”Binge-ar” Young Royals från start lagom till att allra sista avsnittet släpps på måndag.

Usch, så enerverande den stora grodan i serien är – att man utgick ifrån att lillebror skulle ärva titeln kronprins om storebror kronprinsen förolyckas. Dessutom verkar storebrorsan enbart kallas ”prins Erik” när han omnämns efter sin död.

I verkligheten hade det varit tvärtom om något. Man hade talat om den framlidne kronprinsen som just den kronprins han var (kanske hela sitt liv?), och alla hade vetat att den efterlevande lillebrodern prins Wilhelm nu var närmast på tur efter mamma drottningen, alldeles utan någon kronprins-titel. Det hade inte funkat så i någon verklig monarki.

Kronprins eller kronprinsessa har mig veterligt aldrig använts om någon närmaste arvtagare till en tron än någon som är förstfödd på den regerande huvudlinjen. Varje gång tronföljden ”bryts” och inte kommer att fortsätta till nästa generation, utan till en yngre gren av kungahuset, så är den som står närmast på tronen bara prins som vanligt, inte kronprins, hur mycket han än står närmast på tur till tronen.

Prinsarna Erik och Wilhelm i ”Young Royals” skulle normalt sett ses på precis samma sätt. Hade Erik aldrig omkommit utan gift sig och fått barn, och i tidens fullbordan efterträtt mamma Kristina på tronen, så hade hans förstfödda blivit kronprins/essa/ vid hans uppstigande på tronen. Hade Kristina ryckts ifrån världen innan Erik blev far hade Eriks förstfödda fötts som kronprins/essa/.

I Sverige var inte blivande Oscar II kronprins under storebror Karl XV:s regeringstid. Oscar var närmast efter Karl redan när deras far Oscar I dog och Karl blev kung..

Och prins Bertil hade aldrig någon kronprinstitel. Han var närmast på tur till tronen sedan nuvarande knugen hade tillträtt 1973. och fram tills Carl Philip föddes. Då blev den nyfödde kronprins genom födseln i enlighet med dåvarande tronföljd, men drygt sju månader senare trädde den nya successionsordningen i kraft och Victoria blev närmast arvsberättigad till tronen. Och då blev hon ganska naturligt nog kronprinsessa.

Men när en befintlig kronprins, äldst av två söner till en regent, avlider, så är det fullkomlig fantasi att lillebror skulle bli inte bara närmast tronen utan även bli ”ny” kronprins. Faktiskt.

1981 fick vi vår egen nationella version av det danska fenomenet Olsen-banden. Ingemar Ejve, som hade börjat sin filmbana som klippare, hade landat i en roll som producent, och han hade hittat de danska succéerna, och även de norska varianterna. Några försök med svensk biopremiär gjordes med de danska Olsen-filmerna nr fyra, fem och åtta, Olsen-Bandens store kup, Olsen-banden går amok och Olsen-banden ser rødt, och möjligen av någon eller några norska filmer också, innan Ejve landade i att vad som kunde funka i Sverige sannolikt snarare var en egen svensk version.

Första instinktiva tanken var att kontakta Gösta Ekman om en roll som ligaledare. När Gösta inte omedelbart hann tända på idén hann också en kontakt tas med Magnus och Brasse, med en tanke på Magnus som ligaledare motsvarande originalets Egon Olsen och Brasse som motsvarigheten till Benny Frandsen, som i Sverige slutligen blev Ragnar Vanheden.

Hur pass intresserade Magnus och Brasse må ha varit har historien aldrig riktigt förtalt. Klart är hur som helst att Gösta Ekman återkom och nu var riktigt intresserad av projektet, och började designa sin Olsen-variant som kom att bli Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. ”Snajdaren” och fixaren Benny blev som sagt Ulf Brunnbergs paradroll Ragnar Vanheden, och finlandssvenske Nils Brandt blev Rocky Blom, som fick motsvara danska Kjeld Jensen.

Det blev succé med en svensk Jönssonliga, och det blev snabbt dags att göra en ny film. I danska original- och norska klon-serien var andra filmen premiär för Benny Frandsens bror Dynamit-Harry. Så valde man att göra också i Sverige. Men här fick han av någon anledning bli Vanhedens kusin snarare än bror. Det kan ju bero på att en bror till Vanheden hade nämnts i första filmen, men den detaljen har ju i övrigt helt glömts bort. Och man valde inte den första historien med Harry, utan den andra. Den hade varit den femte danska, ”Olsenbanden går amok” som alltså hade visats på bio i Sverige, och den hade lustigt nog kopierats i Norge redan som fjärde film där, som Olsen-Banden och Dynamitt-Harry går amokk (innan man sedan i Norge gjorde sin version av den fjärde danska filmen som nummer fem). I Norge kopierade man även de danska filmerna nr sju och åtta i omvänd ordning.

Men vem skulle spela Dynamit-Harry? Ja, första budet gick till den senaste svenske skådespelare som spelat Martin Beck, vilket ju strängt taget bara var två stycken vid det laget, och som Gösta Ekman skulle komma att göra i sex filmer också, ett drygt decennium senare. Carl-Gustaf Lindstedt, med andra ord! Han var intresserad och tackade ja, men Vasateaterns Per Gerhard, Karl Gerhards son och efterträdare, sade ifrån. Carl-Gustafs åtaganden där, i pjäsen Spanska flugan, låg i vägen.

