.

Under eftermiddagen ska jag traska bort till polaren ”Lillen” med ett tomt videoband och få byta det mot en kassett där han dragit kopia på matchvideon från matchen Färjestad-Huddinge tidigare i samma serie, premiärmatchen på trettondagen. Sedan ska jag hem och en annan hockeypolare, gamle Stickan eller ”Stigge”, komma över på fika, innan vi tillsammans ska ge oss iväg till Björkängshallen för avfärd med inhyrd supporterbuss till en bortamatch.

Jag hade trott jag skulle kunna fatta vilken match det måste ha handlat om, så att jag skulle kunna få fram datum och allt för den här historien, men har på senare år inte sett någon match som stämmer. Buss till en bortamatch i Allsvenskan 93/94 en onsdagskväll borde i princip bara kunna vara Vita Hästen borta i Norrköping. Men den matchen verkar inte ha spelats en vardagskväll. Men jag är helt hundra på att videon var matchvideon från just Färjestad-matchen.

Hur som helst. Jag kommer sent iväg, och har tajt om tid när jag ränner iväg på väg mot Lillen. Vi kan för enkelhets skull skippa gatunamn och försök att beskriva själva vägen jag skulle gå eller småspringa. Området har byggts om rejält sedan dess. Men jag måste ha varit på vad som hette Edsvägen när jag med min videokassett i handen närmar mig en Mercedes med öppen motorhuv och just ser en mörkhårig tjej kring min egen ålder slå sig ner bakom ratten och försöka starta. Resultatet av detta är ett sådant där karakteristiskt skrik om startmotorn, när… det heter väl startkransen och solenoiden, som inte greppar tag om varann som de ska.

”Det där kan jag nog tyvärr inget om” hinner jag tänka. Hon kliver just ur igen för att gå fram till motorn igen – och våra blickar möts. Vad säger man? ”Fel på startmotorn?” kläcker jag ur mig. Intelligent iakttagelse, verkligen. Särskilt när jag uttryckligen betonar det som en fråga. Men visst, jag visade ju åtminstone att jag noterade och beklagade hennes predikament. Och det kändes väldigt rätt.

”Ja, har du lust att hjälpa mig?” frågar hon med blicken fortfarande fastnaglad vid min.

”Nej, jag har absolut ingen lust, och inte tid heller, jag har jättebråttom” svarar jag naturligtvis inte, och skyndar inte vidare. Jag tvärstannar snarare och kläcker ur mig något i stil med ”Om jag kan – absolut! Vad? Hur? Har du koll? Säg bara till vad jag kan göra!”

Hon förklarar planen: om jag kan dra tillbaka fläktremmen genom att vrida själva stora fläkten uppemot ett varv motsols, så ska hon spjärna emot och se till att själva remmen blir bättre spänd mot drivhjulet i fläktremmens andra ”ände”, där väl generatorn sitter. Jag har ingen aning om något, men jag är beredd att pröva det hon säger. Hon verkar ha koll på att detta ska kunna vara en lösning. Vi tar i och gör som hon har sagt. Det går att dra tillbaka fläkten motsols med små ryck i taget, och när jag har kommit runt tre kvarts varv säger hon att det kanske kan räcka, och slår sig ner på förarsätet och vrider nyckeln till start.

Det börjar med samma startmotorskrik som förra gången, men så klingar det av, och man hör ett mer vanligt startmotorljud – och motorn brummar igång. YES!

Och jag som har bråttom tar mitt videoband, som jag lagt på bilens tak under arbetet, och älgar vidare. :-O

…

…

…

Ja. Tyvärr skojar jag inte här. Livet är inte alltid en perfekt skriven scen i en gullig romantisk komedi. Ibland fattar man inte att ens försöka hålla sig framme när livet har presenterat ett oväntat och potentiellt kanske riktigt lovande möte. (Vad vet jag?)

Innan jag ens hunnit halvvägs vidare mot Lillen inser jag hur jävla dum jag har varit. Jag skulle naturligtvis ha stängt huven, visat min glädje över att ha kunnat hjälpa till, och med samma varma leende frågat om hon kunde göra mig en gentjänst – köra mig bort till Apelvägen, vänta medan jag plingade på hos Lillen och bytte videoband och sedan svänga bort och släppa av mig vid vändplanen vid Clock-restaurangen!