Utan att den tillsatte regissören, Göstas bror Mikael Ekman, hade vidtalats, så fick man klart med en skådespelare som skulle få helt andra danska kopplingar längre fram i karriären. Ernst-Hugo Järegård, en gång i tiden ”skurk” eller okej, tonårsbuse då, tillsammans med Jan-Olof Strandberg, i kalkonklassikern Raggargänget, tackade ja till rollen. Han skulle ju senare få rollen som den koleriske överläkaren Stieg Helmer i Lars von Triers ”Riget”. Jan-Olof Strandberg hade för övrigt setts som kriminalkommissarie Svensson i den första filmen ”Varning för”.

Men när Mikael Ekman fick höra det kände han att det var fel skådespelare för rollen, och satte hårt mot hårt. ”Ernst-Hugo funkar inte, kör ni på med honom blir det utan mig, vill ni ha mig kvar så måste vi hitta någon annan.” Och då lär det ha varit både Brunnberg och Ekman som föreslog allas vår Alfred i Lönneberga och studierektorn i Kalmar… Björn Gustafson! Som ju blev helt fenomenal i rollen. Så småningom också manusförfattare till den åttonde och sista filmen om den vuxna originalligan. Gösta och Björn hade redan spelat kumpaner i Mats Arehns ”Mannen som blev miljonär” två år tidigare, där Göstas roll för övrigt hette Stickan.

När inspelningen höll på av femte filmen, nere på Mallorca, lär Gösta Ekman ha kommenterat att det skulle kunna vara kul att se något slags ”prequel”, som det heter med filmtermer, om ligan när de var barn, och det här konceptet togs så småningom upp av Mikael Hylin och Christjan Wegner i form av Lilla Jönssonligan och Cornflakes-kuppen.

Man gjorde den dock inte som en fungerande prequel till den serie som vid det här laget fanns. Sådant här följer ofta snarare en lite av ”folk är idioter”-princip. De som älskar Jönssonligan är vana vid en liga som består av Sickan, Vanheden, Harry och Doris, så som serien har utvecklats till att göra från och med tredje filmen, så då ”måste” något om en ”lilla ligan” handla om de karaktärerna.

Alla huvudroller var ju också från början rimligen ungefär så gamla som skådespelarna bakom respektive roll, 1981 fyllde Gösta Ekman 42, Nils Brandt 49 och Ulf Brunnberg 34 år. Wall-Enberg har däremot en uttryckligt nämnd födelsetid och därmed ålder. När Vanheden sitter utklädd till polis och låtsas förhöra Wall-Enberg medan Sickan ska öppna kassaskåpet kommenterar han att Wall-Enberg har uppgett att han är född 20 juni 1923. Wall-Enberg var alltså ca 20 år äldre än Sickan, åtminstone..

Och det är ju nytt i början av tredje filmen att ”Rocky har flyttat hem till Finland” så att Harry blir den nye tredje medlemmen i ligan, och att Harry har träffat och blivit ihop med Doris, som ingen i ligan hade känt dessförinnan. Samt att Wall-Enberg och Sickan möttes för första gången i upptakten av första filmen, och att Wall-Enberg förefaller anlita ”Biffen” för första gången när han ringer honom och beställer likvideringen av Sickan.

Men i Lilla Jönssonligan var alla dessa klasskamrater, i femte klass 1954, angavs det i beskrivningarna av filmens premiss när den släpptes.

Det är således uppenbart inte något fel man har gjort av misstag, man har valt att göra så här, för att det skulle ge bäst igenkänningsfaktor. Film görs ofta som ren underhållning för popcorn-tittarna som inte är funtade att ha järnkoll och reagera på detaljer som inte ”stämmer” från film till film, snarare än för nördarna som har den typen av koll. För det mesta anses det helt ursäktligt och tillräckligt bra. Det hade ju aldrig varit aktuellt att göra t ex Tillbaka till framtiden del två och tre på ett sådant sätt, men i ett sådant här sammanhang är det gott nog, eller tydligen faktiskt hur det anses att det måste göras. Jag hör ju till den kategorin för vilka detta skaver svårartat, men det får det göra.

Men det innebär också i praktiken att Lilla-filmerna inte är några prequels till den serie som var igång om den vuxna ligan. De är prequels om en helt annan Jönssonliga, som vi aldrig har sett som vuxna. Här skapades Jönsson-universum nummer två.

Den andra ”Lilla”-flimen gjorde så snart – redan följande år – att alla huvudroller gjordes av samma skådespelare, så den är självklart i samma universum. Den tredje dröjde lite längre, så att nya skådespelare gjorde den lilla ligan, men det känns inte som att det inte kan vara samma universum ändå. Däremot var ju den fjärde ”Lilla”-filmen markant annorlunda. Den porträtterar en barn-Jönssonliga i den nutid då filmen är gjord. Men som i alla tidigare ”Lilla”-filmer spelas Wall-Enberg ”Senior”, pappan i familjen, av Loa Falkman. Här har vi hur som helst uppenbart Jönsson-universum nummer tre.

Parallellt med ”Lilla”-filmer fortsatte ju den vuxna originalligan utan Charles-Ingvar Jönsson, först ledd av doktor M. A. (Max Adrian) Busé i Peter Habers gestaltning, och sedan med Stellan Skarsgård som Herman Melvin. Riktigt fyndiga namn. Slutligen sydde Björn Gustafson själv ihop säcken med sitt manus till det sista vi såg av Vanheden-ligan (Vanheden är ju konstanten genom hela serien). Men här blir åtminstone en detalj väldigt konstig. Här kommer Johan Ulveson, femton år yngre än Gösta Ekman, in som Charles-Ingvars lillebror Sven-Ingvar. Filmen är gjord kring 1999-2000 när Gösta var, och därmed Sickan borde ha varit, runt 60 år. Och då dyker Margreth Weivers upp och är brödernas mormor?

Margreth var född 1926 och 13 år äldre än Gösta Ekman. Det kanske hade varit rimligt att hon var deras mamma eller moster, kanske en styvmor? Eller ska vi utgå ifrån att hon är minst runt 100 år gammal i filmen, för att vara mormor till någon som är cirka 60? Eller i varje fall 90?

Nåväl, man får försöka släppa den biten också, så klart. Men frågan är om detta separerar den här filmen från de övriga med Vanheden och Harry, och blir ett litet eget Jönsson-universum? Jag håller alltid den varianten i minnet, som en eventuell utväg där. Att Sickan var mycket yngre här än i de övriga filmerna. Fast då kunde han ju ha varit det i de andra också.

De två senaste filmerna om Jönssonligor är sedan helt uppenbart från var sitt helt annat Jönsson-universum. Först ”Den perfekta stöten” från 2015, den ”fula ankungen” som är en mörkare heist-film mer i ”Ocean’s Eleven”-stil. Det är lite inkonsekvent beskrivet om den detaljen, i trailern till filmen förekommer namnet Charles-Ingvar Jönsson med bindestreck, men i filmen verkar Simon J Bergers Jönsson-roll enbart kallas Charles, även om det framgår att Charles Ingvar är hans fullständiga förnamn(hans J står för övrigt för mellannamnet Jönsson). Smeknamnet ”Sickan” förekommer i varje fall definitivt inte. Alexander Karims Vanheden-variant fäller ett par kommentarer om Charles sätt att snöa in på sitt arbete och på detaljer, som antyder att åtminstone han tycker att Charles har autistiska drag.

Och slutligen kom helt nyligen – nåja, håhåja, vad åren går fort – ”Se upp för Jönssonligan” 2020, där Henrik Dorsin, Ankan Johansson, David Sundin och Hedda Stiernstedt gick mer tillbaka till rötterna, till något som mer liknade originalligan, och även blinkade till den allra första danska Olsen-Banden-filmen, med dansk musik i handlingen och att Harry och Doris har en oherrans massa fosterbarn. I första danska filmen hade Rocky-förlagan Kjell och hans fru Yvonne tre eller fyra… eller var det t o m fem barn? Redan i andra filmen har jag för mig att det var minskat till en son. Men i den andra filmen hade i gengäld också Benny fått barn med en störtläcker fotomodell han hängde med.

Redan i första Varning för Jönssonligan 1981, nämner Vanheden för den kvinnliga polisen spelad av Lis Nilheim, när han och Rocky står inne i kiosken de är i för att råna, sin bror Leopold. ”Bilar…” ”Nä, men det var många år sedan, vettu… det är inte mitt bord längre, det är min brorsa Leopold, alltså…”

Det är den mest direkta hänvisning som gjorts i någon Jönsson-film till en nära famlijemedlem till någon i ligan, och den har aldrig följts upp med att vi fått se denne Leopold. Det känns nästan följdriktigt i sammanhanget… Jag och en kompis kommenterade redan innan Lilla Jönssonligan fanns att Jerry Williams skulle vara som klippt och skuren för den rollen.

Filmmakarna tänkte åtminstone på ungefär samma sätt när de castade just ”Jerka” som Vanhedens pappa Einar i åtminstone första Lilla-filmen, men Leopold hade de ingen koll på, eller inget intresse av. En några år äldre syster hade den lille Ragnar Vanheden åtminstone. Och hade Lilla-serien kunnat funka som prequels till de filmer som fanns om ligan som vuxna hade valet av skådespelare i rollen som mamma Vanheden inneburit att lille Ragnar tydligen hade Oidipus-komplex. Hon spelades ju av Mona Seilitz, som vi redan hade sett som vuxne Ragnars käresta Catrin ”Plommonet” Appelgren i andra ”stora Jönssonligan”-filmen, ”och Dynamit-Harry”.