Det skulle till att börja med ha gått snabbare än att fortsätta äventyret till fots, och vem vet vad som kunde ha kommit fram vid någon grundläggande presentation? ”Jag heter Anders, vad heter du?” hade varit en mycket enkel början. En sak är ju i alla fall klar – sannolikheten är naturligtvis överväldigande att hon hade gett mig skjuts.

Däremot var det här ett par år innan jag började med nätdejting och började lära mig något på allvar när det gällde kontakt med det motsatta könet, så jag kanske skulle ha kunnat lyckas få skjuts enligt den här teorin, men missat totalt att vare sig försöka ta några egna initiativ eller att ta vara på och besvara ett hypotetiskt försök från henne att ses igen, om hon faktiskt skulle ha gjort ett sådant.

Men nog känns bara missen att inte ens be om lite skjuts som gentjänst som något av det stolligaste jag kan ha gjort i mina interaktioner med människor jag mött genom åren.

Jag kan just föreställa mig vad hon må ha tänkt… ”Vilken schysst kille, varför sprang han bara iväg, hade han så jädra bråttom någonstans? Någonstans dit han skulle ta sig till fots… jag hade ju kunnat köra honom…”

Cirka 27 år har det gått, men det sitter väldigt väl inpräntat i hjärnbarken. 😀

Mysiga Nyköping

Publicerat av
1

1991/92 blev den femte säsongen jag aktivt följde Huddinge Hockey från start. Det året var Nyköpings NH 90, Nyköping Hockeyklubb 1990, nya i serien. Nyköpings BIS hade en tradition lik Huddinges i ettan, fast en division nedanför, att nästan alltid vara i topp och försöka kvala upp mot ettan, men aldrig lyckats. Till säsongen 1988 eller 1989 hade några killar bildat en ny egen klubb i stan med det fyndiga namnet NHL, Nyköpings HockeyLag, som startade längst ner, dvs ända nere i trean, och genast gick upp i tvåan. Och då slog de två klubbarna ihop till en ny, dvs nu en tredje klubb som ersatte de tidigare. Och den gick upp i division 1 direkt första året.

Och det var väl trevligt med lite nya kollegor i division ett? Nej, tack, jag hade varit gladare att slippa skiten!

Det var också detta år Håkan Södergren avslutade sin aktiva karriär med sin säsong i Huddinge.

Huddinge fick sitt första seriemöte med NH90 på bortaplan, i Rosvalla i gästabudsstadens utkant. Vann ganska lätt. 5-2.

Strax före matchslut kommer ca fem normalbegåvade, empatiska, välartade, trevliga, väluppfostrade Nyköpingsungdomar och tackar artigt för lektionen och äran att få se legenden Håkan Södergren gästa deras ärorika arena genom att ytterst snällt och vänligt sjunga en snäll visa om hur roligt det var att se Håkan tappa hår! Ja, ni hör vad jag säger! Detta var normalt beteende för dessa vänliga själar.

Grabbarna var med andra ord snarare per definition sjukligt oförskämda och rent ut sagt äckligt elaka jävla barn, som på allvar tyckte att kombinationen vara tonåring och befinna sig på en idrottsläktare är en legitim ursäkt för att bete sig så genuint vidrigt.

Något sådant som karma ska vi ju också vara fullt medvetna om att det inte finns något som heter. Det finns inget som säger att inte varenda en av de här grabbarna må ha vuxit upp till fullt njutbara liv, mött partners, bildat egna familjer, fört sina gener vidare (hurra!), har fått skapliga jobb och tjänat ganska bra. Det behöver inte vara så, och jag lär aldrig få veta något om saken, men jag kan inte sticka under stol med att jag innerligt hoppas att så inte är fallet. Ingen av dem skulle vara värda det, enligt min ärliga mening.

Själv har jag aldrig varit elak mot någon annan för att vara elak mot någon annan, för att jag ansett mig ledsen eller sur över något och tyckt att jag skulle ha rätt att ta ut det över någon annan. Men desto fler andra människor har uppenbarligen den predispositionen. Det är alltid lika vämjeligt att skåda.

Lika lite som i någon annan liknande situation i mitt liv sade jag något i stil med det jag har skrivit här ovan. Men jag blev förbannad, och agerade så kallad vuxen i rummet och upphävde min stämma och sade ”Förbannat moget gjort, grabbar!” Eller det kanske var ”Ja, det var ju moget!”

Det så kallade ”karma” tackade mig för detta med att låta grabbarna vinna hela situationen och ”slaget”.