En specialitet är även skådespelare som återkommer i uppenbart helt olika roller i olika filmer i serien. Carl-Lennart Fröbergh står i särklass med tre helt olika castningar i tre filmer i det ursprungliga Jönsson-universumet, och Niklas Falk och Peter Harryson har medverkat i vardera tre olika Jönsson-filmer, Niklas i tre olika Jönsson-universa, Peter i två med ”den stora” och en med den lilla ligan:

Tre roller i samma Jönsson-universum:

Carl-Lennart Fröbergh, polis i ”Dynamit-Harry”, taxichaufför i ”Guldfeber”, blackjackspelare på Wall-Enbergs casino i ”Dyker upp igen”!!! (Fast det skulle kunna vara en polis som fått sparken, börjat köra taxi, och sedan lyckas komma in och börja frekventera W-E:s casino.)

Två roller i samma Jönsson-universum:

Sten Ardenstam, portier på Hotel Sheraton i ”Varning för” (eller kanske inte portier, men han jobbar där!) och tv-handlare Appelgren, ”Åpplet”, i ”Dynamit-Harry”.

John Harryson, portvakt på polisens träningsanläggning i ”Varning för”, och rysk ubåtskapten i ”Dyker upp igen”. Pappa till Peter H.

Johannes Brost, tjuv/rånare tillsammans med Peter Hüttner i ”Varning för” och Manfred med Järnarmen i ”Dyker upp igen”. Det skulle kunna vara samma roll.

Kjell-Hugo Grandin, chaufför av bussen som ligan ”lånar” i ”Varning för” och ”man vid busshållplats” (sug på den!) i ”Den svarta diamanten”.

Dan Ekborg, kriminalassisten Gren i ”Dynamit-Harry”, ”Dyker upp igen” och ”på Mallorca”, och tenoren Bajron i ”Spelar Högt”.

Jarl Borssén, nattvakt på försäkringsbolaget AB Trofast i ”Harry” och gapande kinsesisk chef på kinarestaurangen i Wall-Enbergs hus i stan i ”Dyker upp igen”.

Henrik S Järrel, cyklist i ”Dynamit-Harry” och gäst på casinot i ”Dyker upp igen”.

Jan Mybrand, anställd vid mentalsjukhuset i ”Den svarta diamanten” och nattvakt vid myntverket i ”Största kupp”. Skulle kanske också kunna vara samma person.

Oklara:
Karl-Erik Andersén, fångvaktare i ”Diamanten” och fängelsevakt i ”Största kupp”.
Jonas Uddenmyr, vakt i ”Diamanten” och plit i ”Spelar högt”.
Båda kan kanske vara samma karaktärer i bägge fallen, men behöver inte vara det.

Tre roller i tre olika Jönsson-universa:

Niklas Falk, Charles-Ingvars pappa Sigvard Jönsson i den andra Lilla-filmen ”Styva linan”, hovmästare i ”Spelar högt”, och Charles farbror (och kanske styvfar?) Ralf Tadeus Jönsson i ”Den perfekta stöten”.

Tre roller i två olika Jönsson-universa:

Peter Harryson, polis i den stora bevakningen av Wall-Enbergs och ”syndikatets” firma med bl a fryslagret i ”Dynamit-Harry” och officer som kör den specialbyggda pansarsäkerhetsbilen i ”Guldfeber”. I Lilla ligans universum är han sedan tivolidirektören i ”Styva linan”.

Två roller i två olika Jönsson-universa:

Mona Seilitz, Vanhedens fästmö Catrin ”Plommonet” Appelgren i ”Dynamit-Harry”, och Vanhedens mamma Rut i första Lilla, ”Cornflakeskuppen”.

Sten Ljunggren, Fritz Müllweiser i ”Guldfeber”, vaktmästare i ”På kollo”.

Lena T Hansson, doktor Busés sekreterare Mimmi i ”Den svarta diamanten”, och fru/mamma Lillian Wall-Enberg i ”Cornflakeskuppen”. Gift med Peter Haber, som ju alltså spelade doktor Busé.

Sussie Eriksson, fabrikskontrollör i ”Cornflakeskuppen” och expedit i blomsteraffären i ”Spelar Högt”.

Johan Rabaeus, clown på tivolit i andra ”Lilla”-filmen, ”På styva linan”, maffialedaren ”Signore” i ”Spelar Högt”.

Jens Hultén, Bruno (Loket) i ”Stjärnkuppen” och poliskommissarie Krantz i ”Den perfekta stöten”

Jag tror inte att jag missade någon nu.

Jag tyckte om ”Den perfekta stöten” och hade hemskt gärna sett två filmer till i detta Jönsson-universum, vilket producenterna Tre Vänner, dvs Michael Hjorth. Johan Kindblom och Tomas Tivemark, hade rättigheter för att göra om denna film hade inbringat tillräckliga inkomster.

Jag tyckte i princip lika mycket om ”Se upp för Jönssonligan” med Dorsin, Ankan, Sundin och Stiernstedt. Hittills har vi inte hört om några planer på uppföljare där heller. Den utmärker sig också med att inte en enda skådespelare från någon tidigare Jönsson-version har letat sig dit.

Efter den har det däremot kommit en ny film om ”vuxna” Olsen-ligan i Norge, där man särskilt kan notera att gamle fotbollstjärnan John Carew spelar Vanheden-motsvarigheten Benny.

Ska också tilläggas att man i både Danmark och Norge har importerat den svenska ”uppfinningen” Lilla Jönssonligan. I bägge länderna kallas deras motsvarigheter Olsenbansen junior.

Började av olika skäl plita på något slags sammanfattning, och kände att det kunde passa bäst här i bloggen, så kan jag dela länken till inlägget i olika sammanhang, där det kan vara relevant.

Autism innebär kanske framför allt att man själv är mer känslig för stress och har svårare än andra att hantera väldigt stressande situationer. Större känslighet för starka intryck av t ex höga ljud, starka ljus, starka dofter. Vanligt är att man har en smula svårt för plötsliga och helt oväntade förändringar jämfört med vad man själv gick och såg fram emot. Att man har en ovanlig grad av engagemang för allt det man råkar bli intresserad av. Man så att säga ”snöar in” på saker.

Och kommunikationen med andra människor kan vara knackig. Det handlar framför allt om att ha svårt med allt det hos majoritetsmänniskor som kallas ”läsa mellan raderna” och allt i den stilen. Hos majoritetsmänniskor hävdas det ibland att orden som sägs rent ut kanske är så lite som bara 30% av kommunikationen, och att resten ligger i ansiktsuttryck, gester och kroppsspråk.

Någon med autism kan ha svårt att linda in saker i stället för att säga något sådant som ”du har en vårta på näsan” rent ut, om jag bara drar till med ett lite larvigt exempel. (Är det från Lotta på Bråkmakargatan jag minns det där snacket om ”vet inte farbrorn att han har en vårta på näsan”?)

Och en del av oss kan i varierande grad själva ha svårt för liknelser och uttryck. Va, ska vi hoppa över lunchen? Ja, jag kan öppna fönstret, klart jag kan. Jaså, ville du att jag ska göra det just nu? Kaffe på maten? Menar du hälla kaffet på maten??? Uäh!

Men omvänt är också många av oss på Asperger-nivå, dvs autism och god språkförståelse, ingen intellektuell nedsättning utan normal till hög eller t o m mycket hög intelligens… ofta språkintresserade som sjutton och kan språkliga uttryck som ett rinnande vatten. Att vara så kallad språkpolis får nog ses som ett rent autismdrag. Samtidigt kan just en autist vara den som har svårt att släppa att inte ha fått rätt om något, när man vet att man har rätt och att motparten har brutit mot både regler och lagar och gjort direkt fel, för att de kunde det i kraft av sin makt. Det som brukar kallas rättshaverister. Troligen synnerligen ofta autister. De som har lätt att släppa rena övergrepp och är bättre på att välja sina strider – sannolikt folk av majoritetssorten.

Vi mår i allmänhet inte heller generellt bra av socialt umgänge för umgängets skull, som majoritetssorten verkar göra, utan blir dränerade på energi av alla otroliga mängder med intryck överallt om vi rör oss på stora evenemang ute bland stora mängder människor. Det är därför t ex vår grupp ofta har färdtjänst för att slippa konfronteras med en kollektivtrafik full av kaos och – folk…

För mig kan det i värsta tänkbara sinnesstämning vara så, att om en buss jag sitter på blir så full att någon måste sitta bredvid mig, så upplever jag närheten till den personen som jag kan tänka mig att en person i rullstol eller permobil skulle göra om en annan person började förvänta sig att få sätta sig i den personens knä, där i stolen.

Och då har jag ändå vid det här laget prokrastinerat i 16-17 år med att söka färdtjänst sedan jag fattade att det är en normal anledning för att få det. Delvis skrämd av mångas beskrivningar. ”Det har blivit svårare att få, rikta in dig på att ljuga och överdriva så mycket du kan för att öka chansen.” Skrämmande att det ska funka så, men det är alltså vår grupps uppriktiga erfarenhet av sammanhanget.

När jag drog igång med träffar för personer med asperger/autism var en vanlig kommentar efter mina träffar i stil med ”åh, så skönt, vi var elva personer, men det var lugnt och gick att prata, och jag var inte dödstrött och klappade ihop i soffan så fort jag väl kom hem, som när jag träffar mycket folk i andra sammanhang”. Det brukar också vara frapperande att det kan få bli helt tyst i många, många sekunder vid våra möten. En sådan där situation där vi alla känner att ”ute bland normalisar hade någon sett till att säga något för länge sedan, bara för att tystnad i sig tydligen är gräsligt pinsamt och bara fel bland dem”.

Börjar vi träffa andra likasinnade ofta inser vi ganska snart att man har, eller kommer att utveckla, en ganska god egen autism-radar, så att vi faktiskt ofta känner igen varandra tidigt. Nya som söker sig till gruppen för att de misstänker att de kanske har något liknande kan ofta få det bekräftat direkt i kontakten med andra redan diagnosticerade. För det klart mesta håller sjukvården med om bedömningen när de väl blir utredda. Undantag förekommer, men då kan de också mycket väl snarare ha blivit missbedömda vid utredningen. Det är inte alla som jobbar med utredningar som är superduper på att veta vad de ska titta efter. Många har blivit lurade på utredning i många år för att någon som skulle behövt hjälpa till med remiss i ett första steg vidare nästan skrattade åt dem. ”Du kan ju se mig i ögonen, och jag har hört dig skratta minst en gång – inte en chans att man kan ha autism då, så funkar inte de som har autism.” Jodå, det finns inget som någonsin sagt att vi ”inte ska” kunna bl a sådana saker. Det är där det finns tusen retsamma missuppfattade, förvrängda eller förstorade myter.