De välartade, snälla, väluppfostrade pojkarna hade uppenbarligen uppnått exakt sitt önskade syfte och kastade nu tillbaka på mig personligen för min oförskämdhet att ironiskt kalla deras vänliga sång om en man som gått ut i media med att han under sin karriär som ishockeyspelare med hjälm på huvudet hade drabbats av alopecia areata, fläckvis håravfall, som ”moget”. De började med fantastiskt intelligenta och genomtänkta anklagelser omväxlande om att vara ”bonnjävel” och omväxlande ”stockholmsjävel” – begreppet förort till Stockholm var uppenbarligen direkt svårbegripligt för dem… – och förföljde oss huddingesupportrar ut till parkeringen.

När jag sätter mig i baksätet på vännen Sundbergs bil sträcker sig ett av de snuskiga asen – det var så tarvligt, lågt och sjukt dumt att jag inte ens tänkte tanken att det kunde ske – och rycker av mig, springer bort med och kommer undan med min Huddinge-keps. En fridskränkning, en kränkning, ett sårande, en ren stöld. Av något som visade sig vid hemkomst till Björkängshallen att det inte ens längre fanns att köpa, och som jag kom att vara utan några år efter detta, tills nästa gång Huddinge Hockey kom att trycka upp just kepsar.

Detta såg ”livet” och ”karma” till att denna ynkliga lilla skitstövel fick vinna över mig. För att jag var vuxen mot en inte bara ouppfostrad och oförskämd utan sjukt och sjukligt tarvlig liten mindervärdig usel lowlife skulle få vinna över mig. Jo, men visst finns det något som heter karma… De elaka vinner ta mig fan jämt…

Jag skulle ytterligare över tio år senare i mitt vuxna liv visa mig ha levt i alla tider med Aspergers syndrom, hade aldrig förutsättningar för annat än sjukpension och fick sedan redan vid 47 en hjärtinfarkt bara att gå omkring med Asperger och försöka orka, hinna och hänga med i de normalas värld. Det är tacken livet och ”karma” har gett mig för att vara en ideell typ som gjort vad jag kunnat för att dela med mig av tid och kraft i mer eller mindre obetalda sammanhang så att jag inte ens hunnit med mig själv ordentligt samtidigt. Snacka om att jag förtjänade episoder som den här. Den är möjligen en av de mest extrema situationerna av dylikt slag som jag varit med om, men det är inte direkt som att fler liknande har saknats Så har så kallad ”karma” valt att se ut för mig.

Just detta Nyköping bara råkade bli den stad där min egen syster av rena tillfälligheter kom att hamna sitt vuxna liv, och där båda mina älskade syskonbarn är uppvuxna. Det har alltid känts lite…. ”så där”, kan man väl minst sagt säga! 😉

Uslaste taxibeställningen

Publicerat av
Svara

1991 jobbade jag på dåvarande Texaco-macken i Bredäng, och bodde i Huddinge Centrum.
En söndag under sommaren försover jag mig. Klär jag mig utan att duscha, och kan få en taxi snabbt som fasen, kan jag fortfarande hinna fram och öppna i tid.
Ringer taxi och börjar klä mig. ”En bil till Huddinge fort för färd mot Bredäng, jag bor vid stolpen i Centrum.”
Färdigklädd, skyndar iväg längs loftgången. Trapphuset ner till porten.
Ut ur porten.

Där står en taxi, vars chaufför håller på och lastar in en familj. Måste vara en helt annan bil.
Föraren tittar till mot porten när jag kommer ut, men inget mer.

Jag väntar på min bil…

Föraren av den här bilen blir klar, alla bänkar sig och han glider in på förarsätet – och DÅ klämmer han i med ”ja, det var väl inte du som skulle mot Bredäng?”

”JO???” Är du min bil, ditt pucko???”

Han kör!

Jag tror det kom en ny bil till stolpen inom kanske en kvart till, och jag fram till jobbet försent, med kö av kunder som ville handla och kollega utan egna nycklar, som bara hade kunnat vänta som ett fån på mig. Mobiltelefoner hade börjat komma, men jag hade det inte själv än. 1994 tror jag att jag blev med min första-

Tack till taxiföraren som verkligen gjorde sitt jobb bra!

”Vargar” och… ja, vad? (AS/NT-kommunikation)

Publicerat av
Svara
Det här med att ha min autistiska utstrålning. Har varit med om så många skumma situationer mot ”vargar” som känner av att ”här kan man braka på och dominera, då ska jag göra det”.
 
När jag var pendeltågsspärrvakt var det ju inte så, lika lite som det knappast är nu heller, att stationen och kassan och möjligheten att komma och köpa periodkort och biljetter är öppen precis så länge som det går tåg.
När trafikdygnets sista pendeltåg passerade en station var det spärrvaktens rätt i varje fall gentemot SJ att säga tack och hej och godnatt till väktaren som kom för att låsa stationen, och hoppa på det tåget om det gick åt rätt håll. Arbetstiden var slut. Väktaren kunde nog neka det om hen bedömde sig behöva lite mer assistans, men det var ovanligt. Och vid behov kunde de i gengäld också hjälpa till med skjuts i åtminstone någon mån.
 
Jag minns en gång när jag hade jobbat i Huddinge eller Flemingsberg och kunde hoppa på tåget, kom hem till Tullinge, mötte kollegan som just stängde där och väktaren som ofta låste just där – varpå han var klar, min kollega behövde börja vänta på någon nattbuss för sin del, för hon skulle in mot stan för sin del… medan väktaren skjutsade mig de… pja, kanske 700 meter jag hade hem från Tullinge station.
 
Men ta då trettondagen 1999. Jag hade blivit inringd på trettondagsaftons kväll att jobba kvällspass i Östertälje på trettondagen. All tänkbar redovisning av osålda biljetter, förköpshäften osv var ju givetvis detaljstyrd. Varje avslutat pass skulle fylla i en noggrann A4-blankett, där jag fyllde i serienumret på senaste sålda kort, biljett osv i alla relevanta serier bredvid en ruta där den som hade jobbat passet före hade fyllt i första osålda nummer i samma hög vid början av mitt pass. Samma sak skulle jag således själv göra med första osålda av allting.
 
Allt detta måste ju göras någon gång vid lämplig tidpunkt innan det faktiskt kommer att bli dags att plocka ihop, låsa stationen och åka hem när sista tåget passerar. Har jag väl redan gjort det måste jag börja mer eller mindre förfalska och skriva av och göra nya papper från början igen för hela mitt pass, jag kan inte fylla i ett enstaka nytt ”mitt emellan”.
 
När allt detta således redan är gjort kommer en pappa i kanske 45-årsåldern som tycker det är hans rätt att komma på nu vid halv tolv-tolv-tiden på trettondagens kväll att köpa vårterminskortet för ungen som går i skolan. ”Jag har ju öppet.”
 
Ni kan tänka er. Jag var t o m en myndighetsperson med laglig rätt att avvisa honom från platsen om han vägrade hörsamma saklig information och att käfta emot som om han tror att han är min chef och bestämmer min arbetstid och hela SJ:s rutiner. Men han var starkare och vann. Jag klarade inte annat än att låta honom få köpa sitt jävla terminskort som spärren hade varit öppen och fullt möjlig att köpa det i i kanske femton timmar under dagen, och jag fick sitta och skriva om papper och ha mig, och i princip förfalska originalhandlingar, för att kunna få allt korrekt redovisat igen.
 
Allt för att en osympatisk obehaglig människa läste av mig och körde över som han kände att han kunde göra, och då bedömde det vara hans rätt att göra. Kunde köra sina mind games. Förmodligen utan den blekaste aning om att det var just det han gjorde. Men det är ingen direkt ursäkt ur min synvinkel.
 
Oh, så mycket sådant det har varit när jag har haft olika jobb. Tacka fan för att arbetsliv har varit tärande med allt sådant här också…

Några tankar om kommunikation mellan NT och AS m fl

Publicerat av
Svara
Hela begreppet rättshaverist, begreppet dålig förlorare, det man kallar passiv-aggressiv stil… och väldigt många fall av det som klassas som det ganska nyuppfunna begreppet härskarteknik…
 
…känns som att det skulle kunna – nota bene, skulle kunna – härledas till hur normativa majoritetsmänniskor läser av och tolkar företrädesvis autistiska människor i olika specifika situationer.
 