Vi har empati. Vi har känslor. Många av oss visar kanske inte alltid de känslor som skulle förväntas av oss på ett sätt som skulle förväntas av oss, och då tror genast omgivningen att vi inte HAR känslor. Men vi reagerar ofta väldigt annorlunda på olika intryck och situationer, och visar ofta inte alls samma sorts uttryck för en viss känsla.

Lisa är ledsen och hade gärna önskat att Kalle kom fram och lade en arm om henne och frågade hur det var, kanske gav henne en kram. Kalle missar detta för att han inte fattar hur hon mår, inte för att han ser hennes känsloläge men skiter i det. Det finns en söt och rolig scen som ger ett bra exempel på just det fenomenet i den amerikanska filmen Adam om en kille med Asperger i 30-årsålden i New York.

Apropå det där med den autism/autist-radar vi själva utvecklar så skulle väl jag utan vidare räkna upp Lasse Åberg, Leif GW Persson, Björn Hellberg och Stefan Holm som några exempel på duktiga och framstående svenskar på olika områden som ger mig tydliga autism/asperger-vibbar. Sir Anthony Hopkins, Bill Murray och Daryl Hannah är några kända som har utretts för och diagnosticerats med autism, Hopkins först vid 70 års ålder. Jerry Seinfeld har outat i troligen 60-årsåldern att han blev mer och mer säker på att han är på autismspektrumet.

Jag brukade tänka långt innan man fick höra om Seinfelds ”självdiagnos”, att hans tv-serie ofta handlade om att Jerry började snacka med någon eller några av vännerna om ”har ni tänkt på att folk alltid brukar…” och sedan handlade det om något typiskt vanligt mänskligt fenomen, som faktiskt är ganska egendomligt så fort man tänker på det.

Precis som hela Lasse Åbergs serie av filmer med Stig-Helmer, plus den föregående Repmånad med Helge Jonsson, handlade – som han alltid har uttryckt det själv – om att sätta upp en spegel för alla och visa hur vi människor är. Precis som om Lasse själv betraktade allt från ett lite utomstående perspektiv.

I den (antagligen) sista ”The Stig-Helmer Story” påvisas en lång rad autism/asperger-typiska drag och egenheter hos Stig-Helmer, och i olika intervjuer vid den tiden påpekade han att alla egenheter han visade upp hos Stig-Helmer i filmen kom från honom själv i hans barndom. I en intervju i Autism- och Aspergerförbundets medlemstidning ”Ögonblick” sade han ”jag har ju drag av Asperger, men jag har ingen diagnos, för det fanns inte att få när jag växte upp”.

Själv har jag levt ett liv präglat mer än något annat av oförståelse för vad som helst som inte har funkat riktigt, riktigt klockrent – eftersom jag i den breda allmänhetens ögon alltid har ansetts se så ”helt normal” ut att det ju inte kan vara något konstigt med mig.

Pja, konstigt och konstigt. Majoritetsmänniskor ska kanske tala tyst om empati, ändamålsenliga rutiner och att förstå sig på andra människor. Nästan hela första halvan av 1900-talet levde den högerhänta majoriteten fortfarande efter att det var så fel att använda vänster hand att vänsterhänta skulle straffas med hårda slag för att vänja sig vid att använda rätt hand i stället.

Stora delar av annorlundaskapet vid autism är ungefär lika självklart ”fel” och ”tokigt” som att vara vänsterhänt snarare än högerhänt. Ungefär 80% råkar vara högerhänta, och vardera ca 10% vänsterhänta respektive dubbelhänta, ambiextriösa. Ungefär 80% gissar jag kanske är ett sant maxtal på hur många som verkligen inte alls har autistiska drag.

Kanske det inte ens är så många egentligen. Ofta är det mycket en fråga om hur bra förutsättningar man har fått för att funka i samhället, trots att man funkar på det autistiska sättet och inte på det normativa. Har man gott om pengar och lätt att köpa hjälpmedel, anställa stödpersonal själv precis som man vill utan att vara beroende av samhällets stöd… så blir det ju inte i närheten av hur t ex mitt liv har varit. Och så är allt fallande skalor.

Folk som är riktigt skeptiska till de här typerna av diagnoser visar sig tämligen otta vara skeptiska för att de ju känner igen sig. ”Det ÄR ju så folk är, och det klarar vi ju av!”

Eller den än mer påtagliga ”Det är inget fel på min grabb, jag var likadan själv…”, ”Ja, just det, apropå just den detaljen….” 😉

Det känns överlag mycket som att har du väl tolkats som normal och enligt normen och kommit att bli en av de som räknas och som folk lyssnar på så kan du räkna med att fortsätta höra dit. Får du lite trassel i livet, söker hjälp och får hintar om att du kanske är på spektrumet, så kan det bli väldigt annorlunda om du gör en utredning, får diagnos och aningslöst går ut med den. Men fortsätter du hålla tyst förblir den toleranta förstående omgivningens bild av dig densamma.