En autist med fruktansvärt svårt att yttra en avvikande mening i några som helst lägen skulle många gånger kunna försöka komma runt situationen med ett försök att ta saken med såväl humor som ironi och lite sarkasm – och när nyanser går förlorade i kommunikationen mellan AS och NT skulle det kunna uppfattas som typiskt ”passiv-aggressivt”. Jag säger inte att hela begreppet torde ha uppstått på det viset, men jag tycker inte att det känns orimligt att det faktiskt skulle kunna vara så. Men framför allt att det kan vara sådana förklaringar som ligger bakom i många enskilda fall.
 
En fullt duglig manlig anställd, kanske t o m chef, i en arbetsrelaterad situation skulle kunna vara vådligt blyg och generad inför en kvinna som han kanske finner alldeles för ohälsosamt attraktiv, kanske också väl medveten – eller åtminstone för egen del förvissad – om att han inte kan få henne, ity att hon redan är lyckligt upptagen, eller att han bara själv har fått för sig att hon är ”out of his league”.
Ren självbevarelsedrift från hans sida att undvika henne, och lite dåliga sätt att göra det på, kan falla rakt in i normen att uppfattas som härskartekniker som i första hand osynliggörande, kanske förminskande, och undanhållande av information. ”Den där Arne han ser alltid på mig med lömsk blick…”, (tycker hon), ”och han släpper aldrig in mig i arbetet…” Minns ni Mark i Love, actually? Alla var säkra på att han inte ens tyckte om sin bäste väns nya älskling och småningom fru. Det är ju de som gifter sig i början av filmen.
 
Begrepp som rättshaverist och dålig förlorare går rentav ännu djupare. Rättshaverist-begreppet tycker jag känns som att det bottnar i en tydlig prioritering av rätt och fel. Staten/överheten ska ha rätt och har rätt, den som fick beslut emot sig och inte kan släppa att de inte var rättfärdiga är ”dålig” som inte kan acceptera de givna spelreglerna att en myndighetsföreträdare alltid har rätt, även om hen faktiskt hade eller gjorde fel i ett enskilt fall. Samhällen med ansvarskultur och goda möjligheter att överklaga vid fel har fokuserat mer på att individens rätt att få rätt är prio. Men så känns det väl inte som att Sverige fungerar när det gäller myndigheter, ärligt talat? Rättshaverist-begreppet känns som fött ur en skola där man ser det på det andra sättet.
”Jaja, det är kanske möjligt att han hade rätt, men man måste ju kunna släppa det… Deal with it!” Jättelätt attityd till situationen för den som inte står mitt i den utan lite vid sidan om, till att börja med, men över huvud taget också generellt en mycket lättare attityd för en NT än för någon som kanske borde kunna vara – eller t o m faktiskt är – diagnostiserad som autist.
 
Och dålig förlorare ska vi bara inte tala om. Uttrycket kan mycket väl finnas med i meningar av slaget ”Nu får vi inte skvallra om att vi vet att hen som vann hade fuskat, så att vi inte uppfattas som dåliga förlorare”. Begreppet dålig vinnare över människor med behov att i egen segerglädje dessutom behöva strö extra salt i förlorarnas sår är betydligt senare tillkommet, och hörs egentligen aldrig tillnärmelsevis lika ofta. Det är inget annat än utslag av en närmast äcklig inställning av ”Vinnaren har vunnit och får göra som hen vill, och får ha vunnit hur hen vill – förlorare ska enbart vara nöjd med sin lott och hålla klädsamt tyst”.
 
Det anses fulare att i en fullt förståeligt mycket besviken situation inte kunna lägga band på sig att hålla tyst om kanske något i stil med ”ja, nu vann motståndarna med uddamålet efter att ha fått ett mål godkänt där hela hallen, t o m deras egen klack, medger att pucken inte ens var i mål… medan vi hade en puck till inne, som det verkade som att alla i hallen utom huvuddomaren såg…” än av en vinnare – eller inte minst vinnarens supportrar – att vara dryg och många gånger direkt oförskämd, under den rena täckmanteln av… ”vi vann”. Det har ju inget med ”vinnarskalle” att göra att vara narcissistisk, dryg och elak hellre än ödmjuk och t o m kunna vara medkännande med motståndet man har besegrat.
 
Men i folksjälen är som sagt dålig vinnare-begreppet knappt etablerat, medan dålig förlorare är ett uttryck man har hört i princip innan man ens börjar ha gymnastik i skolan och måste börja pröva på den fostrande idrotten…
Fascinerande bitar av mänsklig kultur!

R-M269

Publicerat av
5

När jag har prokrastinerat på senare år med att se till att testa min y-haplogrupp hade jag en dröm om att den inte skulle vara alltför vanlig och att eventuella svenska matchningar då skulle kunna antas vara agnatiska grenar från utomäktenskapliga söner just till medlemmar av släkten Pemer.

Riktigt så enkelt blev det inte. Nu är det testat och klart, och jag hör till Europas vanligaste y-haplogrupp, R-M269. Det kunde inte bli mer Svensson, så att säga. 2010 bedömdes ca 110 miljoner män höra till denna grupp. Och hur många stora och kända som helst finns förstås i skaran.

  • Tutankhamon (!)
  • Kompositören Arnold Schönberg
  • Amerikanska presidenterna James K Polk och Warren G Harding
  • Siste ryske tsaren Nikolaus II, och därmed i så fall rimligen hela det gigantiska huset Oldenburg med alla förgreningar Holstein-Gottorp, Sönderburg-Glücksburg osv. Regenter i Danmark, Norge, Sverige, Grekland, Ryssland och när Elizabeth dör kommer ju samma hus uppstiga på den brittiska tronen. Medan det med Margretthes frånfälle kommer att tappa tronen i Danmark efter att ha innehaft den sedan 1448…
  • Huset Hannover, som drottning Victoria var den siste av på brittiska tronen.
  • Tydligen även huset Bernadotte. I greve Lennart Bernadottes profil på geni.com anges att hans son Jan har testats som just R-M269. Det är ju lite lustigt, eftersom huset Bernadotte i och med Karl XIII:s adoption av marskalk Bernadotte faktiskt brukar räknas även som en adopterad gren av huset Holstein-Gottorp.
  • Klanen Hamilton, tydligen (”Hugo och Malcolm Hamilton” anges vara R-M269 på en sida med kända personers DNA-grupper)

I Sverige verkar det annars inte krylla av testade 269:or. En av mina två matchningar på på FamilyTreeDNA är svensk, en medlem av vallonsläkten Martinell. Det är tydligen Hamiltons och huset Bernadotte, alltså. Fick upp en Dick Wåhlins blogg när jag googlade och en kvinna med fädernerötter i Bohuslän hade skrivit på Geni.com att hennes bror var R-M269.

På Geni.com får man bara upp en gigantisk lista över R-M269-testade profiler utan att kunna filtrera på t ex ”Sverige”. De två svenskar jag har hittat när jag har gått igenom de första drygt 20 sidorna sökträffar förlorar sig i gossar födda utom äktenskap i Bergslagen vid skilda tidpunkter under 1800-talet. I bägge fallen finns namn angivna på den som ska vara far, och jag tror jag hittade åtminstone den ene, eller om det var båda. Om någon av våra Pemers i Bergslagen de första ca hundra åren har avlat någon okänd son, troligast utom äktenskap, kan det ju vara en sådan koppling, och dessa linjer vara agnatiska Pemer-ättlingar, men när nu haplogruppen är såpass vanlig finns det naturligtvis inget som säger att det behöver vara så.

Fast tanken är kittlande. Det skulle dessutom rimligen vara ”äldre” linjer av släkten än den vi som finns kvar hör till.

De enda kända ”lösa trådarna” är en Daniel som Daniel Pemer, 1675-1706, skinnargesäll i Stockholm, blev far till utom äktenskap i Storkyrkoförsamlingen i mars 1696. Och en Erik född 7 april 1756 i Klara, med dåvarande sidenvävargesällen, sedermera underofficeren Robert Pemer som far (en äldre halvbror till min farfars farfars farfar David Niclas, som för övrigt föddes i deras fars andra gifte några månader senare samma år).

Men nämnde Daniel hade åtminstone en bara försvunnen helbror Niclas, född 1679 i Ramsberg, som torde ha funnits i Ljusnarsbergstrakten när fadern hade flyttat dit i andra giftet. Han är bara helt utlämnad i listan över arvingar i systern Annas bouppteckning 1729, men den lämnar en del övrigt att önska i övrigt. Deras halvsyster Maria, som var gift sedan 1710, kallas där ”jungfru”.