Så det handlar skrämmande mycket faktiskt om vad folk vet eller inte vet. Jag tror att kanske den största delen av de som fick diagnosen Aspergers syndrom under de decennier den ställdes är ute i arbetslivet och funkar så bra de någonsin orkar – och de orkar mer mycket just för att de väljer att hålla väldigt tyst om diagnosen. De bidrar inte ett dugg till någon ökad förståelse, men jag hade velat kunna göra detsamma när det begav sig, om jag hade kunnat välja det själv. Men delar av hur samhällets stöd fungerade satte mig lite som gisslan hos själv livet – eller hos omgivningen och dess fantastiska förmåga att försätta mig i de knepigaste lägena så fort det gällde.

Bodde jag i en bostadsrätt i ett flådigt och ganska exklusivt bostadsrättsområde med tydliga HSB-skyltar överallt fanns det liksom inga mellanlägen mellan sanningen att jag hade behövt hyra av kommunen för att kunna ha någonstans att bo, eller den hypotetiska rena lögnen i andra änden, att ”jojo, jag äger den här lägenheten”. Man bor inte tills vidare i bostadsrätter under just några andra premisser, i varje fall inte såvitt jag kunde komma på då. Jag blev stressad till outning utan att det var självvalt. Helt enligt alla mönster i mitt liv i övrigt. Det är inte mycket alls jag lyckats välja själv och lyckats med. Någon annan har kommit med något påbud, ”det där måste göras så här” och så har någon detalj någon annan bestämt i längden stjälpt lasset.

En vanlig liknelse är att autism är en annan typ av operativsystem. Neurotypiska majoritetsmänniskor motsvarar den stora majoriteten datorer med Microsoft Windows. Vi är väl då Apples IOS-system. Frågan är vilka som skulle motsvara Linux? Eller är det det vi gör?

När en Windows-mjukvara inte fungerar i en Apple-maskin utan något slags emulator är inte det ett fel vare sig på mjukvaran eller på datorn. Det är en okunnig användare som inte har förstått att de inte är kompatibla.

En annan liknande jämförelse jag gjort många gånger är:

Om en grek som bara kan grekiska och en italienare som bara kan italienska står och inte förstår varandra är det vare sig den enes eller den andres fel. De har bara en språkförbistring.

Precis detsamma är det ofta som ligger emellan när en neurotypiker, en ”NT”, inte fullt ut begriper sig på en autist. Eller tvärtom.

Men vi blir ofta utmålade som skyldiga till den språkförbistringen sådana gånger, och blir dubbelbestraffade för den.

Jag kommer på mer hela tiden, men… nu får det vara nog för den här gången.

Några veckor innan jag ursprungligen började skriva denna bloggpost hade det skrivits ett inlägg i Facebook-gruppen ”Föreningen för onödiga kunskaper” om att Sven Hedin var den siste som adlades i Sverige. Jag började läsa inläggets kommentarer och var sugen på att briljera lite om vem som var den näst siste. Det visade sig att någon hade kommenterat med just frågan ”Vem var näst sist?” Så jag kunde hoppa in just där och svara ”Grosshandlare Olof Wijk i Göteborg, 1890”.

Jag funderade kring att Hedin själv slöt sin adliga ätt, och att ätten Wijk utgick på svärdssidan med grosshandlarens son, och på spinnsidan med en ogift dotter. Och började fundera över vilken som var den sista adlade ätten på Riddarhuset som fortlever.

Närmast innan Olof Wijk 1890 finner vi hans svärfars bror, likaledes grosshandlare i Göteborg, Oscar Dickson, som adlades 9 april 1880, liksom samma dag även Vegaexpeditionens redan adlige Adolf Nordenskiöld upphöjdes till friherre, och hans kollega Louis Palander adlades Palander af Vega. Palanders färska adliga ätt utgick också under 1900-talet med en son till honom, men ätterna Dickson och Nordenskiöld fortlever. Nordenskiöld blev friherrliga ätten nr 405, och Dickson lever vidare i vår tid som – friherrliga ätten nr 406. Oscar Dickson blev nämligen vidare upphöjd till friherre 1895. Den adliga ätten Dickson nr 2340 utgick då, och övergick helt till friherrliga ätten nr 406.

Men då fanns det ju ingen fortlevande adlig ätt kvar. Visst kunde man då säga att upphöjelsen av Nordenskiöld till friherre var den sista upphöjelsen i en högre adlig värdighet, där ätten ännu fortlever, och att Oscar Dickson var den siste adlade vars ätt fortlever, om än numera i friherrlig värdighet i stället.

Men vilken är den sist adlade ätten som fortlever som just adlig?

När jag av den senaste stundens erfarenheter skrev in ”adelsvapen.com 2339” och sökte på detta på Google hann jag inte känna igen numret innan svaret kom upp på skärmen. Det var ju Bennich!

Vi har nämligen en kvist Bennich i det utvidgade Pemer-släktträdet. Nils Axel Gustafsson Bennich, 1817-1904, adlades 1864 och introducerades 1865 på Riddarhuset som nr 2339. Hans sonson Carl Peder Torstensson Bennich, 1907-1986, blev gift med Pemer-ättlingen Ingrid Elisabet Arfwedson, 1915-1980, ättling till guldsmeden Petter Pemer och hans dotter Engel, och via släkterna Ihrfors och Pålman. Ingrids mamma var född Pålman. En släkting här är psykologen Anna Bennich, som är ett av Peders och Ingrids barnbarn, som medverkar med jämna mellanrum i framför allt TV4, och var Sommar-pratare 2020.

Peders äldre bror Hjalmar fick bl a dottern Madeleine, 1906-1994, som blev gift med friherre Carl-Otto Silfverschiöld, mamma till en viss Niklas Silfverschiöld och blev på den vägen svärmor till prinsessan Désirée. Madeleines bror Hans var för övrigt gift med Thérèse Fouché d’Otrante av den enda hertigliga ätten i Sverige.

Så Bennichs håller stilen!

Neurotyper har svårt att läsa av autisters känslor för att de inte ser oss leva ut dem som de är vana vid att olika känslor ska se ut. Vi autister kan ha svårt att läsa av deras känslor, men det är mer för att vi inte har blivit programmerade med någon stereotyp karta ”glädje visas så, sorg ser ut så, längtan så…”

Och det lustigaste av allt: Vi autister utgår i varje fall inte från att grejen är att neurotyper inte skulle ha några känslor över huvud taget bara för att inte vi uppfattar att vi ser dem visa några.

Men det är som bekant vad många av neurotyperna instinktivt har tagit för givet om oss.

Då kan man undra vilken av grupperna som har knackig förmåga att sätta sig in i olikheter på dessa områden…

Jag slås just när jag skriver det här av att det rentav känns som att det är neurotyperna som blir präglade på olika ”kartor” av just den sorten just för att det snarare är de som behöver det för att över huvud taget kunna lära sig vad någon annan visar för känslor och intentioner, medan autister verkar ha bättre förmåga att lära sig på individnivå att ”Anders ser ut så när han är glad, Kalle ser ut så, Lisa gör så när hon är ledsen”. (Men vi måste få klart för oss att vi behöver börja träna på och lära oss det.)

Neurotyper brukar ju ha förtvivlat svårt att lära sig att alltid komma ihåg att bedöma en autist som råkar se väldigt normal ut utifrån insikten att de vet att hen är autist också.

Men i och med att deras generella ”kartor” får dem att kunna förstå varandra såpass bra har de blivit en måttstock för bra förmåga att läsa av andra, och sedan heter det att vår motsvarande förmåga är begränsad bara för att den framför allt i varje fall är – annorlunda.

Uppdatering 2023, se nedan!

Den klassiska roliga anagramtunnelbanan, uppdaterad med de kommande nya stationerna och namnbytet från Vreten till Solna Strand, och dessutom har jag bytt ut några anagram som jag inte tyckte var så bra. Städade dessutom bort Hallonbergen-varianten ”Bollnegern, ha”. Dessutom hade jag nyligen upptäckt att ”Dagens hets” faktiskt inte stämde med Stadshagen… Den har varit fel i alla år!!!

Mina egna nya är således Nyttobarbariska, Babyn Kastrerad, Renade Satan, Hatades Agn, Larsons Tand, Hon Bella Gren, I Ofas, AB Hammarkanyl, Slicka, Jästa Jollras, Morfa Nucka, IF Tjat och Oas mm.

Anne Lönnermark kom på Dagens Hast.

Uppdatering 2023-04-19

Ny version skapad härom dagen, som jag börjat dela här och där, och sedan lagt om till högre upplösning. Några kommande namn har ändrats, Nacka i stället för Nacka Forum, Järla i stället för Saltsjö Järla och Barkarby i stället för Barkaby Station. Åt andra hållet har Kista blivit Kista Centrum, så klassiska Skita inte funkade längre. ”Skita Centrum” hade varit en alldeles för enkel och feg väg att gå, även om hela ”Centrum” är använt oförändrat i ”Centrumbygdens brus”. Kista Centrum knölade jag länge med, och En Trist Mucka blev väl inte superbra, men kändes bättre än något jag dittills hade landat på. ”Mickes….” någonting hade varit kul att få till!

Alltså… Jag läser inlägg på Facebook och i bloggar om hur barn och vuxna med NPF bemöts av berörda yrken som LSS-handläggare och what have you…

Jag kan inte låta bli att göra en liknelse…

Du kör in till verkstaden med din bil. ”Kopplingen slirar, kan du titta på det?”

Killen som är bilmekaniker och ska förväntas jobba med det kikar osäkert in i bilen och frågar: ”Kopplingen, det är pedalen… eh… längst till vänster, va?”

Skulle nog inte kunna hända.

Men överför det till någon som ska ha akademisk utbildning och sitter och ska besluta om din ansökan om en stödinsats enligt t ex LSS. Då är ungefär samma kunskapsnivå faktiskt fullt möjligt.

Jag säger inte mer nu, så har jag ingenting sagt…

Follow my blog with Bloglovin