Nåja, nu har jag tappat tråden tillräckligt. Signing off for now! 🙂

Olsson mot Anderhage 1991

Publicerat av
Svara

Ett nördigt försök att identifiera slutresultatet mellan Stig-Helmer Olsson och Bruno Anderhage i utmanarmatchen i filmen Den ofrivillige golfaren från 1991…

Den ofrivillige golfaren gick på TV4 och jag satt och Facebookade och småsåg på filmen, första gången på några år som jag såg om den. Mot slutet råkade jag få för mig att pausa, skriva och lägga ut följande siffror som Facebook-status:

9 7 9 10 6 10 8 7
10 5 9 8 10 13 5 6

Det är spelarnas respektive resultat på hål 10-17, enligt ett scorekort som Anderhages kompanjon Tom verkar hålla i, och som syns i bild, vid kommentaren om att ”om han går i på två slag, så delar ni”. Det framgår inte vilken rad som är vems. Summan är 66 lika på de hålen.

Vi får se och höra den skotske tv-kommentatorn nämna att ställningen var 129 lika efter 17 slag, så då kan vi räkna ut att det var 63 lika efter de första nio, och vi har en exakt uppgift om antal slag på vart och ett av hål 10 till 17, pikant nog alltså utan att veta vem av dem som hade vilken rad.

Men hur många slag blev det egentligen på hål 18? Det blev klurigt att försöka bena ut. Jag förstår att jag har värjt mig mot att ge mig på det här under de tidigare 28 åren filmen funnits… 🙂

Den skotske tv-kommentatorn beskriver, såvitt jag förstår, deras respektive första slag som ”Olsson slicade och hamnade i ett dike bakom mig” och ”Anderhage toppade ut i ruffen. Det är hans tur att spela nu.” Om det var 129 lika efter 17:e hålet ska de alltså ligga på 130 lika där. Om de hade slagit var sitt slag på 18:e då. Men i så fall går inte matematiken ihop med slutresultatet.

Det vi sedan får se är Anderhage som slår slaget där bollen studsar på ett träd och rakt ut på green, någon meter från hålet. Sedan gör Stig-Helmer slaget där bollen hamnar på lastbilen från Runes Schakt.

Sedan går Anderhage ut och sätter bollen i hålet. Och efter det kommer upptäckten att Stig-Helmer har rätt att spela bollen där den ligger, och föraren på Runes Schakt, som ju spelas av producenten Bo Helge Jonsson, blir uppringd och kommer tillbaka mot en tusenlapp i ersättning.

I detta läge heter det nu i filmen att ”klarar han det nu på två slag, då delar ni”, men han sätter bollen rakt ut på green och ner i hålet, och vinner. Det innebär att vi har sett två slag vardera på hål 18 ”live” i filmen, plus 129 lika efter de 17 första. Det ger 131 lika. Då måste alltså Anderhage ha slagit ett slag mer än Stig-Helmer under de inledande slagen på hål 18. Troligast hade han alltså toppat ut i ruffen med två slag och Stig-Helmer slicat ut i diket med ett.

Uppdatering 2023: På Reddit fick jag se flera år efteråt att någon hade postat det här blogginlägget, och någon som är golfare hade kommenterat och botat min okunskap med informationen att den som ligger längst från hål alltid spelar bollen först, så då är inget konstigt med i vilken ordning de gör sina slag, och att Anderhage då har slagit ett slag mer.

I så fall känns det som att vi som mest exakt kan sätta upp slutresultatet 132+X slag för Stig-Helmer mot 133+X för Anderhage, där det helt enkelt inte har framgått i filmen om X är lika med 0 eller, som jag ser det, på sin högsta höjd, 1. Jag skulle inte gissa att det var 2 eller mer.

Så nu vet alla det. Som alla måste ha undrat! 😀

Femte Pemer-ättlingen i Huddinge Hockeys A-lag!

Publicerat av
1

Håhåjaja, ännu en Pemer-ättling visar sig ha spelat i Huddinges A-lag, de två senaste säsongernas lagkapten Martin Eklund. Där det inte har kommit någon nyhet än om ifall han fortsätter i HIK eller inte. Vad är egentligen oddsen att just spelare i Huddinge ska överlappa såpass med den rätt begränsade egenheten att händelsevis vara ättling till Nicolaus Pemer som kom till Sverige någon gång mellan 1630 och 1634? Det kan ändå inte vara mer än några tusen personer, kanske tiotusen, som härstammar från honom. Hur många kändisar, folk jag känner eller haft som kemilärare eller arbetsgivare och inte minst spelare i Huddinge Hockey kan det egentligen dyka upp? :-O

Nu är det uppe i fem för mig kända spelare i Huddinges A-lag som har Pemer-rötter. I kronologisk ordning:

Bertz Zetterberg på 50-talet, som kom till Huddinge som fyrfaldig svensk mästare med Djurgården.
Den alldeles för tidigt avlidne Torbjörn Soreby på tidigt 60-tal (avled tragiskt av en reaktion på bedövningen vid en vanlig blindtarmsoperation)
Torbjörns bror Kjell Soreby har också gjort några A-lagsmatcher.
Egna produkten Dave Lindarv med A-lagsspel 2007/08-08/09 (ja, brorsonsson till en känd speedway- och isracingförare och kusinbarn till en mycket känd, ”flamboyant”, artist) och nu alltså också Martin, spel i A-laget sedan 2010/11 och alltså lagkapten de två senaste säsongerna. Frågan är som sagt om han blir kvar till hösten. Hoppas det!

Innan jag upptäckte någon av dem hade det dessutom visat sig att tre målvakter i A-laget under skilda perioder hade tre olika sorters indirekt koppling. En hade haft en Pemer-ättling som svärson (Kjell Allgurin, vaktade kassen i mitten av 60-talet), en hade gift sig med en ättling (Svenne Malmborg, skarven 60/70-tal, stod sedan i Södertälje) och en har en ättling som svåger, alltså en syster gift med en ättling (Putte Lindh, keeper under 80/90-tal och till härom året klubbens ordförande några år).

Jag kom förbi vad som skulle visa sig vara Martins farmors mor Signe Olivia Dahlmans familj i min släktuppställning. Hon var av den av Riddarhuset 1992 återupprättade adliga ätten nr 2, Forstenasläkten, som hade trotts vara utdöd sedan 1660-talet, men där det 1990 hittades ett brev från 1666 där släktmedlemmen Olof Christoffersson nämnde en dittills okänd förskjuten son, kaptenen Jon Olofsson Dahlman. På sin mors sida hade Signe Olivia sina rötter från Anna Lisa Pemer, 1734-1820, en äldre halvsyster till min farfars farfars farfar.

Jag får se att jag från Signe Olivias bouppteckning 1989 bara hade namn och adress på hennes yngre dotter Birgit, som då tydligen var gift Eklund, och att jag aldrig hade lyckats identifiera henne i databaserna över Sveriges befolkning 1980 eller 1990 utifrån de knapphändiga uppgifterna. Kommer ju ihåg det nu, det var några år sedan. Nåväl, numera har jag bättre befolkningsregister till betydligt fler hållpunkter under 1900-talet, genom abonnemanget hos Arkiv Digital, nämligen Sveriges befolkning 1940, 1950, 1960, 1975 och 1985, och dessutom Stockholms befolkning 1945. När jag fick förstasidan med dödsbodelägare från Signe Olivias bouppteckning var tanken förstås att jag skulle få lov att kika närmare på det när jag hade bättre resurser. Och nu hade jag alltså det.

Signe Olivias äldre dotter Ingrid Margot hade jag lyckats identifiera via bouppteckningen när det begav sig. Hon var född 1925, så jag sökte på hennes namn och födelsedatum i registret till befolkningen 1940, och där fanns förstås familjen och så kunde Birgit Ingegärd identifieras med födelsedatum och födelseort. Sedan var allt ganska enkelt. 1960 gift med sin make Eklund, och i familjen finns bl a en son född några månader efter vigseldatumet några få år tidigare.

När jag slår upp honom i CD-ROM-databasen över Sveriges befolkning 1990 finns två barn födda 1987 och 1990. Han bodde då i Västerhaninge. När jag slår upp honom på upplysning.se bor han i nutid på en annan adress i Västerhaninge och en son bor hemma, vars tilltalsnamn är Martin.

Jag med mitt minne för namn tänker genast ”hehe, det är väl knappast Martin Eklund i Huddinge Hockey…”, men med en ilning av förtjusning söker jag fram namnet Martin Eklund på spelardatabasen eliteprospects.com, och ishockeyspelaren med samma namn visar sig vara född samma datum och ha moderklubb Haninge. Och det finns bara en Martin Eklund född det datumet.

Ja, vad ska man säga? Har jag slagit i taket nu, eller kommer jag att identifiera några Pemer-ättlingar till i A-laget? För några månader sedan upptäckte jag att en kille i klacken har Pemer-rötter. Håll ögonen öppna! Man vet aldrig vad som händer! 🙂